Det lilla hoppet

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SYSTER INGRID OSB
”Be för barnen i Gaza, och be för mig att jag inte ska bli galen av maktlöshet” skriver en palestinsk vän från sitt hem, i tryggheten i Sverige. En syster i tron sörjer sitt försvunna hemland i Nagorno-Karabach beskriver sin förlamande uppgivenhet och frågar sig om bönen får något svar. En mycket kär vän sedan snart trettio år säger att hon inte längre orkar läsa nyheterna och undrar om det gör henne till en dålig människa. Jag vill inte stänga mitt hjärta säger hon, och jag tror henne. Men, fortsätter min vän, varje rubrik, varje bild av ofattbart lidande drar mig ner i hopplösheten och gör mig till en sämre mamma, kollega och vän. Jag vill inte stänga mitt hjärta… upprepar hon.

Vad ska man svara? Alla ord är på en gång för små och för stora. Säga att vi ber? Det är förstås sant, och på många sätt det enda vi verkligen kan göra. Ändå känns även det platt och futtigt. En kväll säger en medsyster att hon finner det svårt att be när vi hör om allt lidande i vår värld. För hur finner vi ord, frågar hon rakt ut i rummet. På något vis blir hennes vanmakt en tröst för mig. Hon, som gick i kloster när jag bara var två år gammal, brottas även hon med maktlösheten, inte heller hon vill stänga sitt hjärta. Kyrie eleison är till slut de enda ord jag kan säga fortsätter hon.

Kyrie eleison, Herre förbarma dig. Ja, kanske är det de enda ord som är sanna. Med dem i vårt hjärta ställer vi oss på den nedersta platsen, tillsammans med alla utsatta – alldeles oavsett vilka de är. Bönen om förbarmade kräver inget politiskt ställningstagande. Däremot ett öppet hjärta och villigheten att se var och hur det är min uppgift att vara den barmhärtige Gudens utsträckta händer. Sannolikt i situationer jag minst anat det, troligen på sätt som är obekväma för mig och helt visst rakt in i min vardag. Den vill lära oss att inte ta det goda vi har för givet utan som gåvor att tacka för. För vem har sagt att just jag ska ha hörsel, syn, mat för dagen…

Flera dagar senare tänker jag återigen på min medsysters ord, och att fortsättningen av samtalet förunderligt nog skedde i en ljusare tonart. Så märkligt. Som om hennes bekännelse gav oss andra hopp. Inte för att vi fick en chans att känna oss bättre (vilket vi knappast gjorde), ej heller för att vi viftade bort hennes kamp. Utan för att ljuset får en chans att bryta in när vi delar – såväl det smärtsamma som det glädjefyllda – med varandra. Att veta att någon annan delar ens sorg eller vånda gör kanske inget åt saken som sådan, men det bryter upplevelsen av ensamhet och isolering, kanske den svåraste vanmakten av allt.

Jag tvekar; att tala om hopp i samma andetag som lidande, är det ens möjligt? Inte om hopp är menat som en billig tröst, förringande av det svåra eller glättigt säga ”det ordnar sig”. Otaliga människor tvingas inse att det verkligen inte ordnar sig. Fruktansvärt nog. Men i Charles Péguys Portalen till hoppets mysterium liknas hoppet vid en liten flicka som tar sina systrar tron och kärleken i händerna och drar dem med sig. Hoppet som en riktning. En vägran att ge det mörka sista ordet och en handling av kärleksfullt trots. Trots allt. Det lilla hoppet, måhända oansenligt likt senapsfröet men med livets potential inom sig. Ett litet hopp, som växer genom att delas. Växer när vi väljer att tro den andre om gott, när vi delar hennes sorg, utsatthet och lidande – eller glädje och förmågor – och insisterar på att det goda har större verkan än det onda.

Kanske är hoppet och bönen om förbarmade besläktade. De hjälper oss att luckra i hjärtats hårda jordmån, se vår samhörighet med alla – och allt – levande och ana att det lilla vi kan göra faktiskt har betydelse. Om vi någon gång behöver stänga nyhetsflödet för att bevara hjärtat öppet och mjukt, ge hoppet möjlighet att slå rot gör det oss inte till sämre människor. Det lilla hoppet. Låt oss inte förringa dess litenhet utan vårda och dela det med varandra. Och se att det växer.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2023-11-26

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SYSTER INGRID OSB
”Be för barnen i Gaza, och be för mig att jag inte ska bli galen av maktlöshet” skriver en palestinsk vän från sitt hem, i tryggheten i Sverige. En syster i tron sörjer sitt försvunna hemland i Nagorno-Karabach beskriver sin förlamande uppgivenhet och frågar sig om bönen får något svar. En mycket kär vän sedan snart trettio år säger att hon inte längre orkar läsa nyheterna och undrar om det gör henne till en dålig människa. Jag vill inte stänga mitt hjärta säger hon, och jag tror henne. Men, fortsätter min vän, varje rubrik, varje bild av ofattbart lidande drar mig ner i hopplösheten och gör mig till en sämre mamma, kollega och vän. Jag vill inte stänga mitt hjärta… upprepar hon.

Vad ska man svara? Alla ord är på en gång för små och för stora. Säga att vi ber? Det är förstås sant, och på många sätt det enda vi verkligen kan göra. Ändå känns även det platt och futtigt. En kväll säger en medsyster att hon finner det svårt att be när vi hör om allt lidande i vår värld. För hur finner vi ord, frågar hon rakt ut i rummet. På något vis blir hennes vanmakt en tröst för mig. Hon, som gick i kloster när jag bara var två år gammal, brottas även hon med maktlösheten, inte heller hon vill stänga sitt hjärta. Kyrie eleison är till slut de enda ord jag kan säga fortsätter hon.

Kyrie eleison, Herre förbarma dig. Ja, kanske är det de enda ord som är sanna. Med dem i vårt hjärta ställer vi oss på den nedersta platsen, tillsammans med alla utsatta – alldeles oavsett vilka de är. Bönen om förbarmade kräver inget politiskt ställningstagande. Däremot ett öppet hjärta och villigheten att se var och hur det är min uppgift att vara den barmhärtige Gudens utsträckta händer. Sannolikt i situationer jag minst anat det, troligen på sätt som är obekväma för mig och helt visst rakt in i min vardag. Den vill lära oss att inte ta det goda vi har för givet utan som gåvor att tacka för. För vem har sagt att just jag ska ha hörsel, syn, mat för dagen…

Flera dagar senare tänker jag återigen på min medsysters ord, och att fortsättningen av samtalet förunderligt nog skedde i en ljusare tonart. Så märkligt. Som om hennes bekännelse gav oss andra hopp. Inte för att vi fick en chans att känna oss bättre (vilket vi knappast gjorde), ej heller för att vi viftade bort hennes kamp. Utan för att ljuset får en chans att bryta in när vi delar – såväl det smärtsamma som det glädjefyllda – med varandra. Att veta att någon annan delar ens sorg eller vånda gör kanske inget åt saken som sådan, men det bryter upplevelsen av ensamhet och isolering, kanske den svåraste vanmakten av allt.

Jag tvekar; att tala om hopp i samma andetag som lidande, är det ens möjligt? Inte om hopp är menat som en billig tröst, förringande av det svåra eller glättigt säga ”det ordnar sig”. Otaliga människor tvingas inse att det verkligen inte ordnar sig. Fruktansvärt nog. Men i Charles Péguys Portalen till hoppets mysterium liknas hoppet vid en liten flicka som tar sina systrar tron och kärleken i händerna och drar dem med sig. Hoppet som en riktning. En vägran att ge det mörka sista ordet och en handling av kärleksfullt trots. Trots allt. Det lilla hoppet, måhända oansenligt likt senapsfröet men med livets potential inom sig. Ett litet hopp, som växer genom att delas. Växer när vi väljer att tro den andre om gott, när vi delar hennes sorg, utsatthet och lidande – eller glädje och förmågor – och insisterar på att det goda har större verkan än det onda.

Kanske är hoppet och bönen om förbarmade besläktade. De hjälper oss att luckra i hjärtats hårda jordmån, se vår samhörighet med alla – och allt – levande och ana att det lilla vi kan göra faktiskt har betydelse. Om vi någon gång behöver stänga nyhetsflödet för att bevara hjärtat öppet och mjukt, ge hoppet möjlighet att slå rot gör det oss inte till sämre människor. Det lilla hoppet. Låt oss inte förringa dess litenhet utan vårda och dela det med varandra. Och se att det växer.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2023-11-26

Detta är en opinionstext.