av SYSTER INGRID OSB
Vi var fyra förväntansfulla ordenssystrar – syster Elisabeth, syster Mirjam och undertecknad från Heliga Hjärtas kloster, samt syster Katharina från Birgittasystrarna i Vadstena – som en gråkall söndag i oktober steg på nattåget mot Tyskland. Målet var Missionsbenediktinerna i Tutzing, utanför München, och ett möte för unga (nåja, under femtio) kvinnliga benediktiner. Liknande samlingar har hållits vartannat år sedan 2006, i olika kloster varje gång, senast här hos oss vid Omberg 2018. Sedan kom corona… men nu var det alltså dags igen. Orden ”Må Gud föra oss alla tillsammans till det eviga livet” ur Benedikts Regel stod i år som tema. Eller, med andra ord, hur vi i vardagen lever synodalitet.
Ombord på tåget insåg vi fyra att uppgiften att bädda i en trång liggvagn var en bra övning i detta. Om alla skulle försöka fixa just sin liggplats blev det ogörligt. Om vi däremot samtalade, kom överens och respekterade olikheter och förmågor gick det utmärkt, tågets krängningar till trots. Det är långt till München, tjugotre timmar tog resan, och trots det är vi ense om att vistelsen i Tutzing var värd varenda sekund på tåget!
Sjutton systrar, från sex europeiska länder, var vi som samlades. Omedelbart uppstod en varm gemenskap som inbjöd till att såväl tala med frimodighet som att lyssna i öppenhet. Det gemensamma språket var engelska och det faktum att ingen hade engelska som förstaspråk bidrog till värmen i gemenskapen. Alla snubblade vi på orden någon gång, alla behövde vi mer än en gång be om hjälp för att uttrycka det vi ville. En ömsesidig vilja till förståelse gav djup och inlevelse åt samtalen. Vi insåg, de många olikheterna till trots, att det är långt mer som förenar oss.
Att få utbyta erfarenheter, upptäcka såväl likheter som olikheter, våga både skratt och tårar inför varandra var ovärderligt och berikande. Dagarna fick oss se både på oss själva, den egna gemenskapen och de andra med vidgad blick. Och stärkte insikten om att det är i vardagens liv – oavsett om det är i ett kloster, i en familj, i församlingen eller på arbetsplatsen – som varje strävan efter synodalitet måste ta sin början.
Inbjuden för att ge impulser var syster Lynn McKenzie från Sacred Heart monastery, Alabama, USA. Syster Lynn är moderator för CIB, en världsvid paraplyorganisation för kvinnliga benediktiner, och att få ta del av hennes erfarenhet och kunskap var en ynnest. Med vishet samt en god portion humor och självdistans vägledde hon oss. Gemensamt lyssnande och urskiljning, delat ansvar, öppenhet för den andre, vilja till växt och förändring var några teman. Ofta hördes igenkännande fniss eller hummanden. Syster Lynn talade inte om en abstrakt teori utan just det vi strävar efter att leva varje dag och gav inspiration, hopp och mod just för denna vardag.
Något som syster Lynn betonade, och som blev tydligt genom alla samtal under dagarna, är att varje person, varje gemenskap, land och historia har något värdefullt att bidra med till de andra. Här finns något värt att reflektera vidare över för oss alla; vad skulle just du och jag, med erfarenheten av att vara katolik i Sverige, kunna ge som gåva till våra systrar och bröder i den världsvida kyrkan? Ett gripande vittnesbörd gav systrarna från Kaunas i Litauen vars gemenskap tvingades leva under jord under den sovjetiska ockupationen. Dock, gemenskapen överlevde inte endast, utan växte dessutom med nya kallelser också under denna tid. En tankeställare, och ett hoppets tecken: Det är alltid möjligt att leva tron så att den smittar andra.
En dag besökte vi benediktinklostret och pilgrimsorten Andechs, känt dels för sin överdådiga barockkyrka och dess stora samling reliker, dels för det öl som man tillverkar. Så vallfarten dit kan genomföras av olika skäl förstod vi. Starkast intryck gjorde dock ett litet kapell under kyrkan där tak och väggar var svarta av sot från oräkneliga förbönsljus. En plats genomträngd av bön. Här blev vi stående länge, i bön om fred, försoning och hopp för vår sargade värld. Taizésången Laudate omnes gentes blev både en lovsång och ett rop om förbarmande.
Bönen om förbarmande och tacksamhetens lovsång ljöd inom oss under hemvägen. De hemlösa i Münchens parker, den slitna damen med goda ögon som städade toaletter på Hamburgs station, vänliga medresenärer, hjälpsam tågpersonal mitt i stressen vid fyra timmars försening, de systrar vi mött under veckan och de som väntade oss därhemma… alla är vi djupt förbundna med varandra. På väg, tillsammans, till den Gud som skapat oss.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2023-11-01
Detta är en opinionstext.