Det svenska gängvåldet

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av PETER BRUNE

”Systemhotande kriminalitet” och ”vålds­pandemi”, de gängrelaterade skjutningarna fick stora rubriker under 2021. Under året har totalt 335 skjutningar inträffat i Sverige, och 46 personer har dött. Det vill säga knappt en skjutning per dygn och ungefär ett mord per vecka. Därtill har 112 personer skadats. Det visar polisens statistik för 2021. Det är många förlorade liv.

Det dödliga våldet vid konflikter i den kriminella miljön låg, efter en fördubbling på 1990-talet, under ganska lång tid på en relativt stabil nivå, motsvarande ett tiotal ärenden per år. Vi minns rubrikerna om det som beskrevs som ”uppgörelser i den undre världen”. Under de senaste åren har konflikterna i kriminella miljöer ökat i antal. Såväl brottsoffer som gärningspersoner är oftare än tidigare yngre män, våldsmetoden är oftare ett skjutvapen och såväl brottsoffer som gärningspersoner har i mindre utsträckning ett känt missbruk av alkohol och i större utsträckning ett känt missbruk av narkotika. Fortfarande står detta gängrelaterade dödliga våld inte för en majoritet av morden i Sverige, men de utgör en allt större andel. För en kvinna är det fortsatt hemmet som är den farligaste platsen att vistas på, när det handlar om risken att mista livet.

I den offentliga debatten har mycket fokus lagts på skjutningarna och de bakomliggande orsakerna. Denna systematiska analys måste göras, dock blir det ett problem när den blir polariserad, populistisk och simplistisk.

I tidigare artiklar i Signum (nr 1/2018 och 6/2020) har jag skrivit om synen på säkerhet, hur trygga samhällen byggs och vad kyrkan och andra religiösa/moraliska auktoriteter gör och skulle kunna göra. Fokus har varit huvudsakligen globalt. I denna artikel vill jag dela med mig av några personliga tankar om Sverige och vad kyrkorna och andra religiösa och moraliska auktoriteter kan göra för att bidra till ett tryggare samhälle och till att motverka skjutningarna. Jag menar att kyrkorna kan spela en större roll när det gäller att bidra till en positiv utveckling – en nollvision för mördandet.

Gänguppgörelser eller bredare samhällsutveckling?

I valtider är det tacksamt att försöka vinna röster genom att erbjuda enkla och populistiska lösningar på komplicerade problem. I denna strävan ingår också att peka ut syndabockar, gärna hos den andre. Det har resulterat i några absurda politiska utspel, men också i märkliga riksdagsmotioner. Eller vad sägs om motion 2020/21:3365, med sina 44 punkter för hårdare tag mot brottsligheten. En av punkterna är ”att allt fler gängmedlemmar ska utvisas från Sverige oavsett om de dömts för brott eller inte”. Alldeles bortsett från att det här rör sig om en otydlig kausalitet, är det ett flagrant avsteg från den grundläggande principen om oskuldspresumtion, som innebär att den som är misstänkt för ett brott ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen har bevisats.

Debatten under förra året kulminerade med mordet på en ung man som utöver sin välkända kriminella karriär också hade en musikalisk sådan. Dagens Nyheters kulturskribent Fredrik Strage skrev i ett öppet och självkritiskt brev om hur en etablerad kulturelit älskar den kreativa våldspornografin. Strage skriver: ”Jag skakade bort mina tvivel genom att dansa till min favoritlåt ’Headshot’ där artisten Einár (Nils Grönberg) rimmade ’du får ett skott i din skalle’ med ’jag har en Colt i min balle’.” Den kände evangelisten i Livets Ord Sebastian Stakset hade spelat in flera låtar med Einár. En av låtarna heter ”Mamma förlåt” och handlar om hur många mammor lever med ständig oro för sina barn som hamnat i droger och kriminalitet. De båda artisterna hade även samarbetat i låtarna ”Inlåst” och ”Be för mig”.

Efter mordet på 19-årige Nils Grönberg skrev Stakset ett inlägg på sociala medier där han ber Einár och andra ungdomar om förlåtelse: ”Jag är så trött på mig själv för att jag var en så dålig förebild för Nisse å ungdomarna i hans generation när dom växte upp. Förlåt. Vila i frid.”

Stakset uttrycker sin förtvivlan över alla de föräldrar som måste begrava sina barn och sin vrede över medierna, som han menar bär ett stort ansvar: ”Hedra alla dessa mördade ungdomar som ni hedrar Nisse. Sluta beskriv dessa barn och ungdomar med epitetet gängkriminella. Dessa ungdomar är offer för ett samhälle som skiter fullständigt i sina minsta och sina svagaste.”

Även musikindustrin får en känga av Stakset, för att den ”kapitaliserar på dessa ungdomar” och även politiker som han anser gör skillnad på ”vanliga människor” och människor i utsatta områden och livssituationer. Sebastian Stakset avslutar med följande: ”Vi behöver medmänsklighet, barmhärtighet och kärlek. Vi behöver nåd. Vi behöver inte mer rädsla. Vi behöver be för situationen i Sverige och öppna både hjärta och dörrar i stället för att köpa fler lås.”

”Unga människor som är offer för ett samhälle som skiter fullständigt i sina minsta.” Hur rimmar detta med Jesu ord ur Bergspredikan? ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” Det borde ofrånkomligen vara en utmaning för de religiösa samfunden att göra mer, där den lokala församlingen ska verka och finnas mitt i den verklighet som målas upp av media.

Var finns problemet?

Polisen gör i dag en indelning av olika områden enligt en socioekonomisk skala från 1 (sämst) till 5 (bäst), ett arbete som har fått mycket uppmärksamhet. Ofta tas starka överord till om de områden där situationen är som svårast, med nonsensbeteckningar som ”no go-zoner” och liknande. Vi pratar i dag om ett tjugotal typ 1-områden, av totalt 3 400 områden i landet som helhet. Varje år sker en viss omflyttning, några får bättre betyg, i andra klassas det som att utvecklingen gått åt fel håll. Ofta lyfter pressen bara fram de 2–3 områden där det blivit sämre och utelämnar att det finns områden där det blivit bättre. Oavsett – situationen och den offentliga debatten är något som oroar allmänheten och skapar stora rubriker.

Tillgången till vapen i dessa områden är givetvis en faktor, liksom handeln med illegala droger. Där man dock gärna får ha i åtanke att det är inte minst kapitalstarka brukare från typ 5-områden som i slutändan göder den lukrativa handeln genom att konsumera drogerna. Strängare vapenregler, ökat attitydarbete för att främja inställningen att vapen inte hör hemma i vårt samhälle och ett förstärkt polisiärt arbete mot droghandeln och droganvändningen är viktiga delar i samhällets arbete mot vapenvåldet. Men, om samhällets respons inte också inkluderar hur vi konstruktivt arbetar med att förbättra situationen i socioekonomiskt utsatta områden, så kommer vi inte att göra framsteg i det preventiva arbetet.

Jag träffar Mohamed Ahmed som arbetar på fritidsgården i ett sådant känt område. Han berättar sin historia om hur han en dag 2015, på väg hem från jobbet, blev skjuten av ett vådaskott. Han överlevde mirakulöst. Det högra benet är i dag en protes.

”Jag kom från jobbet, jag var hungrig och gick in på grillen. Då kom det en moped som körde fram och ställde sig framför grillen och sköt. Jag träffades med två skott. Jag föll på platsen och vaknade två månader senare”, säger Mohamed Ahmed.

Han fortsätter: ”Jag var chockad och jag visste inte att sån’t kunde hända. Jag trodde det var en mardröm, trodde inte det var sant. Varför skulle de skjuta mig? Vad har jag med sådant att göra över huvud taget? Jag minns inte själva händelsen, och jag minns inte flera månader tillbaka.”

Han hade aldrig känt sig otrygg på grillrestaurangen, där han tidigare var stamgäst. Han drabbades därför att han var på fel plats vid fel tidpunkt. ”Jag blev hungrig vid fel tid”, brukar han själv säga.

Mohamed Ahmed jobbar extra på fritidsgården i området. Han tror att det är där han kan påverka, genom att jobba brottsförebyggande och försöka få ungdomarna att förstå vad som händer, vilka konsekvenserna blir, om de tar den kriminella vägen.

”Jag kan ju använda mig som exempel. Jag kanske inte är den kunnigaste på kriminalitet och så – men jag vet hur det känns att bli skjuten.”

Här tror jag att det finns en viktig komponent som behöver lyftas fram mer. Vi behöver lyssna mer på dem som drabbats av våldet – lyssna snarare än döma. En annan viktig aspekt är att vi kan involvera brottsoffren i vårt aktiva engagemang mot vapenvåldet.

Strategin Gruppvåldsintervention

Ett framgångsrikt exempel på att det går att motverka skjutandet återfinns i Malmö, där man sedan 2018 arbetat med metoden GVI (Gruppvåldsintervention) i ett samverkansarbete kallat ”Sluta skjut”. GVI genomfördes för första gången som ”Operation Ceasefire” i Boston i mitten av 1990-talet. Strategin har upprepade gånger visat att man genom en fokuserad samverkan mellan polis, kommun och civilsamhälle kan minska grovt våld såsom exempelvis skjutningar.

Strategin bygger på det som kallas focused deterrence och har ett gruppfokus. En central utgångspunkt för strategin är att majoriteten av allt grovt våld i ett samhälle kan kopplas till ett fåtal individer. För att minska våldet ska samhället rikta sina resurser mot dessa individer och de grupper som de tillhör. Genom det särskilda fokuset på hela grupper kommer det interna grupptrycket att leda till att konflikter kan lösas på andra sätt än genom våld. Grovt sett kan man beskriva det så att strategin vilar på tre centrala delar, som alla är lika viktiga och som alla tre förstärker varandra. De tre delarna är:

  • Kommunikation: ett gemensamt budskap, direkt till gruppen, från samhällets aktörer om att våldet måste upphöra.
  • Sanktion: snabba och förutsägbara konsekvenser av våld för hela grupper. Eftersom det är grupper som driver våldet kommer detta ge större effekt än insatser som har ett individfokus.
  • Ett erbjudande om hjälp: gruppmedlemmar som vill lämna det kriminella livet ska få hjälp att göra det.

I september 2021 gav regeringen Brå, polismyndigheten och kriminalvården i uppdrag att sprida strategin till fler orter. Nu har ett nationellt stödteam bildats för att kunna genomföra regeringsuppdraget. Ett antal städer i Sverige har beslutat att införa strategin och flera är på gång.

En fördjupad diskussion

Utan att försöka göra en alltför vidlyftig statistisk genomgång kan det ändå vara relevant att nämna några enkla fakta. Det är unga män som skjuter. Personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade. Men det är främst personer som är födda i Sverige, eller som har kommit hit för relativt länge sedan, som står för brottsligheten. Av antalet ansvariga för dödsskjutningar mellan 2017 och 2021 var det endast tre individer som var asylsökande/befann sig illegalt i landet vid brottstillfället. Andra fakta, som motsäger den allmänna svartmålning som i dag sker, är att Sveriges stora städer fortsatt är bland de säkraste i världen, enligt exempelvis Economist Safe Cities statistik.

Centralt i allt brottsförebyggande arbete är fokus på riskfaktorer. Intressant kan vara att se vad polisen på sin hemsida säger om vilka de viktigaste riskfaktorerna är vad gäller ungdomsbrottslighet:

  • en svår familjesituation
  • bristande skolgång
  • kriminella familjemedlemmar
  • uppmärksamhetsstörningar
  • att leva i ett område med begränsade ekonomiska och sociala resurser

Receptet mot utanförskap, segregation och kriminalitet är, med andra ord, inte hårdare straff eller skuldbeläggande av hela grupper utan ett förhållningssätt som innebär satsningar på skola, närvaro i form av omvårdnadspersonal i utsatta områden, ökade resurser för att ge stöd till barn och ungdomar med uppmärksamhetsstörningar. Dessa så kallade skyddsfaktorer (i motsats till riskfaktorer) är vad vi behöver jobba med.

Vilken roll kan de religiösa samfunden spela?

Jag är övertygad om att de religiösa samfunden kan spela en mycket mer avgörande roll för att påverka samhällsutvecklingen i positiv riktning. En invandrarkyrka som den katolska kyrkan är märkvärdigt tyst i denna debatt. Likaså de muslimska samfunden. Många av dem som ”skjuter i de marginaliserade förorterna” har ju sannolikt också en anknytning till den katolska kyrkan. Jag saknar en inomkyrklig diskussion som går bortom de individuella pastorala aspekterna.

Jag är katolska stiftets representant i arbetsgruppen för fred inom Sveriges Kristna Råd, där vi på senare tid börjat diskutera vad kyrkorna kan göra. Olika initiativ har tagits. Till exempel har Svenska kyrkan ett församlingsnätverk som heter ”Framtiden Bor Hos Oss”. SKR:s arbetsgrupp har också nyligen genomfört ett webbinarium med bredare ekumenisk medverkan. En kartläggning pågår för att höra berättelser från olika lokala initiativ och samarbeten där församlingar från olika samfund är delaktiga.

Det finns mycket för oss alla att göra. Som kyrka värnar vi om livet. Det inkluderar vad vi kan göra för att motverka dödligt våld bland gängkriminella. Den katolska kyrkan bör skapa en handlingsplan. Här följer några förslag på vad en sådan bör innehålla. Stockholms katolska stift bör skaffa sig bättre kompetens i frågan, genom fortbildning, erfarenhetsutbyten med mera. Man kan inleda en strukturerad samverkan med andra aktörer, i enlighet med GVI. Ungdomsförbundet kan engagera sig tydligare. Stiftet kan mer aktivt bidra till fördjupat ekumeniskt samarbete. En viktig roll kan fängelsepräster och institutionssjälavården spela. Över lag kan man önska sig att kyrkan skulle vara mer aktiv i samhällsdebatten och sprida kunskap om kristna värderingar om vikten av att värna liv, även i dessa sammanhang.

Varför slår du mig?

Är det nu möjligt att knyta mina resonemang till Jesus? Jesus som själv blev utsatt för våld med dödlig utgång. På skärtorsdagskvällen, när han blev slagen och hånad, ställde han frågan ”Varför slår du mig?”. Vi skulle med utgångspunkt i detta kunna ställa oss följande frågor för att bättre förstå och tolka det som i dag händer i vårt samhälle. Vi kan betona frågan om ”varför” det sker skjutningar. Vi kan fördjupa frågan om ”du” som slår: vem det egentligen är. Och hur vi söker dialog med dem som slår. Vi kan fråga oss vem som menas med ”mig”. Varför blir vissa utsatta för våld, egentligen?

Men vi har också mer konkreta texter som vi kan söka vägledning i. Att söka nya vägar för att ge ett bidrag i den våldsproblematik som vårt samhälle just nu diskuterar så intensivt.

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” Matt 5:38–45.

Precis som Jesus uppmanade sina samtida att hitta deeskalerande lösningar, baserade på ickevåldsmetodik, bör katolska kyrkan hitta innovativa vägar för att bidra till en positiv utveckling för att minska gängkriminaliteten. Poängen med detta aktiva icke­våld som en samhällsförändrande kraft, såsom det tolkas av nutida teologer som Walter Wink med flera, är ju inte att vi ska ställa oss på åskådarplats eller passivt ta del av historien när den redan ägt rum. För de kri08minella gäller logiken att hämnd är det som räknas. För rättsstaten gäller logiken ”öga för öga” i den mening att straff ska vara proportionerliga mot brottet samt att brottsoffret ska ersättas för den skada som orsakats, i form av skadestånd. Vidare ska förövaren erbjudas vård och återintegration till samhället, av den rättsstat som står som garant för att lagen följs. Samhällets olika aktörer ska också verka förebyggande. Om vi ska stärka skyddsfaktorerna är lösningen inte hårdare straff utan att bryta våldslogiken redan på skolgården. I Jesu efterföljd ska vi som kyrka och lokal församling se människan i den person som trots allt hamnat i kriminalitet och gå denne till mötes. Ja, just det – vända andra kinden till. Det går att fördöma brottet utan att avhumanisera brottslingen.

Låt oss alltså systematiskt ställa oss frågan, just nu aktuell genom den pågående debatten om skjutningarna, och gemensamt söka svaren på hur vi kan bidra till att bygga ett bättre samhälle. Den katolska kyrkan och landets katoliker bör regelbundet och systematiskt fråga sig – vad har jag gjort i dag för att bekämpa vapenvåldet? Eller för att uttrycka det positivt – vad har jag gjort för att bygga fred?

Peter Brune är generalsekr. för War Child Sverige.

Ur Signum nr 3/2022.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av PETER BRUNE

”Systemhotande kriminalitet” och ”vålds­pandemi”, de gängrelaterade skjutningarna fick stora rubriker under 2021. Under året har totalt 335 skjutningar inträffat i Sverige, och 46 personer har dött. Det vill säga knappt en skjutning per dygn och ungefär ett mord per vecka. Därtill har 112 personer skadats. Det visar polisens statistik för 2021. Det är många förlorade liv.

Det dödliga våldet vid konflikter i den kriminella miljön låg, efter en fördubbling på 1990-talet, under ganska lång tid på en relativt stabil nivå, motsvarande ett tiotal ärenden per år. Vi minns rubrikerna om det som beskrevs som ”uppgörelser i den undre världen”. Under de senaste åren har konflikterna i kriminella miljöer ökat i antal. Såväl brottsoffer som gärningspersoner är oftare än tidigare yngre män, våldsmetoden är oftare ett skjutvapen och såväl brottsoffer som gärningspersoner har i mindre utsträckning ett känt missbruk av alkohol och i större utsträckning ett känt missbruk av narkotika. Fortfarande står detta gängrelaterade dödliga våld inte för en majoritet av morden i Sverige, men de utgör en allt större andel. För en kvinna är det fortsatt hemmet som är den farligaste platsen att vistas på, när det handlar om risken att mista livet.

I den offentliga debatten har mycket fokus lagts på skjutningarna och de bakomliggande orsakerna. Denna systematiska analys måste göras, dock blir det ett problem när den blir polariserad, populistisk och simplistisk.

I tidigare artiklar i Signum (nr 1/2018 och 6/2020) har jag skrivit om synen på säkerhet, hur trygga samhällen byggs och vad kyrkan och andra religiösa/moraliska auktoriteter gör och skulle kunna göra. Fokus har varit huvudsakligen globalt. I denna artikel vill jag dela med mig av några personliga tankar om Sverige och vad kyrkorna och andra religiösa och moraliska auktoriteter kan göra för att bidra till ett tryggare samhälle och till att motverka skjutningarna. Jag menar att kyrkorna kan spela en större roll när det gäller att bidra till en positiv utveckling – en nollvision för mördandet.

Gänguppgörelser eller bredare samhällsutveckling?

I valtider är det tacksamt att försöka vinna röster genom att erbjuda enkla och populistiska lösningar på komplicerade problem. I denna strävan ingår också att peka ut syndabockar, gärna hos den andre. Det har resulterat i några absurda politiska utspel, men också i märkliga riksdagsmotioner. Eller vad sägs om motion 2020/21:3365, med sina 44 punkter för hårdare tag mot brottsligheten. En av punkterna är ”att allt fler gängmedlemmar ska utvisas från Sverige oavsett om de dömts för brott eller inte”. Alldeles bortsett från att det här rör sig om en otydlig kausalitet, är det ett flagrant avsteg från den grundläggande principen om oskuldspresumtion, som innebär att den som är misstänkt för ett brott ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen har bevisats.

Debatten under förra året kulminerade med mordet på en ung man som utöver sin välkända kriminella karriär också hade en musikalisk sådan. Dagens Nyheters kulturskribent Fredrik Strage skrev i ett öppet och självkritiskt brev om hur en etablerad kulturelit älskar den kreativa våldspornografin. Strage skriver: ”Jag skakade bort mina tvivel genom att dansa till min favoritlåt ’Headshot’ där artisten Einár (Nils Grönberg) rimmade ’du får ett skott i din skalle’ med ’jag har en Colt i min balle’.” Den kände evangelisten i Livets Ord Sebastian Stakset hade spelat in flera låtar med Einár. En av låtarna heter ”Mamma förlåt” och handlar om hur många mammor lever med ständig oro för sina barn som hamnat i droger och kriminalitet. De båda artisterna hade även samarbetat i låtarna ”Inlåst” och ”Be för mig”.

Efter mordet på 19-årige Nils Grönberg skrev Stakset ett inlägg på sociala medier där han ber Einár och andra ungdomar om förlåtelse: ”Jag är så trött på mig själv för att jag var en så dålig förebild för Nisse å ungdomarna i hans generation när dom växte upp. Förlåt. Vila i frid.”

Stakset uttrycker sin förtvivlan över alla de föräldrar som måste begrava sina barn och sin vrede över medierna, som han menar bär ett stort ansvar: ”Hedra alla dessa mördade ungdomar som ni hedrar Nisse. Sluta beskriv dessa barn och ungdomar med epitetet gängkriminella. Dessa ungdomar är offer för ett samhälle som skiter fullständigt i sina minsta och sina svagaste.”

Även musikindustrin får en känga av Stakset, för att den ”kapitaliserar på dessa ungdomar” och även politiker som han anser gör skillnad på ”vanliga människor” och människor i utsatta områden och livssituationer. Sebastian Stakset avslutar med följande: ”Vi behöver medmänsklighet, barmhärtighet och kärlek. Vi behöver nåd. Vi behöver inte mer rädsla. Vi behöver be för situationen i Sverige och öppna både hjärta och dörrar i stället för att köpa fler lås.”

”Unga människor som är offer för ett samhälle som skiter fullständigt i sina minsta.” Hur rimmar detta med Jesu ord ur Bergspredikan? ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” Det borde ofrånkomligen vara en utmaning för de religiösa samfunden att göra mer, där den lokala församlingen ska verka och finnas mitt i den verklighet som målas upp av media.

Var finns problemet?

Polisen gör i dag en indelning av olika områden enligt en socioekonomisk skala från 1 (sämst) till 5 (bäst), ett arbete som har fått mycket uppmärksamhet. Ofta tas starka överord till om de områden där situationen är som svårast, med nonsensbeteckningar som ”no go-zoner” och liknande. Vi pratar i dag om ett tjugotal typ 1-områden, av totalt 3 400 områden i landet som helhet. Varje år sker en viss omflyttning, några får bättre betyg, i andra klassas det som att utvecklingen gått åt fel håll. Ofta lyfter pressen bara fram de 2–3 områden där det blivit sämre och utelämnar att det finns områden där det blivit bättre. Oavsett – situationen och den offentliga debatten är något som oroar allmänheten och skapar stora rubriker.

Tillgången till vapen i dessa områden är givetvis en faktor, liksom handeln med illegala droger. Där man dock gärna får ha i åtanke att det är inte minst kapitalstarka brukare från typ 5-områden som i slutändan göder den lukrativa handeln genom att konsumera drogerna. Strängare vapenregler, ökat attitydarbete för att främja inställningen att vapen inte hör hemma i vårt samhälle och ett förstärkt polisiärt arbete mot droghandeln och droganvändningen är viktiga delar i samhällets arbete mot vapenvåldet. Men, om samhällets respons inte också inkluderar hur vi konstruktivt arbetar med att förbättra situationen i socioekonomiskt utsatta områden, så kommer vi inte att göra framsteg i det preventiva arbetet.

Jag träffar Mohamed Ahmed som arbetar på fritidsgården i ett sådant känt område. Han berättar sin historia om hur han en dag 2015, på väg hem från jobbet, blev skjuten av ett vådaskott. Han överlevde mirakulöst. Det högra benet är i dag en protes.

”Jag kom från jobbet, jag var hungrig och gick in på grillen. Då kom det en moped som körde fram och ställde sig framför grillen och sköt. Jag träffades med två skott. Jag föll på platsen och vaknade två månader senare”, säger Mohamed Ahmed.

Han fortsätter: ”Jag var chockad och jag visste inte att sån’t kunde hända. Jag trodde det var en mardröm, trodde inte det var sant. Varför skulle de skjuta mig? Vad har jag med sådant att göra över huvud taget? Jag minns inte själva händelsen, och jag minns inte flera månader tillbaka.”

Han hade aldrig känt sig otrygg på grillrestaurangen, där han tidigare var stamgäst. Han drabbades därför att han var på fel plats vid fel tidpunkt. ”Jag blev hungrig vid fel tid”, brukar han själv säga.

Mohamed Ahmed jobbar extra på fritidsgården i området. Han tror att det är där han kan påverka, genom att jobba brottsförebyggande och försöka få ungdomarna att förstå vad som händer, vilka konsekvenserna blir, om de tar den kriminella vägen.

”Jag kan ju använda mig som exempel. Jag kanske inte är den kunnigaste på kriminalitet och så – men jag vet hur det känns att bli skjuten.”

Här tror jag att det finns en viktig komponent som behöver lyftas fram mer. Vi behöver lyssna mer på dem som drabbats av våldet – lyssna snarare än döma. En annan viktig aspekt är att vi kan involvera brottsoffren i vårt aktiva engagemang mot vapenvåldet.

Strategin Gruppvåldsintervention

Ett framgångsrikt exempel på att det går att motverka skjutandet återfinns i Malmö, där man sedan 2018 arbetat med metoden GVI (Gruppvåldsintervention) i ett samverkansarbete kallat ”Sluta skjut”. GVI genomfördes för första gången som ”Operation Ceasefire” i Boston i mitten av 1990-talet. Strategin har upprepade gånger visat att man genom en fokuserad samverkan mellan polis, kommun och civilsamhälle kan minska grovt våld såsom exempelvis skjutningar.

Strategin bygger på det som kallas focused deterrence och har ett gruppfokus. En central utgångspunkt för strategin är att majoriteten av allt grovt våld i ett samhälle kan kopplas till ett fåtal individer. För att minska våldet ska samhället rikta sina resurser mot dessa individer och de grupper som de tillhör. Genom det särskilda fokuset på hela grupper kommer det interna grupptrycket att leda till att konflikter kan lösas på andra sätt än genom våld. Grovt sett kan man beskriva det så att strategin vilar på tre centrala delar, som alla är lika viktiga och som alla tre förstärker varandra. De tre delarna är:

  • Kommunikation: ett gemensamt budskap, direkt till gruppen, från samhällets aktörer om att våldet måste upphöra.
  • Sanktion: snabba och förutsägbara konsekvenser av våld för hela grupper. Eftersom det är grupper som driver våldet kommer detta ge större effekt än insatser som har ett individfokus.
  • Ett erbjudande om hjälp: gruppmedlemmar som vill lämna det kriminella livet ska få hjälp att göra det.

I september 2021 gav regeringen Brå, polismyndigheten och kriminalvården i uppdrag att sprida strategin till fler orter. Nu har ett nationellt stödteam bildats för att kunna genomföra regeringsuppdraget. Ett antal städer i Sverige har beslutat att införa strategin och flera är på gång.

En fördjupad diskussion

Utan att försöka göra en alltför vidlyftig statistisk genomgång kan det ändå vara relevant att nämna några enkla fakta. Det är unga män som skjuter. Personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade. Men det är främst personer som är födda i Sverige, eller som har kommit hit för relativt länge sedan, som står för brottsligheten. Av antalet ansvariga för dödsskjutningar mellan 2017 och 2021 var det endast tre individer som var asylsökande/befann sig illegalt i landet vid brottstillfället. Andra fakta, som motsäger den allmänna svartmålning som i dag sker, är att Sveriges stora städer fortsatt är bland de säkraste i världen, enligt exempelvis Economist Safe Cities statistik.

Centralt i allt brottsförebyggande arbete är fokus på riskfaktorer. Intressant kan vara att se vad polisen på sin hemsida säger om vilka de viktigaste riskfaktorerna är vad gäller ungdomsbrottslighet:

  • en svår familjesituation
  • bristande skolgång
  • kriminella familjemedlemmar
  • uppmärksamhetsstörningar
  • att leva i ett område med begränsade ekonomiska och sociala resurser

Receptet mot utanförskap, segregation och kriminalitet är, med andra ord, inte hårdare straff eller skuldbeläggande av hela grupper utan ett förhållningssätt som innebär satsningar på skola, närvaro i form av omvårdnadspersonal i utsatta områden, ökade resurser för att ge stöd till barn och ungdomar med uppmärksamhetsstörningar. Dessa så kallade skyddsfaktorer (i motsats till riskfaktorer) är vad vi behöver jobba med.

Vilken roll kan de religiösa samfunden spela?

Jag är övertygad om att de religiösa samfunden kan spela en mycket mer avgörande roll för att påverka samhällsutvecklingen i positiv riktning. En invandrarkyrka som den katolska kyrkan är märkvärdigt tyst i denna debatt. Likaså de muslimska samfunden. Många av dem som ”skjuter i de marginaliserade förorterna” har ju sannolikt också en anknytning till den katolska kyrkan. Jag saknar en inomkyrklig diskussion som går bortom de individuella pastorala aspekterna.

Jag är katolska stiftets representant i arbetsgruppen för fred inom Sveriges Kristna Råd, där vi på senare tid börjat diskutera vad kyrkorna kan göra. Olika initiativ har tagits. Till exempel har Svenska kyrkan ett församlingsnätverk som heter ”Framtiden Bor Hos Oss”. SKR:s arbetsgrupp har också nyligen genomfört ett webbinarium med bredare ekumenisk medverkan. En kartläggning pågår för att höra berättelser från olika lokala initiativ och samarbeten där församlingar från olika samfund är delaktiga.

Det finns mycket för oss alla att göra. Som kyrka värnar vi om livet. Det inkluderar vad vi kan göra för att motverka dödligt våld bland gängkriminella. Den katolska kyrkan bör skapa en handlingsplan. Här följer några förslag på vad en sådan bör innehålla. Stockholms katolska stift bör skaffa sig bättre kompetens i frågan, genom fortbildning, erfarenhetsutbyten med mera. Man kan inleda en strukturerad samverkan med andra aktörer, i enlighet med GVI. Ungdomsförbundet kan engagera sig tydligare. Stiftet kan mer aktivt bidra till fördjupat ekumeniskt samarbete. En viktig roll kan fängelsepräster och institutionssjälavården spela. Över lag kan man önska sig att kyrkan skulle vara mer aktiv i samhällsdebatten och sprida kunskap om kristna värderingar om vikten av att värna liv, även i dessa sammanhang.

Varför slår du mig?

Är det nu möjligt att knyta mina resonemang till Jesus? Jesus som själv blev utsatt för våld med dödlig utgång. På skärtorsdagskvällen, när han blev slagen och hånad, ställde han frågan ”Varför slår du mig?”. Vi skulle med utgångspunkt i detta kunna ställa oss följande frågor för att bättre förstå och tolka det som i dag händer i vårt samhälle. Vi kan betona frågan om ”varför” det sker skjutningar. Vi kan fördjupa frågan om ”du” som slår: vem det egentligen är. Och hur vi söker dialog med dem som slår. Vi kan fråga oss vem som menas med ”mig”. Varför blir vissa utsatta för våld, egentligen?

Men vi har också mer konkreta texter som vi kan söka vägledning i. Att söka nya vägar för att ge ett bidrag i den våldsproblematik som vårt samhälle just nu diskuterar så intensivt.

”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga” Matt 5:38–45.

Precis som Jesus uppmanade sina samtida att hitta deeskalerande lösningar, baserade på ickevåldsmetodik, bör katolska kyrkan hitta innovativa vägar för att bidra till en positiv utveckling för att minska gängkriminaliteten. Poängen med detta aktiva icke­våld som en samhällsförändrande kraft, såsom det tolkas av nutida teologer som Walter Wink med flera, är ju inte att vi ska ställa oss på åskådarplats eller passivt ta del av historien när den redan ägt rum. För de kri08minella gäller logiken att hämnd är det som räknas. För rättsstaten gäller logiken ”öga för öga” i den mening att straff ska vara proportionerliga mot brottet samt att brottsoffret ska ersättas för den skada som orsakats, i form av skadestånd. Vidare ska förövaren erbjudas vård och återintegration till samhället, av den rättsstat som står som garant för att lagen följs. Samhällets olika aktörer ska också verka förebyggande. Om vi ska stärka skyddsfaktorerna är lösningen inte hårdare straff utan att bryta våldslogiken redan på skolgården. I Jesu efterföljd ska vi som kyrka och lokal församling se människan i den person som trots allt hamnat i kriminalitet och gå denne till mötes. Ja, just det – vända andra kinden till. Det går att fördöma brottet utan att avhumanisera brottslingen.

Låt oss alltså systematiskt ställa oss frågan, just nu aktuell genom den pågående debatten om skjutningarna, och gemensamt söka svaren på hur vi kan bidra till att bygga ett bättre samhälle. Den katolska kyrkan och landets katoliker bör regelbundet och systematiskt fråga sig – vad har jag gjort i dag för att bekämpa vapenvåldet? Eller för att uttrycka det positivt – vad har jag gjort för att bygga fred?

Peter Brune är generalsekr. för War Child Sverige.

Ur Signum nr 3/2022.

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)