Kyrkorna och Bibeln

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av EMANUEL SENNERSTRAND

– Rådsmöte om bibelbruk och bibeltolkning.

Den 31 januari bjöd Sveriges kristna råd (SKR) in till ett digitalt rådsmöte om bibelsyn och bibelbruk. Rådsmötet är rådets forum för fördjupade teologiska samtal och hålls vanligen i en snävare krets som tillåter mer öppenhjärtiga samtal, men denna gång gick inbjudan till fler. Ett femtiotal personer deltog, däribland flera samfundsledare. Syftet med mötet var ”att fördjupa vår förståelse för varandras förhållningssätt till Bibeln … och berikas av olika kyrkotraditioners bibelsyn och bibelbruk.” SKR:s teologiska rådgivare, Jan Eckerdal, ledde mötet tillsammans med generalsekreteraren Sofia Camnerin. Samlingen inleddes med en röst vardera från de fyra kyrkofamiljerna i SKR, varefter ett gruppsamtal genomfördes och dagen sedan sammanfattades av Svenska Bibelsällskapets generalsekreterare Anders Göranzon.

Katolsk tradition

Undertecknad inledde med att presentera katolskt bibelbruk och vad vi menar med det. Det är framför allt i mässan, men också i andaktsformer såsom rosenkransen, korsvägsandakten och i bönböcker, som genomsnittskatoliken möter bibelordet. Bibeln hör samman med gudstjänst och tillbedjan, i kyrkans gemenskap. Katoliker som ägnar sig åt enskilt bibelbruk läser förmodligen främst kyrkoårets texter. Många gånger sker detta i formen lectio divina. Bibelläsning hemma i kammaren i form av bibelstudier där man konsulterar hjälpmedel och gör marginalanteckningar, understrykningar och liknande är sannolikt ovanligare. Även mycket fromma katoliker kan känna sig bortkomna när de ska navigera i en bibel. Alla hinder för enskilt bibelbruk är sedan Andra Vatikankonciliet undanröjda, och katoliker uppmuntras numera att upptäcka Bibeln utanför ett liturgiskt sammanhang. Satsningen på Katolsk studiebibel, nya bibelkurser på våra folkhögskolor och studieförbundet Bildas nya material för bibelstudiegrupper är tydliga tecken på ett ökat bibelbruk bland katoliker.

Den katolska utgångspunkten kan liknas vid en trefot: Skrift, tradition och läroämbete. Läroämbetet, det vill säga apostlarnas efterträdare biskoparna i förening med påven i Rom, är de enda auktoritativa uttolkarna av Skrift och tradition. Den katolske bibelläsaren ställer medvetet in sig i kyrkans levande tradition och går till Bibeln med en förförståelse: Kyrkan vet bäst. Vi har förtroende för kyrkans läroauktoritet och hennes förståelse av de heliga texterna. Motpolen är utgångspunkten att Bibeln är det enda rättesnöret för lära och liv, i kombination med ett enskilt bibelbruk, frånkopplat ett större tolkande sammanhang, där den egna personen och hennes preferenser i praktiken utgör det tolkande läroämbetet. Katolsk bibeltolkning får heller aldrig sakna förbindelse med trons liv. Den bibelläsande katoliken behöver leva i gudstjänst och bön.

Slutligen betonades en viktig ordningsföljd: Ordet är alltid först och främst det människoblivna Ordet – Jesus. Sedan kommer bibelordet. Om man kan hela Skriften utantill och har koll på hela trosläran men saknar relation med den levande Jesus, då har man missat centrum.

Frikyrklig tradition

Det frikyrkliga perspektivet presenterades av Eleonore Gustafsson, pastor i Pingstkyrkan i Linköping och skribent i tidningen Dagen. Hon började med att konstatera att uppgiften egentligen är omöjlig eftersom så många bibelsyner finns representerade inom den frikyrkliga familjen. Det evangelikala perspektivet, definierat utifrån Lausannedeklarationen, fick därför bli utgångspunkt för framställningen.

För att tro och leva rätt behöver Bibeln tolkas i sitt historiska sammanhang, i enlighet med sitt syfte, med hjälp av Andens ledning och i en kollektiv lydnad. En typisk frikyrklig betoning är att Guds ord skapar tro och fostrar till ett liv i efterföljelse. Om bibelsynen är någorlunda homogen, de flesta frikyrkosamfund menar att ”Bibeln är Guds ord”, så uppstår ofta oenighet när det kommer till livsstilsfrågor.

Det frikyrkliga bibelbruket hör samman med synen på gudstjänsten. Det typiskt frikyrkliga gudstjänstlivet bygger på frihet och lekmannaengagemang. Där betonas Bibeln, den personliga fromheten och mötet där deltagarna delar med sig av sin tro genom till exempel vittnesbörd, textutläggningar och fri bön. Inläggen ska vara bibliska och personliga. Detta är sannolikt orsaken till att den så bibelgenomsyrade tidegärden inte har fått så stort genomslag i frikyrkliga miljöer. Det blir opersonligt att be utifrån färdigskrivna texter. Snarare bygger bönen i frikyrkan på att den egna tankevärlden ska marineras av Bibelns värld så att personen själv ska kunna producera en lovsång likt Marias. Marias lovsång är full av alluderingar till Gamla testamentet, men det typiskt frikyrkliga är då inte att upprepa hennes lovsång utan att producera en egen. Bibeln ska inte bara läsas i församlingens mitt. Den ska också föras ut bland männi­skor som inte tror. Här finns en stor tilltro till Andens hjälp när det gäller både förmedling av Bibelns budskap och den enskilda mottagarens förståelse av bibelordet. Därför ägnar man sig åt flitig bibelspridning. Frukten av denna frikyrkliga grundinställning är ett jämlikt förhållande i församlingsmiljön: alla kan tolka och läsa Bibeln. Problemet i frikyrkan i dag är att bibelläsandet är på stark tillbakagång.

Evangelisk-luthersk tradition

Hans-Erik Nordin, teologie doktor i etik och biskop emeritus i Svenska kyrkan, företrädde den lutherska kyrkofamiljen och underströk att Bibeln enligt luthersk tradition är Guds ord. Om frågan ställs i vilken mening Bibeln är Guds ord kommer svaren att skifta och gå tvärs igenom samfunden. Luthers bibeltolkning var framvuxen ur den katolska kyrkans men kom att utveckla sin särskilda röst. Detta syns exempelvis i Luthers kanonkritik, riktad bland annat mot Jakobsbrevet, Hebreerbrevet och Uppenbarelseboken. Det som drev Luther att på nytt pröva dessa bibelböcker var huruvida de driver ”saken”, det vill säga Kristus och rättfärdiggörelsen genom tron. Luther tillämpade i början som professor den medeltida fyrfaldiga bibeltolkningen quadriga. Han blev dock med tiden allt mer skeptisk till den allegoriska tolkningen. Avgörande var Bibelns bokstavliga betydelse. Allegorin kunde sparsamt användas när man blivit klar med textens bokstavliga betydelse. Vidare hänvisade Luther ofta till kyrkofäderna. Däremot avvisade han att något i traditionen kunde stå över Bibeln.

Bibeltolkningens centrum är evangeliet. Det som driver Kristus, det vill säga Jesu frälsningsgärning uttydd främst som rättfärdiggörelse genom tro, är Bibelns kärna och stjärna. Luthers egen själavånda, hans erfarenhet och brottning med bibelordet, kom så att prägla hans teologi.

Hur Bibeln som Guds ord beskrivs i Svenska kyrkan i dag uttrycks i Kyrkoordning för Svenska kyrkan § 1. Här råder en tydlig rangordning mellan dokumenten, där Guds heliga ord, grundat i Gamla och Nya testamentet, kommer först. Sedan följer ur traditionen de tre trosbekännelserna och den oförändrade augsburgska bekännelsen och and­ra dokument i luthersk tradition.

För att reda ut ”i vilken mening Bibeln är Guds ord” tillsatte biskopsmötet 1970 en utredning (Bibelsyn och bibelbruk), som drev uppfattningen att Bibeln är Guds ord i egenskap av funktion: som nådemedel, som lag och evangelium, som norm för lära och liv där evangeliet om Jesus är det centrala och det dubbla kärleksbudet etiskt normerande. Kristen tro och etik ska hämta sin kunskap från fyra källor: Bibeln, traditionen, vetenskapen och erfarenheten. Med Bibeln som grund relateras de tre övriga kunskapskällorna, men ingen tolkning får strida mot evangeliet om Jesu Kristi liv, död och uppståndelse. Ingen etisk norm eller etiskt värde får strida mot det dubbla kärleksbudet.

Ortodox tradition

Den ortodoxa kyrkofamiljen företräddes av Miriam Hjälm, universitetslektor vid Enskilda Högskolan Stockholm, där hon undervisar i östkyrkliga studier. Hon inledde med att konstatera att det finns många ortodoxa traditioner, och ibland är idéerna om bibelsyn och bibeltolkning motstridiga, men därigenom kan nutida ortodoxer bli medskapare av traditionen. Ortodox tradition är en pågående diskussion snarare än ackumulering av fakta. Alltsedan Origenes försök att rekonstruera en ursprunglig bibeltext i Hexa­pla har ortodoxa traditioner varit intresserade av textkritiska detaljer. Samtidigt som man har varit medveten om att det inte går att ta fram en urtext har Textus Receptus ansetts vara den mest tillförlitliga versionen. Det är kyrkans bruk, där Anden tros vara närvarande, som kanoniserar en textversion.

Origenes, vars inflytande över ortodox bibelsyn och bibeltolkning är enormt, konstaterade att det fanns historiska felaktigheter i bibeltexterna. Ibland är de bibliska händelserna bokstavligt lästa både absurda och omöjliga. Skriften har alltid en andlig betydelse, men inte alltid en bokstavlig betydelse. Origenes menar samtidigt att felaktigheter inte är ett problem, de har ett syfte. Det finns en egentlig och djupare mening bakom diskrepanserna.

Kyrkofäderna var medvetna om att målet för din bibeläsning kommer att styra hur du läser och därigenom hur texten påverkar dig. För Athanasius av Alexandria var målet människans gudomliggörelse. Bibelläsning för kyrkofäderna handlar därför inte bara om att förstå en text, utan om att förstå sig själv. Poängen för kyrkofäderna är inte att hitta den historiska verkligheten, utan att hitta den tidlösa verkligheten. Eftersom verkligheten är tidlös är Skriftens egentliga mening också tidlös.

Ortodox bibelsyn och ortodoxt bibelbruk är till sitt väsen mångfald. Guds ord är inte ett objekt som ska behärskas och kontrolleras, utan relation. Bibeln är en mötesplats mellan Gud och människan med syftet att förändra, att få människan att hitta tillbaka till den gudsbild hon en gång var skapad att bli.

Avslutning

Anders Göranzon sammanfattade dagen bland annat genom att analysera föredragshållarnas eget bibelbruk, det vill säga vilka bibelord som anfördes eller citerades i föredragen. Ett grepp som kunde vara nog så avslöjande. Som sig bör i ekumeniska sammanhang präglades samtalen av ömsesidig respekt och vilja att lära sig av trossyskonen. Flera deltagare efterlyste ytterligare ekumeniska samlingar med liknande tema.

Emanuel Sennerstrand är teol. kand. vid Uppsala universitet och lärare vid S:ta Elisabets folkhögskola.

Ur Signum nr 3/2022.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av EMANUEL SENNERSTRAND

– Rådsmöte om bibelbruk och bibeltolkning.

Den 31 januari bjöd Sveriges kristna råd (SKR) in till ett digitalt rådsmöte om bibelsyn och bibelbruk. Rådsmötet är rådets forum för fördjupade teologiska samtal och hålls vanligen i en snävare krets som tillåter mer öppenhjärtiga samtal, men denna gång gick inbjudan till fler. Ett femtiotal personer deltog, däribland flera samfundsledare. Syftet med mötet var ”att fördjupa vår förståelse för varandras förhållningssätt till Bibeln … och berikas av olika kyrkotraditioners bibelsyn och bibelbruk.” SKR:s teologiska rådgivare, Jan Eckerdal, ledde mötet tillsammans med generalsekreteraren Sofia Camnerin. Samlingen inleddes med en röst vardera från de fyra kyrkofamiljerna i SKR, varefter ett gruppsamtal genomfördes och dagen sedan sammanfattades av Svenska Bibelsällskapets generalsekreterare Anders Göranzon.

Katolsk tradition

Undertecknad inledde med att presentera katolskt bibelbruk och vad vi menar med det. Det är framför allt i mässan, men också i andaktsformer såsom rosenkransen, korsvägsandakten och i bönböcker, som genomsnittskatoliken möter bibelordet. Bibeln hör samman med gudstjänst och tillbedjan, i kyrkans gemenskap. Katoliker som ägnar sig åt enskilt bibelbruk läser förmodligen främst kyrkoårets texter. Många gånger sker detta i formen lectio divina. Bibelläsning hemma i kammaren i form av bibelstudier där man konsulterar hjälpmedel och gör marginalanteckningar, understrykningar och liknande är sannolikt ovanligare. Även mycket fromma katoliker kan känna sig bortkomna när de ska navigera i en bibel. Alla hinder för enskilt bibelbruk är sedan Andra Vatikankonciliet undanröjda, och katoliker uppmuntras numera att upptäcka Bibeln utanför ett liturgiskt sammanhang. Satsningen på Katolsk studiebibel, nya bibelkurser på våra folkhögskolor och studieförbundet Bildas nya material för bibelstudiegrupper är tydliga tecken på ett ökat bibelbruk bland katoliker.

Den katolska utgångspunkten kan liknas vid en trefot: Skrift, tradition och läroämbete. Läroämbetet, det vill säga apostlarnas efterträdare biskoparna i förening med påven i Rom, är de enda auktoritativa uttolkarna av Skrift och tradition. Den katolske bibelläsaren ställer medvetet in sig i kyrkans levande tradition och går till Bibeln med en förförståelse: Kyrkan vet bäst. Vi har förtroende för kyrkans läroauktoritet och hennes förståelse av de heliga texterna. Motpolen är utgångspunkten att Bibeln är det enda rättesnöret för lära och liv, i kombination med ett enskilt bibelbruk, frånkopplat ett större tolkande sammanhang, där den egna personen och hennes preferenser i praktiken utgör det tolkande läroämbetet. Katolsk bibeltolkning får heller aldrig sakna förbindelse med trons liv. Den bibelläsande katoliken behöver leva i gudstjänst och bön.

Slutligen betonades en viktig ordningsföljd: Ordet är alltid först och främst det människoblivna Ordet – Jesus. Sedan kommer bibelordet. Om man kan hela Skriften utantill och har koll på hela trosläran men saknar relation med den levande Jesus, då har man missat centrum.

Frikyrklig tradition

Det frikyrkliga perspektivet presenterades av Eleonore Gustafsson, pastor i Pingstkyrkan i Linköping och skribent i tidningen Dagen. Hon började med att konstatera att uppgiften egentligen är omöjlig eftersom så många bibelsyner finns representerade inom den frikyrkliga familjen. Det evangelikala perspektivet, definierat utifrån Lausannedeklarationen, fick därför bli utgångspunkt för framställningen.

För att tro och leva rätt behöver Bibeln tolkas i sitt historiska sammanhang, i enlighet med sitt syfte, med hjälp av Andens ledning och i en kollektiv lydnad. En typisk frikyrklig betoning är att Guds ord skapar tro och fostrar till ett liv i efterföljelse. Om bibelsynen är någorlunda homogen, de flesta frikyrkosamfund menar att ”Bibeln är Guds ord”, så uppstår ofta oenighet när det kommer till livsstilsfrågor.

Det frikyrkliga bibelbruket hör samman med synen på gudstjänsten. Det typiskt frikyrkliga gudstjänstlivet bygger på frihet och lekmannaengagemang. Där betonas Bibeln, den personliga fromheten och mötet där deltagarna delar med sig av sin tro genom till exempel vittnesbörd, textutläggningar och fri bön. Inläggen ska vara bibliska och personliga. Detta är sannolikt orsaken till att den så bibelgenomsyrade tidegärden inte har fått så stort genomslag i frikyrkliga miljöer. Det blir opersonligt att be utifrån färdigskrivna texter. Snarare bygger bönen i frikyrkan på att den egna tankevärlden ska marineras av Bibelns värld så att personen själv ska kunna producera en lovsång likt Marias. Marias lovsång är full av alluderingar till Gamla testamentet, men det typiskt frikyrkliga är då inte att upprepa hennes lovsång utan att producera en egen. Bibeln ska inte bara läsas i församlingens mitt. Den ska också föras ut bland männi­skor som inte tror. Här finns en stor tilltro till Andens hjälp när det gäller både förmedling av Bibelns budskap och den enskilda mottagarens förståelse av bibelordet. Därför ägnar man sig åt flitig bibelspridning. Frukten av denna frikyrkliga grundinställning är ett jämlikt förhållande i församlingsmiljön: alla kan tolka och läsa Bibeln. Problemet i frikyrkan i dag är att bibelläsandet är på stark tillbakagång.

Evangelisk-luthersk tradition

Hans-Erik Nordin, teologie doktor i etik och biskop emeritus i Svenska kyrkan, företrädde den lutherska kyrkofamiljen och underströk att Bibeln enligt luthersk tradition är Guds ord. Om frågan ställs i vilken mening Bibeln är Guds ord kommer svaren att skifta och gå tvärs igenom samfunden. Luthers bibeltolkning var framvuxen ur den katolska kyrkans men kom att utveckla sin särskilda röst. Detta syns exempelvis i Luthers kanonkritik, riktad bland annat mot Jakobsbrevet, Hebreerbrevet och Uppenbarelseboken. Det som drev Luther att på nytt pröva dessa bibelböcker var huruvida de driver ”saken”, det vill säga Kristus och rättfärdiggörelsen genom tron. Luther tillämpade i början som professor den medeltida fyrfaldiga bibeltolkningen quadriga. Han blev dock med tiden allt mer skeptisk till den allegoriska tolkningen. Avgörande var Bibelns bokstavliga betydelse. Allegorin kunde sparsamt användas när man blivit klar med textens bokstavliga betydelse. Vidare hänvisade Luther ofta till kyrkofäderna. Däremot avvisade han att något i traditionen kunde stå över Bibeln.

Bibeltolkningens centrum är evangeliet. Det som driver Kristus, det vill säga Jesu frälsningsgärning uttydd främst som rättfärdiggörelse genom tro, är Bibelns kärna och stjärna. Luthers egen själavånda, hans erfarenhet och brottning med bibelordet, kom så att prägla hans teologi.

Hur Bibeln som Guds ord beskrivs i Svenska kyrkan i dag uttrycks i Kyrkoordning för Svenska kyrkan § 1. Här råder en tydlig rangordning mellan dokumenten, där Guds heliga ord, grundat i Gamla och Nya testamentet, kommer först. Sedan följer ur traditionen de tre trosbekännelserna och den oförändrade augsburgska bekännelsen och and­ra dokument i luthersk tradition.

För att reda ut ”i vilken mening Bibeln är Guds ord” tillsatte biskopsmötet 1970 en utredning (Bibelsyn och bibelbruk), som drev uppfattningen att Bibeln är Guds ord i egenskap av funktion: som nådemedel, som lag och evangelium, som norm för lära och liv där evangeliet om Jesus är det centrala och det dubbla kärleksbudet etiskt normerande. Kristen tro och etik ska hämta sin kunskap från fyra källor: Bibeln, traditionen, vetenskapen och erfarenheten. Med Bibeln som grund relateras de tre övriga kunskapskällorna, men ingen tolkning får strida mot evangeliet om Jesu Kristi liv, död och uppståndelse. Ingen etisk norm eller etiskt värde får strida mot det dubbla kärleksbudet.

Ortodox tradition

Den ortodoxa kyrkofamiljen företräddes av Miriam Hjälm, universitetslektor vid Enskilda Högskolan Stockholm, där hon undervisar i östkyrkliga studier. Hon inledde med att konstatera att det finns många ortodoxa traditioner, och ibland är idéerna om bibelsyn och bibeltolkning motstridiga, men därigenom kan nutida ortodoxer bli medskapare av traditionen. Ortodox tradition är en pågående diskussion snarare än ackumulering av fakta. Alltsedan Origenes försök att rekonstruera en ursprunglig bibeltext i Hexa­pla har ortodoxa traditioner varit intresserade av textkritiska detaljer. Samtidigt som man har varit medveten om att det inte går att ta fram en urtext har Textus Receptus ansetts vara den mest tillförlitliga versionen. Det är kyrkans bruk, där Anden tros vara närvarande, som kanoniserar en textversion.

Origenes, vars inflytande över ortodox bibelsyn och bibeltolkning är enormt, konstaterade att det fanns historiska felaktigheter i bibeltexterna. Ibland är de bibliska händelserna bokstavligt lästa både absurda och omöjliga. Skriften har alltid en andlig betydelse, men inte alltid en bokstavlig betydelse. Origenes menar samtidigt att felaktigheter inte är ett problem, de har ett syfte. Det finns en egentlig och djupare mening bakom diskrepanserna.

Kyrkofäderna var medvetna om att målet för din bibeläsning kommer att styra hur du läser och därigenom hur texten påverkar dig. För Athanasius av Alexandria var målet människans gudomliggörelse. Bibelläsning för kyrkofäderna handlar därför inte bara om att förstå en text, utan om att förstå sig själv. Poängen för kyrkofäderna är inte att hitta den historiska verkligheten, utan att hitta den tidlösa verkligheten. Eftersom verkligheten är tidlös är Skriftens egentliga mening också tidlös.

Ortodox bibelsyn och ortodoxt bibelbruk är till sitt väsen mångfald. Guds ord är inte ett objekt som ska behärskas och kontrolleras, utan relation. Bibeln är en mötesplats mellan Gud och människan med syftet att förändra, att få människan att hitta tillbaka till den gudsbild hon en gång var skapad att bli.

Avslutning

Anders Göranzon sammanfattade dagen bland annat genom att analysera föredragshållarnas eget bibelbruk, det vill säga vilka bibelord som anfördes eller citerades i föredragen. Ett grepp som kunde vara nog så avslöjande. Som sig bör i ekumeniska sammanhang präglades samtalen av ömsesidig respekt och vilja att lära sig av trossyskonen. Flera deltagare efterlyste ytterligare ekumeniska samlingar med liknande tema.

Emanuel Sennerstrand är teol. kand. vid Uppsala universitet och lärare vid S:ta Elisabets folkhögskola.

Ur Signum nr 3/2022.

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)