En mörk tid för Europa

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ROBERT RYDBERG

När detta skrivs faller bomberna över Ukraina. Bostäder och till och med sjukhus sprängs i luften. Vatten och el stängs av och maten tar slut. Kärnkraftverk attackeras. Flera miljoner människor har flytt i överfulla tåg och längs igenkorkade vägar. På andra sidan, i Polen och andra grannländer, får man en säng, kläder, mat och mänsklig solidaritet.

Vi påminns om Syrien och krig långt bort i andra delar av världen. Men nu är det vid EU:s gräns.

Ukraina attackeras, men också vi alla. Kriget föregicks ju av krav som skulle ha vänt upp och ner på hela den säkerhetsordning som vi byggt upp tillsammans – en gång med Rysslands stöd – och där en viktig princip är att varje stat har rätt att själv bestämma över sina vägval. Och vem står på tur efter Ukraina – om Putin skulle lyckas?

När detta skrivs vet vi inte hur allt kommer att sluta, och det lär ta tid. Kanske kan Ukraina köpa ett slut på det omedelbara våldet mot svåra eftergifter. Kanske blir det en lång och blodig ockupation av stora delar av landet – som kommer att mötas av ett lika långvarigt och hårt motstånd. Kanske blir det något ännu värre. Alla alternativ innebär en tragedi, och ett monumentalt bakslag för Ukraina, Europa och världen.

Och ansvaret är denna gång lätt att fördela: en enda despot omgiven av en hunsad klick kleptokrater.

Nu ska vi på alla sätt ge vårt stöd till Ukraina. Vi ska ge generös och värdig hjälp till flyktingarna, solidariskt med hela Europa. För första gången sedan Stalins överfall på Finland bidrar Sverige också med vapen. Och med unik snabbhet har EU, USA och andra kommit överens om hårda sanktioner mot Ryssland.

Vi vet att sanktioner är ett trubbigt instrument. Vi hoppas att de i första hand ska drabba Putin och hans krets, men vi vet att också vanliga ryssar kommer att drabbas – många av dem är okunniga och vilseledda, men många känner ilska, sorg och skam.

Kriget i Ukraina är en av dessa sällsynta händelser som förändrar det mesta. För Europa och världspolitiken kommer det att finnas ett före och ett efter. Också Sverige orienterar sig på en ny karta.

Vi i Sverige har påmints om att vår säkerhet inte är given en gång för alla och att till och med kärnvapenhotet fortfarande år 2022 är en del av verkligheten. Om detta har vi viktiga diskussioner att föra, samtidigt som vi måste klara av att ha mer än en tanke i huvudet: detta är nu det mest akuta, men klimatkrisen och andra långsiktiga utmaningar har inte på något sätt blivit mindre viktiga.

Och i fastetidens anda ska vi förstås också rikta blicken inåt. Det finns en mea culpa, inte så att vi ska ägna oss kålsuparteorier – detta onda är ovanligt svartvitt, det tillhör Putin.

Men har vi i väst gjort tillräckligt för att förutse och förhindra? Har vi gjort tillräckligt för att visa hur våra demokratiska system är överlägsna? Har vi gjort allt som krävs för att befria våra egna samhällen – och våra liv – från girighet, enkla svar och lögnens makt, den mylla ur vilken stora och små despoter tillåts växa?

Robert Rydberg är kabinettssekreterare i Utrikesdepartementet.

Ur Signum nr 3/2022

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ROBERT RYDBERG

När detta skrivs faller bomberna över Ukraina. Bostäder och till och med sjukhus sprängs i luften. Vatten och el stängs av och maten tar slut. Kärnkraftverk attackeras. Flera miljoner människor har flytt i överfulla tåg och längs igenkorkade vägar. På andra sidan, i Polen och andra grannländer, får man en säng, kläder, mat och mänsklig solidaritet.

Vi påminns om Syrien och krig långt bort i andra delar av världen. Men nu är det vid EU:s gräns.

Ukraina attackeras, men också vi alla. Kriget föregicks ju av krav som skulle ha vänt upp och ner på hela den säkerhetsordning som vi byggt upp tillsammans – en gång med Rysslands stöd – och där en viktig princip är att varje stat har rätt att själv bestämma över sina vägval. Och vem står på tur efter Ukraina – om Putin skulle lyckas?

När detta skrivs vet vi inte hur allt kommer att sluta, och det lär ta tid. Kanske kan Ukraina köpa ett slut på det omedelbara våldet mot svåra eftergifter. Kanske blir det en lång och blodig ockupation av stora delar av landet – som kommer att mötas av ett lika långvarigt och hårt motstånd. Kanske blir det något ännu värre. Alla alternativ innebär en tragedi, och ett monumentalt bakslag för Ukraina, Europa och världen.

Och ansvaret är denna gång lätt att fördela: en enda despot omgiven av en hunsad klick kleptokrater.

Nu ska vi på alla sätt ge vårt stöd till Ukraina. Vi ska ge generös och värdig hjälp till flyktingarna, solidariskt med hela Europa. För första gången sedan Stalins överfall på Finland bidrar Sverige också med vapen. Och med unik snabbhet har EU, USA och andra kommit överens om hårda sanktioner mot Ryssland.

Vi vet att sanktioner är ett trubbigt instrument. Vi hoppas att de i första hand ska drabba Putin och hans krets, men vi vet att också vanliga ryssar kommer att drabbas – många av dem är okunniga och vilseledda, men många känner ilska, sorg och skam.

Kriget i Ukraina är en av dessa sällsynta händelser som förändrar det mesta. För Europa och världspolitiken kommer det att finnas ett före och ett efter. Också Sverige orienterar sig på en ny karta.

Vi i Sverige har påmints om att vår säkerhet inte är given en gång för alla och att till och med kärnvapenhotet fortfarande år 2022 är en del av verkligheten. Om detta har vi viktiga diskussioner att föra, samtidigt som vi måste klara av att ha mer än en tanke i huvudet: detta är nu det mest akuta, men klimatkrisen och andra långsiktiga utmaningar har inte på något sätt blivit mindre viktiga.

Och i fastetidens anda ska vi förstås också rikta blicken inåt. Det finns en mea culpa, inte så att vi ska ägna oss kålsuparteorier – detta onda är ovanligt svartvitt, det tillhör Putin.

Men har vi i väst gjort tillräckligt för att förutse och förhindra? Har vi gjort tillräckligt för att visa hur våra demokratiska system är överlägsna? Har vi gjort allt som krävs för att befria våra egna samhällen – och våra liv – från girighet, enkla svar och lögnens makt, den mylla ur vilken stora och små despoter tillåts växa?

Robert Rydberg är kabinettssekreterare i Utrikesdepartementet.

Ur Signum nr 3/2022

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)