Europas båda lungor

av KJELL BLÜCKERT

– Vi som har möjlighet måste höja blicken och vidmakthålla visionen om ett Europa och en europeisk kristenhet som andas med två lungor.

Europa är åter i krig. Även om det formellt sett inte är så, står det klart för de flesta av oss att Ukraina ställföreträdande utkämpar ett försvarskrig mot Ryssland för alla oss övriga européer. Instinktivt känner vi det – individuellt och kollektivt – och sluter upp på Ukrainas sida. Men även efter närmare moralfilosofisk reflektion står det helt klart att Ukraina har rätt att försvara sig med alla för dem till buds stående medel, något som folkrätten också stipulerar. Andra länder och enskilda har en moralisk skyldighet att hjälpa Ukraina, men inte någon juridisk förpliktelse garanterad av några avtal.

Ukrainas nationella suveränitet har kränkts. Vår statsminister Magdalena Andersson har med rätta kallat den ryska militära invasionen för ”oprovocerad, olaglig och oförsvarlig”. Den måste därför fördömas på det mest kraftfulla sätt. Så har också skett genom ett stort antal staters rege­ringar. Påven Franciskus har tydligt tagit ställning mot kriget och Vatikanens diplomati ligger i högsta beredskap för att ställa sig till förfogande för medling. Därtill har de mest kraftfulla ekonomiska sanktioner som vi någonsin sett riktats mot Ryssland för att åstadkomma en finansiell härdsmälta. Här drabbas många oskyldiga ryska medborgare, men det är en absolut nödvändig väg för att undvika ett ännu större ont. En rad länder bistår Ukraina med vapenleveranser och humanitära insatser.

De argument som anförts från rysk sida för en intervention bygger på slavofila vanföreställningar: folkmord på ryssar i Ukraina, befrielse av Ukraina från en nazistisk förtryckarregim, hot från Nato.

Den promenadseger som Putin och hans rådgivare väntat sig har uteblivit. Ukrainarna har inte mottagit den ryska armén som befriande hjältar. Tvärtom har det civila motståndet bara ökat, och den ryska armén har tvingats att inrikta sin krigföring även mot civilbefolkningen. Det ligger nära till hands att mot bakgrund av de händelser som vi sett rapporteras om citera dokumentet Gaudium et spes från Andra Vatikankonciliet som fastslår: ”Varje stridshandling som utan urskillning syftar till förstörelse av hela städer och vidsträckta områden och av invånarna där är ett brott mot Gud och människor. En sådan stridshandling måste fördömas med fasthet och utan tvekan.”

Att president Vladimir Putin, som är en döpt och bekännande kristen, inte betänker historiens och Guds dom över det orättfärdiga krig som han ytterst bär ansvaret för och över sig själv är skandalöst. Vad är det som motiverar Putins handlande? Har Putins storryska imperiedrömmar fötts ur hans religiösa föreställningsvärld eller passar de nationalistiska strömningarna i den rysk-ortodoxa kyrkan in som en av pusselbitarna i Putins revanschistiska politik? Maktmänniskan Putin instrumentaliserar i vart fall den kristna tron på ett avskyvärt sätt. Moskvapatriarken Kirill ställer in sig i detta ultranationalistiska led tillsammans med stora delar av den rysk-ortodoxa kyrkan. Men motröster finns och de förtjänar vårt stöd.

Var finns då en vägvisare ur detta kaos som den ryska regimen nu skapat? Vi kan finna en sådan i Karol Wojtyła (1920–2005), en polsk katolsk teolog som upplevt hur både väst och öst korrumperats under 1900-talet. Han såg sitt hemland Polen invaderas av nationalsocialister från väster och så småningom av kommunister från öster. Båda dessa system förespråkade en sekulariserad version av kristendomen och skydde inte några medel för att förverkliga det man såg som ett ”Gudsrike” på jorden – tusenårsriket respektive det klasslösa samhället – men som båda blev helveten med förintelse-, arbets- och omskolningsläger.

Denne Karol Wojtyła blev senare påve med namnet Johannes Paulus II. I det nya Europa efter murens fall såg han att roten till problemen i grund och botten var desamma som i de två gudlösa ideologier som lämnat den historiska scenen – nämligen materialismen. Denna filosofi, mer eller mindre reflekterad och medveten, var en grundhållning som han fortsatte att kritisera och bekämpa: i öst autokrati och kleptokrati, i väst hejdlös individualism och konsumism.

Johannes Paulus II förkunnade på trots mot denna materialism att ”Guds väg är människan”, en människa som inte endast är en ensam individ eller en kollektivistisk undersåte utan en person med oändligt värde alltid definierad i fri gemenskap med de andra. Han såg att denna grundinsikt fanns hos alla kristna och att vägen fram var att binda ihop de östeuropeiska ortodoxa kyrkorna med de västkyrkliga gemenskaperna. Hans vision var att Europa skulle andas med båda sina lungor, att syresättningen av den europeiska kulturen skulle bli så mycket vackrare, rikare och hållbarare, om ett ömsesidigt utbyte kunde bli normaltillstånd.

Förhoppningarna vid murens fall var för ensidigt inriktade både hos oss här i väst och hos många i öst. Historien var slut. Liberalismen hade segrat. Nu skulle de där borta bli som vi här. Och de där borta ville i viss utsträckning bli som vi – inte bara fria medborgare i välfärdsstater utan även individualistiska och ohållbara konsumenter. Kanske är de spänningar som vi ser i form av nationalkatolicism i Polen och storrysk nationalism i Ryssland till dels berättigade reaktioner mot den västliga kultur- och konsumtionsimperialismen.

Ett av de stora problemen är att det östkyrkliga arvet fortfarande till vissa delar korrumperas av nationalromantiska föreställningar om Blut und Boden, som odlas i de slavofila delarna av den rysk-ortodoxa kyrkan. Föreställningar av dessa storstilade slag har vi i väst till största delen gjort upp med. Men i Ryssland och i den rysk-ortodoxa kyrkan krävs uppgörelser med dessa ideal.

Wandel durch Handel har varit ett tyskt slagord. Marknadsekonomi med handelsutbyte skulle, menade man, få Ryssland att via en mer och mer välmående medelklass assimileras med ett marknadsliberalt väst. Kanske har vi i väst sett detta som en envägskommunikation och inte brytt oss om att fråga efter vilka värden från öst som vi skulle kunna berika oss med. Vi har alltför ensidigt sjungit kapitalismens lov – även om denna lovsång är väl värd att sjunga, eftersom den förmått befria oändligt många fler männi­skor från fattigdom och ofrihet än någonsin den statsstyrda socialismen. Hoppet finns hos den unga generationen ryssar för vilka den moderna västvärldens friheter och möjligheter och inte minst kommunikationskanaler ses som självklara. Det finns ett annat Ryssland än Putins, oligarkernas, kommunisternas och nationalisternas.

I dessa krigstider då ett orättfärdigt anfallskrig av en stormakt åstadkommit enorm materiell förödelse och ofattbara kollektiva såväl som individuella trauman, måste vi som har möjlighet höja blicken och vidmakthålla visionen om ett Europa och en europeisk kristenhet som andas med två lungor.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 3/2022.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

av KJELL BLÜCKERT

– Vi som har möjlighet måste höja blicken och vidmakthålla visionen om ett Europa och en europeisk kristenhet som andas med två lungor.

Europa är åter i krig. Även om det formellt sett inte är så, står det klart för de flesta av oss att Ukraina ställföreträdande utkämpar ett försvarskrig mot Ryssland för alla oss övriga européer. Instinktivt känner vi det – individuellt och kollektivt – och sluter upp på Ukrainas sida. Men även efter närmare moralfilosofisk reflektion står det helt klart att Ukraina har rätt att försvara sig med alla för dem till buds stående medel, något som folkrätten också stipulerar. Andra länder och enskilda har en moralisk skyldighet att hjälpa Ukraina, men inte någon juridisk förpliktelse garanterad av några avtal.

Ukrainas nationella suveränitet har kränkts. Vår statsminister Magdalena Andersson har med rätta kallat den ryska militära invasionen för ”oprovocerad, olaglig och oförsvarlig”. Den måste därför fördömas på det mest kraftfulla sätt. Så har också skett genom ett stort antal staters rege­ringar. Påven Franciskus har tydligt tagit ställning mot kriget och Vatikanens diplomati ligger i högsta beredskap för att ställa sig till förfogande för medling. Därtill har de mest kraftfulla ekonomiska sanktioner som vi någonsin sett riktats mot Ryssland för att åstadkomma en finansiell härdsmälta. Här drabbas många oskyldiga ryska medborgare, men det är en absolut nödvändig väg för att undvika ett ännu större ont. En rad länder bistår Ukraina med vapenleveranser och humanitära insatser.

De argument som anförts från rysk sida för en intervention bygger på slavofila vanföreställningar: folkmord på ryssar i Ukraina, befrielse av Ukraina från en nazistisk förtryckarregim, hot från Nato.

Den promenadseger som Putin och hans rådgivare väntat sig har uteblivit. Ukrainarna har inte mottagit den ryska armén som befriande hjältar. Tvärtom har det civila motståndet bara ökat, och den ryska armén har tvingats att inrikta sin krigföring även mot civilbefolkningen. Det ligger nära till hands att mot bakgrund av de händelser som vi sett rapporteras om citera dokumentet Gaudium et spes från Andra Vatikankonciliet som fastslår: ”Varje stridshandling som utan urskillning syftar till förstörelse av hela städer och vidsträckta områden och av invånarna där är ett brott mot Gud och människor. En sådan stridshandling måste fördömas med fasthet och utan tvekan.”

Att president Vladimir Putin, som är en döpt och bekännande kristen, inte betänker historiens och Guds dom över det orättfärdiga krig som han ytterst bär ansvaret för och över sig själv är skandalöst. Vad är det som motiverar Putins handlande? Har Putins storryska imperiedrömmar fötts ur hans religiösa föreställningsvärld eller passar de nationalistiska strömningarna i den rysk-ortodoxa kyrkan in som en av pusselbitarna i Putins revanschistiska politik? Maktmänniskan Putin instrumentaliserar i vart fall den kristna tron på ett avskyvärt sätt. Moskvapatriarken Kirill ställer in sig i detta ultranationalistiska led tillsammans med stora delar av den rysk-ortodoxa kyrkan. Men motröster finns och de förtjänar vårt stöd.

Var finns då en vägvisare ur detta kaos som den ryska regimen nu skapat? Vi kan finna en sådan i Karol Wojtyła (1920–2005), en polsk katolsk teolog som upplevt hur både väst och öst korrumperats under 1900-talet. Han såg sitt hemland Polen invaderas av nationalsocialister från väster och så småningom av kommunister från öster. Båda dessa system förespråkade en sekulariserad version av kristendomen och skydde inte några medel för att förverkliga det man såg som ett ”Gudsrike” på jorden – tusenårsriket respektive det klasslösa samhället – men som båda blev helveten med förintelse-, arbets- och omskolningsläger.

Denne Karol Wojtyła blev senare påve med namnet Johannes Paulus II. I det nya Europa efter murens fall såg han att roten till problemen i grund och botten var desamma som i de två gudlösa ideologier som lämnat den historiska scenen – nämligen materialismen. Denna filosofi, mer eller mindre reflekterad och medveten, var en grundhållning som han fortsatte att kritisera och bekämpa: i öst autokrati och kleptokrati, i väst hejdlös individualism och konsumism.

Johannes Paulus II förkunnade på trots mot denna materialism att ”Guds väg är människan”, en människa som inte endast är en ensam individ eller en kollektivistisk undersåte utan en person med oändligt värde alltid definierad i fri gemenskap med de andra. Han såg att denna grundinsikt fanns hos alla kristna och att vägen fram var att binda ihop de östeuropeiska ortodoxa kyrkorna med de västkyrkliga gemenskaperna. Hans vision var att Europa skulle andas med båda sina lungor, att syresättningen av den europeiska kulturen skulle bli så mycket vackrare, rikare och hållbarare, om ett ömsesidigt utbyte kunde bli normaltillstånd.

Förhoppningarna vid murens fall var för ensidigt inriktade både hos oss här i väst och hos många i öst. Historien var slut. Liberalismen hade segrat. Nu skulle de där borta bli som vi här. Och de där borta ville i viss utsträckning bli som vi – inte bara fria medborgare i välfärdsstater utan även individualistiska och ohållbara konsumenter. Kanske är de spänningar som vi ser i form av nationalkatolicism i Polen och storrysk nationalism i Ryssland till dels berättigade reaktioner mot den västliga kultur- och konsumtionsimperialismen.

Ett av de stora problemen är att det östkyrkliga arvet fortfarande till vissa delar korrumperas av nationalromantiska föreställningar om Blut und Boden, som odlas i de slavofila delarna av den rysk-ortodoxa kyrkan. Föreställningar av dessa storstilade slag har vi i väst till största delen gjort upp med. Men i Ryssland och i den rysk-ortodoxa kyrkan krävs uppgörelser med dessa ideal.

Wandel durch Handel har varit ett tyskt slagord. Marknadsekonomi med handelsutbyte skulle, menade man, få Ryssland att via en mer och mer välmående medelklass assimileras med ett marknadsliberalt väst. Kanske har vi i väst sett detta som en envägskommunikation och inte brytt oss om att fråga efter vilka värden från öst som vi skulle kunna berika oss med. Vi har alltför ensidigt sjungit kapitalismens lov – även om denna lovsång är väl värd att sjunga, eftersom den förmått befria oändligt många fler männi­skor från fattigdom och ofrihet än någonsin den statsstyrda socialismen. Hoppet finns hos den unga generationen ryssar för vilka den moderna västvärldens friheter och möjligheter och inte minst kommunikationskanaler ses som självklara. Det finns ett annat Ryssland än Putins, oligarkernas, kommunisternas och nationalisternas.

I dessa krigstider då ett orättfärdigt anfallskrig av en stormakt åstadkommit enorm materiell förödelse och ofattbara kollektiva såväl som individuella trauman, måste vi som har möjlighet höja blicken och vidmakthålla visionen om ett Europa och en europeisk kristenhet som andas med två lungor.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 3/2022.

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)