av GÄSTKRÖNIKÖR: ROBERT RYDBERG
När jag i olika sammanhang talat och skrivit om de två väpnade konflikter som sedan en tid stått i centrum för vår uppmärksamhet – mellan Ryssland och Ukraina och i Mellanöstern – kommer ibland kommentarer och frågor som inbjuder till att jämföra.
En sak har dessa och andra konflikter naturligtvis gemensamt: det mänskliga lidandet. Och att de som lider mest är de som är minst skyldiga. Så påminner varje konflikt oss om vilket oskattbart värde fred och rättvisa är, och att fred och rättvisa hör samman.
Jämförelser är annars svåra. Ibland är de till och med farliga. De bjuder på förenklade argument som ofta blockerar ett meningsfullt samtal. Konfliktorsaker, ansvar och vägen framåt ser ju alltid olika ut. Tankarna går till inledningsorden i Anna Karenina: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.”
Frågan är också vem som jämförs med vem. När Ryssland och Israel jämförs bortser man ifrån att Ryssland egenhändigt inledde ett krig medan det var Israel som utsattes för angrepp av både Hamas och Hizbollah – vilket naturligtvis inte ska stå i vägen för en kritisk granskning av hur man utövar rätten till självförsvar.
En viktig skillnad är också att i fallet Ryssland/Ukraina är det rimliga, moraliska och rättsligt korrekta slutmålet något som faktiskt existerat. Det handlar om två internationellt erkända stater med internationellt erkända gränser – som Ryssland åtminstone formellt respekterade från Ukrainas självständighet 1991 till Krimkrisen 2014. Målet måste vara att återupprätta detta, och förstås att finna lösningar för ansvarsutkrävande, återuppbyggnad, säkerhetsgarantier och ukrainsk frihet att utforma sin egen framtid. Vägen dit ser minst sagt svår och osäker ut, men målet är ändå tydligt.
Vi som tror att en varaktig lösning på konflikterna i Mellanöstern kräver en tvåstatslösning måste förstås erkänna att detta däremot skulle vara något nytt, något som hittills aldrig förverkligats i praktiken och som skulle kräva helt nya förhandlingslösningar. Folkrätten kan ge vägledning, men inte något facit. Lösningarna skulle också behöva accepteras inte bara av två tydligt definierade huvudaktörer. Som läget ser ut i dag är det inte lätt att föreställa sig detta. Men ett långsiktigt perspektiv måste finnas med också här, till att börja med i Gaza.
Robert Rydberg är ambassadör och var kabinettssekreterare i Utrikesdepartementet 2019–2022.
Ur Signum nr 7/2024, s. 4.