av GÄSTKRÖNIKÖR: MALTE PERSSON
”Krönikören väljer själv fritt ämnet för sin krönika. Det kan vara dagsaktuellt eller ’evigt’ och skrivs utifrån författarens egen horisont.” Tidsbrist fick mig sånär att tacka nej till erbjudandet om att vara gästkrönikör. Sen tänkte jag att det ändå var hedrande, och att chansen att skriva om mitt favoritämne fick väga upp en låg timlön. Tid är pengar, sägs det, men en bättre formulering (eller prioritering) är att pengar är tid. Mitt favoritämne är förstås tiden.
Och i valet mellan dagsaktuellt och evigt bör man, vid de enstaka tillfällen man alls får välja, välja evigt. Helst då ”evigt” utan citattecken, även om det är sant att mycket som kallats så bara är det inom citattecken. Hjältarnas och poeternas evighet, till exempel. Akilles rykte ska en gång vara lika glömt som sången om det.
”Tiden är ett asymmetriskt fenomen, liksom olycklig kärlek”, står det i min diktsamling Skapelser. Men är det då det förflutna som är likgiltigt för våra kärleksbrev? Eller framtiden som kommer för sent till varje möte?
”Tid och rum är ändliga resurser, men bara rummet kan återanvändas”, har jag antecknat. Det låter som en halvdan aforism, men är ett seriöst försök att sätta sig in i ett datalogiskt perspektiv på problemlösning.
Att tänka på mötet mellan tid och rum bortom det slentrianmässiga rumsliga bildspråket (tid som ”går” eller ”flyter” eller rentav ”flyger”) kan vara givande. Fråga Einstein och Minkowski, eller Eliot och Mann.
Ta ekonomin till exempel: vi exploaterar både rumsliga resurser (jorden) och tidsliga (arbetstid). Men hur mycket av nuets välstånd vilar på den grund förfäderna byggt? Och hur mycket på lånad tid, med framtiden som säkerhet? Mänskligheten behöver, till skillnad från minsta bostadsrättsförening, tyvärr inte redovisa sådant.
Hela vår skriftspråkliga historia är annars en biprodukt av behovet att bokföra inventarier och åtaganden. Redan i Akkads tempelstäder försökte man hantera framtidens osäkerhet såväl genom astrologi och åkallan av gudar som genom terminshandel i framtida veteskördar.
Eller borde jag börja vid tidens början? Big bang? Syndafallet? Kvanttillstånd och termodynamik? Tiden är ett undanglidande ämne. Augustinus sa något om saken som så ofta citerats att jag låter det vara osagt.
Ordet ”krönika” har förstås med tid att göra. Grekiskans chronos var livstid och tidsrymder och tid i allmänhet. Den fortgående tid vars kontinuitet medeltidens klosterkrönikor upprätthöll i trägen timlig väntan på den andra sortens tid – gudsrikets kairos.
Dagens krönikörer är dock tidens tjänare på annat vis. Vi skyfflar det dagsaktuellas kol i nuets kroniskt framrusande lokomotiv, och hinner sällan höja blicken. Vart tåget är på väg, om det inte spårar ur först, vet ingen.
Sådan är ”författarens egen horisont”, som väl aldrig helt är författarens egen. Man kan inte välja sitt nu – som likväl är den lins man givits att betrakta evigheten genom. Huruvida någon eller något eller summan av allt, som linssliparen Spinoza föreställde sig, även kan titta tillbaka från linsens andra sida vågar jag inte uttala mig om.
Malte Persson är författare, litteraturkritiker, poet, skribent och översättare.
Ur Signum nr 7/2024, s. 3.