av FREDRIK HEIDING
Det finns anledning att försvara religionsfriheten, som ju inte främst är en fråga om att kunna värja sig mot religion. Den innebär snarare frihet till än frihet från religion. Religionsfriheten är förankrad i 1974 års svenska regeringsform, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, samt EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.
Hänsyn till och efterlevnaden av religionsfriheten kan i ett land som Sverige anses befinna sig på en acceptabel nivå, i alla fall sett i ett globalt perspektiv. En jämförelse med till exempel Iran och Nigeria, där kristna utsätts för regelrätt förföljelse, visar på missförhållanden av en helt ojämförbar dignitet. Ändå är det angeläget att diskutera saken också i Sverige. Det anser till exempel författaren Anders Johnson, som nyligen kommit ut med essän En ofullbordad resa mot religionsfrihet (Timbro 2024).
Religionsfriheten innefattar flera komponenter, exempelvis att fritt kunna utöva en religion, särskilt genom gudstjänstfirande men också genom att få bilda opinion på det offentliga dialogtorget, eller att staten ska vara sekulär, det vill säga inte ha någon konfessionell preferens utan behandla olika religioner, respektive olika samfund, jämlikt. I vissa länder, som Finland, Spanien och Österrike, ingår även trosfrid i begreppet religionsfrihet, det vill säga skyddet att inte behöva utsättas för grov kränkning, förolämpningar, diskriminering eller hädelse.
Vilka brister märks då i Sverige? För det första tillåts inte ens minimal gudstjänstutövning i vissa fall. Skolinspektionen förbjuder morgonbön eller liknande andakter i skolor, i synnerhet om denna är obligatorisk. I en humanistisk-kristen friskola har man under 30 års tid utan klagomål från vare sig elever eller föräldrar avslutat en samling på måndagar i en stunds stillhet där Fader vår läses. Eleverna kan då själva välja mellan att ”följa med i bönen, eller tänka på något de själva tycker är viktigt”. I år beslöt dock Skolinspektionen att förbjuda detta. Kompromissen blev att skolledningen lät dem som ville (25 av 400 elever) att först lämna samlingslokalen. Det må vara en salomonisk lösning. Samtidigt kan man undra hur farligt det är att delta aktivt eller passivt i en liten ceremoni som denna. Är religion verkligen så skadlig? Här kan man jämföra med Norge, där katolska lärare vid högskolan NLA i Bergen från skolmyndigheten har mandat att bedriva konfessionell undervisning om den katolska kyrkans lära och liv, eftersom en sådan undervisning visar på och anses främja mångfalden i det norska samhället.
För det andra, som Anders Johnson mycket riktigt påpekar, är det dessutom så att svenska staten inte är religiöst neutral utan favoriserar Svenska kyrkan på olika sätt. Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) bildades för att uppnå större ekonomisk jämlikhet mellan samfunden. En jämnare fördelning av resurserna har i viss mån uppnåtts. Men svenskkyrkliga byggnader får till exempel omfattande stöd av staten för bevarande av kulturarv, medan andra samfund själva får finansiera underhållet av sina kyrkor. En ny lag har föreslagits och skall träda i kraft den 1 januari 2025 enligt vilken särskilda villkor gäller ”när ett annat trossamfund än Svenska kyrkan är berättigat till statsbidrag”. Villkoren gäller så kallade svenska värderingar eller demokratiska principer. I praktiken kan det betyda att religiösa samfund som inte på alla punkter omfattar konsensus i det svenska samhället riskerar att inte beviljas statligt stöd. I samma veva kommer SST att läggas ner och uppgifterna övertas av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Kyrkliga remissinstanser och kommentarer menar att omorganisationen medför en nedprioritering av andra religiösa samfund i relation till Svenska kyrkan.
För det tredje, friheten att utöva en religion kan tolkas så att varje samfund har rätt att i sin egen byggnad – synagoga, moské, kyrka – fira gudstjänst. Men man kan också vidga detta till rätten att inte utsättas för hädelse, alltså garanterad trosfrid. Den saken har debatterats mycket de senaste åren, och Signum har i flera artiklar och paneldebatter deltagit i diskussionen.
Ett land som USA är inte idealiskt på alla områden, men modellen med en religiöst neutral stat – i ett annars religiöst samhälle – har sedan 1780-talet visat sig vara gångbar där. Här lyckas man upprätthålla distinktionen mellan en religiöst neutral (sekulär) stat å ena sidan, ett religiöst samhälle kännetecknat av mångfald å den andra.
Varför har dessa brister uppstått hos oss? I grunden handlar det om ett slags fantomsmärta. Sekulariseringen har medfört en okunnighet om religion, många svenskar har aldrig haft kontakt med någon troende person. Detta skapar distans, de troende är udda, exotiska och obekvämt annorlunda. En annan förklaring är synen på religiösa gemenskaper som en maktfaktor. Det var sant i det förflutna men är knappast längre fallet i Sverige och andra europeiska länder. I tidningsartiklar heter det ofta att kyrkan har eller hade ”ett grepp om befolkningen”, eller att kristna kyrkor och andra religioner har eller riskerar att få stort politiskt inflytande. Ett visst inflytande tillerkänns samfunden precis som andra rörelser, men uppfattningen att hotet om stark påverkan är överhängande ter sig överdrivet.
Ibland kan kristna själva anlägga ett sådant maktperspektiv för att motivera kritik, humor eller till och med hädelse mot religiösa grupper. Den svenskyrklige prästen och satirtecknaren, Kent Wisti, argumenterar i en nyutkommen bok, Hädelsens helighet (Atlas 2024), för humor men även hädelse som ett vapen mot regimer och makthavare av olika slag. Den analysen kan ha bäring i olika delar av världen. Men man undrar om religion i Sverige verkligen har så stort inflytande att den skulle utgöra en förtryckande maktfaktor.
En annan förklaring till de tre ovannämnda begränsningarna av religionsfriheten är behovet av att kontrollera religiösa grupper. Ett led i kontrollmekanismen har varit att definiera religion som en privatsak. Den får finnas i människans hjärta, privat, men inte i offentligheten. Detta verkar fortfarande vara den rådande normen i de breda folklagren. Men fasthållandet vid idén om religion som privatsak kanske ändå håller på att luckras upp. Min iakttagelse är att exempelvis idrottsrörelsen inte är lika skeptisk till religion som stat, kommun och myndigheter kan vara. Idrottsmän och idrottskvinnor vittnar om sin tro utan att det leder till repressalier. De som på olika sätt är engagerade i idrottsrörelsen verkar oftast respektera religionsfriheten.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid
Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 7/2024, s. 1–2.