Dit du går vill jag gå

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SYSTER INGRID OSB

Sedan de tidiga tonåren har några ord ur Ruts bok följt mig: ”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk skall vara mitt folk, och din Gud är min Gud.” De drabbade mig, långt innan jag lärde känna Bibeln och den kristna tron. Naturligt nog har de haft olika betydelse för mig genom årens lopp – ibland fyllda av längtan, någon gång av bävan, andra gånger har de fått mig att förundras och tacka. Och så är det ju med våra följeslagare, de utmanar, sporrar och bär.

Märkligt nog påminns jag åter om dem när jag läser en krönika av Åsa Beckman (Dagens Nyheter 2025-01-19). Beckman skriver om detta att åldras, försöken att hindra det (eller åtminstone försöka dölja dess tecken) och glappet mellan upplevd och faktisk ålder. Just det där glappet kallar hon för ”åldersförvåning”, ett vackert ord tycker jag. Ty förvåning kan öppna upp, ge ett nytt perspektiv. Det är en intressant text på flera sätt. Dock, att detta att bli äldre tycks vara något vi helst vill fly ifrån lyser igenom i Beckmans text. Inte minst den eviga kampen mot kroppen, som envist vill visa att tiden går. Men måste det vara så?

Det är någonstans här som orden ur Ruts bok dyker upp inom mig. Kanske handlar det om att se sig om efter en ny sorts förebilder? Att finna människor om vilka vi kan säga; dit du går vill också jag gå. Varken kopiera eller härma dem, vilket ju aldrig håller i längden, men kunna se vilken sorts person jag vill vara om tio, tjugo eller trettio år. Finna följeslagare som kan göra det möjligt att ta ut riktmärket framåt på ett nytt eller fördjupat sätt.

Att vara gammal – det är ett sätt att leva. Så beskrev en äldre medsyster i vårt kloster den väg vi alla har att gå. Tystnaden i rummet som följde på orden var påtaglig, och varade länge. Vi alla insåg att det var något stort vi hade fått höra. Ja, mer än höra. Vi såg ju att innebörden av orden gestaltades hos henne dagligen. Att tåligt bära krämpor och svårigheter som åldrandet medför. Att tacksamt kunna ta emot hjälp i en anda av frihet och värdighet. Ha milda ögon ett gott ord att ge. Att vilja vara med och bidra, på det sätt som nu är möjligt. Ja, det är verkligen ett sätt att leva som är vackert och eftersträvansvärt.

Att vara fyrtiosex, trettio eller femtiotre är också ett sätt att leva… I slutet av sin text citerar Beckman en nittioårig kvinna som, sängliggande och dement, säger något mycket klokt ”Det är så konstigt, inuti mig är jag ju fortfarande jag.”
Jag är ju fortfarande jag. Det är ord att stava på. Kanske är det snarare en tillgång än ett besvärande glapp att vi kan känna de olika åldrarna inom oss. Jag är ju jag. Mitt liv är en helhet. De val jag gör i dag kommer mitt äldre jag att bära med sig, så jag gör nog gott i att när jag kan välja det som gör livets packning lättare att bära. Och – inte minst – välja hur jag förhåller mig till allt det jag inte kan välja.

En vän som närmar sig de åttio kommer på besök. När vi sitter och samtalar slås jag av hur vacker hon är. Det snövita håret, rynkorna som ger liv och karaktär åt ansiktet. Händer som påtat i trädgårdsland, burit barn och barnbarn, hjälpt medmänniskor det sista vägstycket. Axlarna sluttar något – kanske för att livet stundom varit väl tungt att bära. Och blicken. Som är allvarlig och lekfull på en och samma gång. Den förmedlar medkänsla, upptäckarlust och godhet – ja, liv. Vittnar om att det är möjligt att glädjas och välja barmhärtighet, oavsett livets omständigheter.

Att bli sedd av en sådan blick ger mod att se in i de egna mörka skrymslena, hålla fram dem i ljuset och berätta. Det är en blick som är bärare av en helande närvaro. När jag senare ser henne på håll i kyrkan tänker jag ”hon ser ju ut som en ung flicka” och börjar nästan fnissa av den motsägelsefulla tanken. Ändå är det sant. Samma lätthet och frihet som ett barn kan utstråla finns hos henne, utan att hon är ett uns barnslig. Kanske blir det så hos en människa som slutat vara ängsligt självupptagen. Som låter varje ålder är få sin plats inombords och tryggt kan säga ”jag är ju jag”. Ja, hon är verkligen vacker. I de yttre dragen, och än mer i de inre.

Och jag inser – när vi lärde känna varandra var hon inte så mycket äldre än vad jag är nu. Så, om livet är en helhet hade hon redan den gången börjat vandra mot att bli denna vackra person som nu sitter mittemot mig. Sannerligen en insikt som manar till eftertanke. En uppriktig titt in i det egna hjärtat säger mig att då är det hög tid att börja nu… Att ställa frågan vem jag vill vara när jag är åttio. Se gåvan i att möta personer om vilka man kan säga; dit du går vill också jag gå. Och på allvar börja forma livet i den riktningen.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2025-02-04

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av SYSTER INGRID OSB

Sedan de tidiga tonåren har några ord ur Ruts bok följt mig: ”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk skall vara mitt folk, och din Gud är min Gud.” De drabbade mig, långt innan jag lärde känna Bibeln och den kristna tron. Naturligt nog har de haft olika betydelse för mig genom årens lopp – ibland fyllda av längtan, någon gång av bävan, andra gånger har de fått mig att förundras och tacka. Och så är det ju med våra följeslagare, de utmanar, sporrar och bär.

Märkligt nog påminns jag åter om dem när jag läser en krönika av Åsa Beckman (Dagens Nyheter 2025-01-19). Beckman skriver om detta att åldras, försöken att hindra det (eller åtminstone försöka dölja dess tecken) och glappet mellan upplevd och faktisk ålder. Just det där glappet kallar hon för ”åldersförvåning”, ett vackert ord tycker jag. Ty förvåning kan öppna upp, ge ett nytt perspektiv. Det är en intressant text på flera sätt. Dock, att detta att bli äldre tycks vara något vi helst vill fly ifrån lyser igenom i Beckmans text. Inte minst den eviga kampen mot kroppen, som envist vill visa att tiden går. Men måste det vara så?

Det är någonstans här som orden ur Ruts bok dyker upp inom mig. Kanske handlar det om att se sig om efter en ny sorts förebilder? Att finna människor om vilka vi kan säga; dit du går vill också jag gå. Varken kopiera eller härma dem, vilket ju aldrig håller i längden, men kunna se vilken sorts person jag vill vara om tio, tjugo eller trettio år. Finna följeslagare som kan göra det möjligt att ta ut riktmärket framåt på ett nytt eller fördjupat sätt.

Att vara gammal – det är ett sätt att leva. Så beskrev en äldre medsyster i vårt kloster den väg vi alla har att gå. Tystnaden i rummet som följde på orden var påtaglig, och varade länge. Vi alla insåg att det var något stort vi hade fått höra. Ja, mer än höra. Vi såg ju att innebörden av orden gestaltades hos henne dagligen. Att tåligt bära krämpor och svårigheter som åldrandet medför. Att tacksamt kunna ta emot hjälp i en anda av frihet och värdighet. Ha milda ögon ett gott ord att ge. Att vilja vara med och bidra, på det sätt som nu är möjligt. Ja, det är verkligen ett sätt att leva som är vackert och eftersträvansvärt.

Att vara fyrtiosex, trettio eller femtiotre är också ett sätt att leva… I slutet av sin text citerar Beckman en nittioårig kvinna som, sängliggande och dement, säger något mycket klokt ”Det är så konstigt, inuti mig är jag ju fortfarande jag.”
Jag är ju fortfarande jag. Det är ord att stava på. Kanske är det snarare en tillgång än ett besvärande glapp att vi kan känna de olika åldrarna inom oss. Jag är ju jag. Mitt liv är en helhet. De val jag gör i dag kommer mitt äldre jag att bära med sig, så jag gör nog gott i att när jag kan välja det som gör livets packning lättare att bära. Och – inte minst – välja hur jag förhåller mig till allt det jag inte kan välja.

En vän som närmar sig de åttio kommer på besök. När vi sitter och samtalar slås jag av hur vacker hon är. Det snövita håret, rynkorna som ger liv och karaktär åt ansiktet. Händer som påtat i trädgårdsland, burit barn och barnbarn, hjälpt medmänniskor det sista vägstycket. Axlarna sluttar något – kanske för att livet stundom varit väl tungt att bära. Och blicken. Som är allvarlig och lekfull på en och samma gång. Den förmedlar medkänsla, upptäckarlust och godhet – ja, liv. Vittnar om att det är möjligt att glädjas och välja barmhärtighet, oavsett livets omständigheter.

Att bli sedd av en sådan blick ger mod att se in i de egna mörka skrymslena, hålla fram dem i ljuset och berätta. Det är en blick som är bärare av en helande närvaro. När jag senare ser henne på håll i kyrkan tänker jag ”hon ser ju ut som en ung flicka” och börjar nästan fnissa av den motsägelsefulla tanken. Ändå är det sant. Samma lätthet och frihet som ett barn kan utstråla finns hos henne, utan att hon är ett uns barnslig. Kanske blir det så hos en människa som slutat vara ängsligt självupptagen. Som låter varje ålder är få sin plats inombords och tryggt kan säga ”jag är ju jag”. Ja, hon är verkligen vacker. I de yttre dragen, och än mer i de inre.

Och jag inser – när vi lärde känna varandra var hon inte så mycket äldre än vad jag är nu. Så, om livet är en helhet hade hon redan den gången börjat vandra mot att bli denna vackra person som nu sitter mittemot mig. Sannerligen en insikt som manar till eftertanke. En uppriktig titt in i det egna hjärtat säger mig att då är det hög tid att börja nu… Att ställa frågan vem jag vill vara när jag är åttio. Se gåvan i att möta personer om vilka man kan säga; dit du går vill också jag gå. Och på allvar börja forma livet i den riktningen.

Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2025-02-04

Detta är en opinionstext.