av JOHN SJÖGREN
Varför? Det är den fråga som väcks när det obegripliga drabbar oss. När det meningslösa våldet och urskillningslösa dödandet slår till vill vi förstå. Givetvis vill vi kunna kartlägga de sociologiska, psykologiska och samhälleliga mekanismer som föder fram en individ kapabel till ett sådant dåd som det i Örebro. Men jag gissar att den analysen för de flesta av oss kommer i ett senare skede. Det första varför som ansätter oss är det rent existentiella. Hur kommer det sig att människan över huvud taget har kapaciteten till detta besinningslösa våld? Varifrån kommer denna vår inneboende självdestruktivitet? Varför bär vi inom oss detta avgrundsdjupa mörker? Kort sagt, vi drabbas av ondskans problematik.
En stor del av teologernas intellektuella ansträngningar genom århundradena har gått ut på att försöka besvara ondskans gåta. Den kristna traditionens mittfåra har tenderat att förstå ondskan som privatio boni, som en brist på godhet. Den kristna förståelsen av det onda bygger på föreställningen om att alltings ursprung och tillvarons yttersta grund, det vi i brist på bättre ord brukar kalla för Gud, är alltigenom god. Ett ljus i vilket inget mörker finns. Det onda förklaras som en brist eller som en frånvaro av den godhet som är det ursprungligt naturliga. Det onda har alltså ingen egen substans, inget eget vara, utan är bara ett slags intet. Det onda kan därför inte skapa någonting, utan endast bryta ner och parasitera på det goda.
Rent metafysiskt är det en ganska elegant förståelse av det onda, som också äger en hög grad av sanningshalt. Mörker är ju de facto endast en brist på ljus. Men rent existentiellt, när vi ställs inför ondskans smärtsamt påtagliga realitet, då hjälper knappast den typen av intellektuella resonemang. För människorna som befann sig på Risbergska skolan när skotten började avlossas upplevdes det nog inte som en tomhet och ett intet. Det var en alldeles konkret verklighet.
Förklaringen av det onda som en brist springer dock ur den direkt existentiella erfarenheten av ondskan, som jag tror att alla som drabbats av den intuitivt delar. Tanken eller kanske snarare känslan: Så här borde det inte vara! Det är kärnan i upplevelsen av det onda, att vi med hela vår varelse känner att den är onaturlig, att den våldför sig på det goda tillstånd som alltid borde råda, samtidigt som denna ondska ständigt manifesterar sig som en ofrånkomlig del av vår verklighet.
Ett koncist sätt att säga det på skulle kunna vara: Ondskan framstår för oss som ett mysterium. Att kalla ondskan för mysterium är dock inte att resignera och erkänna sig handfallen inför den; att ge upp kampen och motståndet. Det är snarare att ta den på allvar och tala om den på ett så sanningsenligt sätt som möjligt. Kanske finns också motståndet i betonandet av ett annat mysterium: Människan. Denna märkvärdiga varelse som för det mesta befinner sig någonstans mellan ängel och best, kapabel till det allra vackraste och det allra värsta.
Om en linje i teologins historia handlat om ondskans problem har en annan linje varit att försöka förstå människans mångtydiga väsen. En av de förståelser som formulerats om människan har varit idén om varje enskild person som ett mikrokosmos. I varje individ ryms hela universum i miniatyr. När vi hör dödsiffrorna stiga vid ett dåd som det i Örebro, eller från världens alla krigshärdar, är det lätt att glömma bort. Varje siffra representerar en hel värld. Ett universum som blåses ut och går under. Här blir det närmast förminskande att tala om varje persons omätbara värde. För vad är en hel värld värd? Svaret måste vara: Allt.
Kanske finns här det enda motstånd vi kan göra mot den obegripliga ondskan; att uthålligt skydda föreställningen om varje persons okränkbara värdighet. Att envist hålla fast vid det heliga mysteriet människan.
John Sjögren 2025-02-06
Detta är en opinionstext.