av SYSTER INGRID OSB
Vad gör vi med det som skaver och ibland gör ont? Ärren, eller de fortfarande öppna och ibland variga såren, som livet medfört. Det vi blivit utsatta för – alla har vi något, somliga långt mer än andra. Det vi själva gjort mot andra. Av oförstånd, illvilja, rädsla. Eller som hämnd för det vi själva behövt utstå. Långt tillbaka eller helt nyligen. Ibland vet vi inte, själen och psyket tycks ha en annan tid än den som klockvisaren tickar fram.
Vad gör vi med detta? Att slå knut på sig själv inombords och förneka att det finns och så nästan bli galen av ärrens kliande är en väg. Inte särskilt hållbar, det medges, men ibland den enda som tycks möjlig. Att om och om igen pilla på ärren så de går upp och blöder på nytt, göra dem till sin identitet – ja det är också en väg. Inte heller den så hållbar. Inte minst för att den identiteten är falsk. Ingen har sitt sanna jag i att vara enbart offer.
Det är inte terapisoffans berättigande jag är ute efter. Utan frågan om det finns någon mening med de där ärren vi släpar runt på. Om vi kan låta det bli någon mening med dem, för de finns ju där ofrånkomligen. Tillhör det mänskliga livets villkor.
Det är David Lynchs fel att jag överhuvudtaget skriver detta. Några av oss systrar såg för en tid sedan hans film The Straight Story från 1999. En scen dryga timmen in i filmen etsade sig fast hos mig: Två gubbar på en murrig bar, rutig flanellskjorta, säckig cardigan, armbågarna mot den mörka bardisken, flaskan med öl. Och, likt ett frågetecken, ett glas med mjölk. Tystnaden. Skavig och hemtam på en och samma gång. Så som det ofta blir mellan oss. ”Många kom hem från kriget med en beklaglig smak för alkohol. Jag var en av dem” säger Alvin Straight, nu med mjölkglaset i handen.
Den andre tar en klunk ur sin flaska, ögonen avslöjar att han vet sig genomskådad. ”Jag kan se det hos en man omedelbart” fortsätter Alvin. Tystnaden, som sträcker ut sig i rummet. ”Japp.” Något mer till svar behövs inte. Båda vet att den andre vet. Det är vackert gestaltat. Den enes sorg, skam, skuld och ångest speglas i den andres ögon när berättelserna rullas upp. Utan dom, utan att förminska. Ett igenkännande, där bördan mirakulöst blir lättare.
När jag i efterhand tänker på de två männen i baren kommer ord ur psaltarpsalm 42 upp inom mig. Djup ropar till djup. Där, där tycks det finnas en väg till att skapa någon som helst mening med såren och ärren vi bär på. En väg där det vi själva behöver bära får berättas så många gånger det krävs för att det skadade ska läka – inifrån och ut likt de synliga såren på kroppen – och sedan kan läggas till ro, utan att förnekas. När djup får ropa till djup, mitt i dånet av de forsar som är livets tumult, då kan förvandlingen ske. Att vi stiger ut ur ensamhetens instängdhet och vågar mötet med den andre.
Selma Lagerlöf skrev om värdet av att bli människor som har ”ögon som ser Guds härlighet”. Så sant. Och lika mycket behöver vi be om ögon som ser med Guds barmhärtighet. På oss själva, och på den andre. Denna livslånga övning där båda perspektiven är lika nödvändiga och återspeglar varandra. Det tycks som om barmhärtigheten kan förvandla de irriterat kliande ärren till redskap för upprättelse och omsorg. Inte för att vi ska skylta med dem. Men någon sällsynt gång låta dem lysa fram som ett sätt att nå en annan människa. För att kunna mötas i ögonhöjd.
Om det är en lång väg? Troligen. Filmens (och verklighetens) Alvin Straight färdas nästan 400 kilometer. 400 kilometer på en åkgräsklippare från 1960-talet, hastigheten är med andra svindlande långsam. Men, det är en resa han måste göra för att få möta sin bror som han inte talat med på många år. Det absurda i färdsättet, mötena med mer eller mindre tilltufsade personligheter, vägens enformighet (majsfält efter majsfält efter majsfält…) och de många ensamma timmarna målar en bild av att försoning tar tid. Tid för att nå fram till mig själv. Tid för att nå fram till den jag behöver förmå mig räcka fram handen till. Ibland behöver vi nog ta till lite helig dårskap för att komma till tals med oss själva och låta andra bli mötta underifrån. Låta dem bli sedda med en blick som säger ”jag är här för dig, du är min syster, du är min broder”. Delandet, en dyrbar gåva att varsamt hålla i händerna.
Kanske lär vi oss då att inget behöver vara förgäves. Inte de till synes slumpmässiga mötena under resans gång. Inte heller det egna misslyckandet eller trasigheten. Allt kan få bli en utsträckt hand, en väg till gemenskap där djup ropar till djup för att tillsammans gå i frihet.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2026-09-28
Detta är en opinionstext.