Jesus Christ Superstar, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Föreställning den 13 oktober 2026. Recensent: Erik Blohmé.
av ERIK BLOHMÉ
Jag minns hur min religionslärare började gråta när han spelade upp Gethsemane ur Jesus Christ Superstar, sjungen av Ted Neeley. Då tyckte jag att tårarna var pinsamma, men idag förstår jag honom. Musiken och texterna har åldrats så väl att Andrew Lloyd Webbers berömda rockopera är och förblir den främsta populärkulturella skildringen av evangeliet för en sekulär publik. Bara Mel Gibsons The Passion of the Christ är jämförbar i termer av genomslag och framgång, men inte ens den har stått emot tidens tand på samma sätt.
Jesus Christ Superstar är fortfarande djupt älskad av en bred publik, och dess mångskiftande gestaltningar finns bevarade för eftervärlden på otaliga skivor och filmade framföranden. Myllan av klassiska tolkningar är både en välsignelse och förbannelse för nya uppsättningar – det finns visserligen ett stort förråd att hämta inspiration ur, men den kulturhistoriska konkurrensen är stenhård.
Därför blir diskussionen om varje given Jesus Christ Superstar-version kluven i två delar: vad föreställningen kunde ha varit och vad den faktiskt är. Föreställningen som nu spelar på Stadsteatern i Stockholm är en trogen tolkning av det ursprungliga verket – kanske allt för trogen. Det vördnadsfulla förhållningssättet känns inte sant mot musikalens ursprungstanke. Jesus Christ Superstar var en gång i tiden ett kontroversiellt verk, inte minst väckte föreningen mellan rockmusik och kristendom anstöt eftersom många betraktade kombinationen som en föraktlig sammanblandning av profant och sakralt.
När Stadsteaterns ensemble nu, mer än 50 år senare, bokstavstolkar det ursprungliga materialet så slår resultatet förstås inte an samma nerv. För större delen av publiken fungerar föreställningen förmodligen som en välbekant och trygg ram för en trevlig kväll. Den ikonoklastiska musikalen har blivit ikon.
Referenser till den samtida situationen i Mellanöstern lyser med sin frånvaro, trots att berättelsen utspelar sig i Jerusalem och berör teman som ockupation och religiöst förtryck. Även om de klassiska uppsättningarna av Jesus Christ Superstar inte var explicit politiska så relaterade de till sin tid och omvärld. I filmatiseringen från 1973 var de romerska vakterna beväpnade med maskingevär samtidigt som Jesus vräkte omkull vykortshållare i månglartemplet. Faktum är att hela konceptet Jesus Christ Superstar, inte minst musikalens titel, är en lek med anakronismer. Nu blir föreställningen i stället kvar i sitt ursprungliga möte mellan år 33 och 1970. Stadsteatern missar onekligen en chans att göra materialet relevant och låter i stället Jesus Christ Superstar vara förseglad gentemot sin samtid. Kanske har det något att göra med de drygt 90 planerade föreställningarna som löper hela vägen in i påsken 2027. Kanske finns det inget budgetutrymme för kontroverser.
Om vi däremot tar av våra kulturhistoriska glasögon för ett ögonblick och ser på föreställningen för vad den faktiskt är så gör Stadsteatern en mycket bra upplaga av Jesus Christ Superstar. Det är ingen odödlig tolkning, men långt ifrån ett misslyckande. Bandet är fantastiskt, skådespelarna är karismatiska och sånginsatserna är starka. Den svenska översättningen av texterna passar förstås inte musiken lika bra som originalet, men är för det mesta välskriven. Scenografin är imponerande, särskilt i andra akten när sista måltidens bord byter skepnad och funktion genom hela passionsberättelsen.
Dessutom är det skönt att få uppleva en rak tolkning av berättelsen. Vi slipper självupptagna subversioner, brechtianska antiklimax, förutsägbar postmodern dekonstruktion och krystade kopplingar till någon kulturdebatt de jour. Kanske har jag oerhört låga förväntningar, men vi utsätts inte heller för några avväpnande vitsar om hur pretentiöst det är med Bibeln, musikal eller teater. Föreställningen litar på sin publik. Ensemblen tar sig an källmaterialet med självförtroende och allvar. Åskådarna förväntas orientera sig i berättelsen och musikalens form på egen hand. Inte ens Magnus Uggla spårar ur mer än vad som är möjligt att genomlida.
En annan bieffekt av bristen på innovation är att evangeliernas budskap lyser igenom på ett otidsenligt men uppfriskande sätt. I en tid av totala politiska kulter blir sanningen klämd mellan olika stridande läger. Sanningen, godheten och skönheten slukas av makten eller motståndet. Varken fariseerna eller apostlarna förstod Jesus budskap och han blev övergiven av alla.
Pjäsens slutscen är särskilt stark och bjuder trots allt på en smula förnyelse. Det är en inversion av musikalens klassiska slut, som vanligtvis går ut på att alla skådespelare lämnar scenen medan Jesus får hänga kvar på korset. Nu är det i stället Jesus som själv klättrar ner från sin död, lämnar lokalen och går ut på Sergels torg. Gränsen mellan konsten och verkligheten blir en eskatologisk tröskel som Jesus är den första att överträda – den första att uppstå. När publiken sedan följer efter känns det som en del av föreställningen, men också som en rituell handling, rentav som riktigt bra liturgi. Om hela föreställningen varit regisserad i samma anda hade Stadsteatern suttit på en Jesus Christ Superstar värdig en religionslärares tårar.
Erik Blohmé 2026-10-17
Detta är en recension.