av HEINZ WERNER WESSLER
Fotbolls-VM drar i gång nu på söndag med invigningsmatchen mellan Qatar och Ecuador i Qatars huvudstad Doha, som inom två generationer har vuxit fram till en miljonstad med en hisnande skyskrapa. Men alla entusiastiska förväntningarna blandas med bekymmer. Detta trots en internationell PR-kampanj av värdlandet Qatar – en kampanj som precis som allt annat kring detta VM är även mer gigantisk än tidigare VM.
Sedan den kontroversiella utnämningen 2010 har en viss reservation hållit i sig: en utnämning där mutor troligen spelat en roll, en autokratisk stat som kränker mänskliga rättigheter och använder fotbolls-VM för att polera sin image. Dessutom finns det rapporter om den svåra situationen för migrantarbetare, om beskydd av journalister och homofobiska uttalanden. Amnesty International talar om tusentals oförklarliga dödsfall i byggandet av arenorna och den tillhörande infrastrukturen.
Det handlar inte bara om byggnadsarbetarna utan också om armén av utländska arbetare i allmänhet, inklusive hundratusentals kvinnliga hemarbetare från Nepal, Indien, Pakistan, Filippinerna och andra länder i Syd- och Sydostasien som hoppas på ett bättre liv, men utlämnar sig till arbetsförmedlingens och arbetsgivarnas godtycke. Även om en arbetsdomstol nyligen inrättades, återstår det att se om detta kommer att leda till en förbättring av gästarbetarnas rättsliga situation i praktiken. Än i dag kan en våldtäktsanklagelse i Qatar leda till att en kvinna döms till fängelse och piskning för att ha haft sex utanför äktenskapet.
Missio Tyskland lanserade nyligen en ”Rött kort för Qatar”-kampanj. I detta sammanhang publicerades en studie om människorättssituationen i Qatar. Författaren är statsvetaren och Arabienexperten Sebastian Sons. Han understryker att Qatar på grund av sin geopolitiska situation är beroende av att upprätthålla goda relationer med framför allt västländer. Det lilla landet vill bygga upp en återförsäkring i den obekväma situationen mellan Iran, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.
En del av den officiella reklamkampanjen för detta världsmästerskap i superlativ är den påstådda CO2-neutraliteten. Det så kallade kafala-systemet, som praktiskt taget tvingar gästarbetare i de arabiska gulfstaterna till slavarbete, avskaffades officiellt i Qatar 2020. Det finns nu även flera kristna församlingar. Det skandalösa stödet till de muslimska brödraskapen i Nordafrika, som fick grannländerna – bland annat det mäktiga Saudiarabien – att bojkotta Qatar, verkar ha upphört. Det har också skett en del framsteg inom damidrotten i det superrika kungariket. Optimisterna satsar på att detta momentum kommer att fortsätta. Qatar-tjänstemän och några fotbollstjänstemän, med FIFA-president Gianni Infantino i spetsen, har upprepade gånger påpekat att mycket redan har förändrats till det bättre, särskilt när det gäller migrantarbetarnas situation. Den katolske biskopen för den arabiska halvön, Paul Hinder, yttrar sig också försiktigt optimistisk.
Bara sedan 2010 har Qatars befolkning mer än fördubblats till nästan 3 miljoner. Huvudstaden Doha uppvisar en Uppskattningsvis 300 000 av dem, det vill säga bara drygt 10 procent av befolkningen, är medborgare i kungariket. Den utbredda kungafamiljen Al-Thani representerar den faktiska eliten – med uppskattningsvis 20 000 personer. 90 procent av befolkningen bor i landet med osäker bosättningsstatus, mestadels gästarbetare, men också många affärsmän som är beroende av sina lokala ”sponsorer”. Den lokala partnern har alltid minst 51 procent av aktierna i sina händer. En majoritet av de arbetande medborgarna är också tjänstemän. Detta system, i kombination med de orimliga intäkterna från naturgasexport, innebär att lokalbefolkningen och deras stat samlar på sig vinster som saknar motstycke någonstans i världen.
Med tanke på fotbolls-VM i Qatar kräver många fotbollstjänstemän att fotbollen inte ska överbelastas med politik. Men även i Frankrike, den regerande världsmästaren, är stämningen ganska reserverad inför mästerskapet, även bland spelarna. Man kan bara konstatera att där hade funnits tidigare VM i tvivelaktiga politiska kontexter – inte minst förra VM i Ryssland 2018 – men Missios president Dirk Bingener understryker i alla fall att kraven för fair play inte begränsar sig till 90 minuter. Varje supporter ”bör ta reda på det orättvisa spelet bortom kanten av planen och arbeta mot det”, säger han med rätta.
Heinz Werner Wessler 2022-11-18
Detta är en opinionstext.
Hemsidan för Missio finns här