Dune fångar öknens dubbelhet

av JOHN SJÖGREN

Öknen har alltid varit en mångbottnad symbol. En plats som bär på en dubbel potential. I biblisk och kristen kontext tänker vi givetvis på israeliternas svåra ökenvandring. Vi tänker på hur Jesus frestas av djävulen i öknen. Men vi tänker kanske också på de tidiga kristna asketerna, de så kallade ökenfäderna och ökenmödrarna, som sökte sig till öknens torka och tystnad för att ta upp kampen med de onda andarna och för att finna en djupare förankring i Gud. Öknen kan med andra ord vara en skrämmande plats, en plats förknippad med torka, en dödens plats, en plats där vi möter det onda inom oss eller rent av Den Onde själv. Men det kan också vara en plats för andlig fördjupning och mognad. Vägen till det förlovade landet går som bekant via öknen.

Denna öknens dubbelhet fångas i storfilmen Dune som alldeles nyligen gått upp på biograferna. Det är en hisnande bioupplevelse regisserad av den katolske och alltid existentiellt intressante Denis Villeneuve. Filmen, byggd på Frank Herberts roman, utspelar sig i en fjärran framtid där olika adelsätter är utspridda på diverse planeter i universum. I centrum för de intrikata maktkamperna ätterna emellan står planeten Arrakis, eller Dune som den också kallas. Arrakis är en enda stor öken, där bara en liten urbefolkning och jättelika sandmaskar bor.

Men i sanden i Arrakis öknar finns också den enormt värdefulla ”kryddan”, som inte bara fungerar som ett slags bränsle för de interstellära resorna i universum utan som även bär på en andlig kraft. Än en gång: öknens dubbelhet; en farlig och potentiellt dödande plats, men som också inom sig gömmer det allra mest värdefulla.

Paul (Timothée Chalamet) med sin mor (Rebecca Ferguson) i Dune. Foto: SF.

Filmens huvudperson är den unge Paul, arvtagare till ätten Atreides styre, som tillsammans med sin familj skickas till Arrakis för att skörda den värdefulla kryddan. Den dramatiska nerven i filmen består av den andliga urskiljning som Paul tvingas gå igenom. Man skulle kunna säga att han dras mellan sitt faderliga och sitt moderliga arv. Fadern är ätten Atreides härskare, och Paul är som ende son tänkt att ta över. Samtidigt är Paul uppenbart präglad av sin moder, som är del av en mystik religion och högt andligt begåvad.

Paul hemsöks filmen igenom av drömmar som antyder att hans kallelse går via öknen. Här ska inte alla vändningar i filmen redogöras för och avslöjas, men i filmens slutskede dras Paul till sist ut i öknen där hans öde tycks vänta. Delar av urbefolkningen hoppas att Paul är den utlovade Messias-gestalt som skall komma och skapa rättvisa och ordning i universum. Och Paul själv ser också i sina drömmar syner som både lockar och skrämmer honom: bilder av sig själv som härskare och världsledare. Kanske är det den frestelsen, som ju också Jesus utsattes för, som Paul kommer att ställas inför nu när han går ut i öknen.

För det är där filmen, som endast är första delen av en större berättelse, slutar. Paul går ut i öknen och det hela lämnas öppet för den uppföljare som är planerad att spelas in nästa år. Ska Paul lyckas motstå frestelsen om världsherravälde? Eller är det rent av världsledare han är kallad till? Är han främst sin faders eller sin moders son? Eller kan detta, det maskulina och det feminina, förenas i hans öde? Frågorna består vid filmens slut. Men ett budskap tycks ändå stå klart: för att finna sig själv måste man våga sig ut i öknen.

John Sjögren 2021-09-23

Detta är en opinionstext.