av ANDERS WEJRYD
Ekumenik handlar om de troendes relation med världen, vårt hem, oikos, i hela den bebodda världen, oikoumene. Ekumenik, ekologi, ekonomi – allt det där hör ihop. Ekumenik handlar alltså inte bara om hur gemenskaper av troende ser på och umgås med varandra.
Tar vi den treenige Guden på allvar så behöver vi finnas som medlevande och medskapande i en levande tradition i våra kyrkor och församlingar. Lär vi oss känna igen Gud och tar det vi lärt på allvar, så vet vi att Gud är verksam i allt som tjänar Livet, långt utanför kyrkan. Enligt Markusevangeliet 9:40 sade Jesus: ”Den som inte är mot oss är med oss.” Vi läste det i många kyrkor på femte söndagen efter trettondedagen. Denna dialektik mellan kyrka och värld, innanför och utanför, behöver de flesta av oss för att inte bli i värsta fall farliga, i bästa fall onyttiga. Det är i rörelsen emellan som vi får perspektiv, ser verkligheten, inser behoven och kan erfara kraften i Traditionen – och Traditionerna.
Ekumenik behöver alltså insedd verklighet – och insett allvar. Det är väl därför den inte alltid tar sig.
Svaga församlingar som lägger kraften på att överleva blir måna om sin egen verksamhet och sin profil. Då blir lokalekumenik oviktigt. När många asylsökande kom 2015 hände något. Behoven kunde inte döljas. Uppgifterna väckte gemensamt engagemang. Ibland har ungdomars och andra utsattas behov och situation också skapat gemensamt positivt engagemang. Det är ingen slump att kriminalvården, sjukvården och universiteten är områden där ekumeniken fungerar ganska bra i Sverige. Behoven är insedda och de enskilda församlingarna räcker inte till. Men med många försvagade församlingar och klent samhällsengagemang kommer lokalekumeniken att få kämpa i motvind.
Internationellt har vi däremot bevittnat märkliga framsteg, både i kyrklig ekumenik och interreligiös samverkan. De har nästan alltid sin grund i insedd verklighet och de troendes relation till hela den bebodda världen, oikoumene. Det handlar om fred, människovärde, klimat, överlevnad, religions- och övertygelsefrihet. Ingen seriös människa ställer längre medmänskligt och religiöst engagemang emot varandra.
Sedan sextiotalet har dialoger pågått mellan Rom, Kyrkornas världsråd och flera konfessioner, både enskilda kyrkor, som de ortodoxa, och konfessionella organisationer. Exemplen på öppnande samarbeten är många. Alla har de drivits av verkligheten och människors situation, troendes och andras.
Kyrkornas världsråd, som betydde så mycket på 1960- och 1970-talet, försvagades sedan. När Berlinmuren föll krävde ortodoxa traditioner tydligare plats och mindre anpassning till protestanters synsätt. Kyrkornas världsråd blev mer av en konciliär gemenskap, mer av kyrkorna tillsammans, och levde upp igen. Konflikten mellan Moskva och Konstantinopel har inte hindrat närvaro och fortsatta möten i det multilaterala sammanhanget. Det får mig att hoppas.
Ekumenikens vigör varierar alltså. Men ekumeniken behöver alltid möten med människors och samhällens verklighet för att leva!
Anders Wejryd är ärkebiskop emeritus i Svenska kyrkan och Europapresident för Kyrkornas världsråd.