Emigration eller fattigdom – det tragiska valet för libaneserna

Först bränderna i september 2019, den tilltagande krisen för ekonomin och bankerna, den paralyserade politiken, därefter revolutionen, covid, och sedan i augusti i fjol, de båda explosionerna i Beiruts hamn: på mindre än ett år har Libanons plågsamma nedstigande i helvetet kastat ut dess medborgare i fattigdom och förtvivlan.

Olika uppfattningar hos två libaneser

”Jag lever dag för dag. Jag har inte längre några drömmar, inte längre några framtidsplaner. Jag försöker helt enkelt bara att leva”, anförtror mig Hiba, med sorgsen röst. Denna unga libanesiska kvinna på 24 år är psykologistudent och måste ha två jobb för att klara av det. Nästan varje dag går hon runt på Beiruts marknader för att hitta basvaror som blir allt sällsyntare, förutom de som hon inte längre kan köpa: mediciner, olja, socker och kött. Den ekonomiska krisen präglar hennes och hennes landsmäns liv.

”Rädde sig den som kan”

Med tanke på den svaga inhemska produktionen har priserna på importerade varor exploderat. Inflationen når astronomiska nivåer och valutafallet har gröpt ur lönerna. Universitetsprofessorn Aurore Abi Nader Beaini kan vittna om detta: ”Tidigare fick jag ut en lön på motsvarande 5 000 dollar, i dag är den värd 600 dollar. Och på detta klarar jag mig bra! Det finns människor som inte kommer över 50 dollar, det vill säga 700 000 libanesiska pund, 40 euro … par mois! Kan du föreställa dig?”

Många libaneser som kan fattar det smärtsamma beslutet att lämna Cedrarnas land. Det är fallet med Aurore och hennes familj, som kommer att resa till Kanada. Denna energiska kvinna, som var en engagerad aktivist under den senaste revolutionen, blev tvungen att bestämma sig för detta: ”Jag kan inte längre betala för mina barns utbildning i Libanon, inte heller vår sjukförsäkring, som kostar 4 000 dollar per år … Jag kan inte längre betala den … Priserna är omöjliga att ens närma sig, omöjliga! Jag är ledsen att behöva säga det, men i dag är det ”rädde sig den som kan” som gäller … Jag är inte ens rädd längre”, kastar hon ur sig med bitterhet.

”Jag hoppas att revolutionen kommer tillbaka”

Hennes beslut fattades efter ett skott den 8 augusti, fyra dagar efter explosionen i huvudstadens hamn. Aurore demonstrerade fredligt tillsammans med sin dotter, i likhet med tusentals andra Beirutbor, men polisen kom och situationen urartade. ”En kula passerade två centimeter ifrån min dotters öra. När folket gick ut för att protestera möttes de av kulor, då insåg man att man blivit berövad varje form av lösning. Man tappade hoppet fullständigt. Folket blev trampat på, det finns inte längre några rättigheter …”

Aurores vrede mot den politiska eliten, som hålls ansvarig för landets kollaps, är uppenbar. Och den delas av en stor del av libaneserna, även av Hiba: ”Självklart är jag rasande! Därför att regeringen inte gör någonting, den bara tittar på! Det finns inte längre någon medelklass i vårt samhälle. Vi är alla fattiga och ingenting förändras. Ingen försöker förändra något. Det är det som är problemet”, noterar den desillusionerade unga kvinnan och fortsätter: ”Jag väntar på att regeringen och samhället gör något, att man går tillbaka till revolutionen. Jag vill att revolutionen kommer tillbaka … för att förändra!”

I dag är förtroendet obestridligen förbrukat. Aurore försäkrar att hon räknar med det internationella samfundet och att hon hoppas att alla trots allt ska bli medvetna: ”Jag hoppas att de ansvariga förstår att det i dag finns gränser som man inte får överskrida när det gäller hur man uppför sig mot folk. Att de frågar sig om de visar medkänsla, om de har en anständig och human syn på det här landet, därför att det förtjänar det. Alla människor förtjänar att få leva värdigt.

Vatican News/Manuella Affejee 2021-05-10

Detta är en nyhetstext hämtad från Vatican News franska avdelning