av gästkrönikör ULRIKA KNUTSON
I hårda tider ökar vår längtan efter Gud, det är beprövad historisk erfarenhet. Denna längtan kan se mycket olika ut, och misstas lätt för något annat. En som skrivit fascinerande i ämnet är Emilia Fogelklou.
Vem var hon? ”Ett försummat geni”, tyckte hennes vän kritikern Klara Johanson. Det står sig bra. Emilia Fogelklou (1878–1972) var pionjär på många områden, som författare, teolog, kväkare och mystiker.
Den alltid exalterade Sven Stolpe utnämnde Emilia till ”Sveriges enda helgon” och jämförde henne förtjust med en ”skånsk mager trämadonna: skolad i askes, lyssnande, bön, tålamod, försakelse”. En vacker bild, men alldeles för passiv. Fogelklou var from men alltid intensivt verksam i världen.
1909 blev Emilia som första kvinna i Sverige teologie kandidat och fick ofta frågan om hon ville bli präst. Hon sa bestämt nej för egen del. Hon vill inte bli präst, lika lite som en ”pacifist traktar efter officersbanan!”. I ett brev till Elin Wägner 1924 utvecklar hon tanken. Hon talar om behovet av avrustning, både för militären och förkunnarna. Gör rent hus, säger hon, helt i kväkaranda: ”Jag menar: kåpor, grannlåt, sakrament – allt som svarar mot hjälmbuskar och musik och tocke där. Ren, naken, opyntad, vapenlös, avrustad mänsklighet skall det vara – annars är vi inte i närheten av evangeliet.”
Detta nästan stöddigt barskrapade ideal är inte lätt att leva upp till. Den allra vanligaste människan (1928) blev titeln på en av hennes mer kända essäsamlingar. Där ger hon sin originella bild av gudslängtan: ”Det finns icke det djup av mänsklig last eller irring, som inte röjer evighetens tungomål – i förvriden form.”
Vad menar hon? Fogelklou odlade alltid paradoxen, och här satte inte bara den tidens läsare kaffet i vrångstrupen. Vi blir ju också provocerade. Hur kan den mänskliga lasten röja en gudslängtan? Fogelklou skriver detta på tröskeln till trettiotalet, i demokratins barndom, en tid av snabb förändring, modernisering, inte minst sekularisering. Emilia Fogelklou ser människans längtan både som en medfödd egenskap, ett behov, och en modern rättighet. Längtan är själva urkraften. Längtan efter frihet, skönhet, nåd och gemenskap. Det är därför skökor och publikaner går före in i himmelriket. Därför att de är längtare.
Hon håller upp Kolingen som exempel, luffaren som sätter en blåsippa i sin trasiga frack. ”Hans psyke anar sig skapt för en helt annan sorts liv än det han lever.”
Kolingen spottade inte i glaset heller, det är känt. Men vad törstade han djupast efter?
Jo, att ”förnimmas salig, saftig, vid och rik och lycklig som att allt bundet förlöstes och allt trångt vidgades”. Att längtan ändades i baksmälla och elände är inte längtans fel. Längtan är alltid rätt, ”den bara grep fel om föremålet”. Dessa tankar utmanade sin samtid och utmanar fortfarande.
Fogelklou menar att livet gör allt för att påminna oss om vår längtan: ”Det ger äckel och leda, förbrända nerver och ödslig isolering.” Men bakom allt detta elände stod människans längtan efter människan, och möjligheten att i ”den Andre ana Gud”.
Ulrika Knutson är journalist och kritiker.
Ur Signum nr 4/2025, s. 3.