av CHARLOTTA SMEDS
Det är svårt att beskriva den påveyra som uppstår när en påve lämnar jordelivet och en ny påve ska väljas. Passagen från Franciskus till Leo XIV var inget undantag. Rom befann sig plötsligt i händelsernas centrum under några intensiva veckor efter påsk.
Varför är det en världshändelse när den katolska kyrkan ska få en ny påve? Den frågan ställde sig säkert många av de 7 000 ackrediterade journalisterna som fann sig på plats. Vad gör jag här? På några dagar var sekulära medier tvungna att sätta sig in i kyrkans liv och vokabulär och använda ord som konklav, konsistorium, kongregation, kardinal, dekan och camerlengo, medan man, lätt frenetiskt, bad Vatikanexperterna om hjälp och lutade sig mot varandra i vilda spekulationer. Konklaven var det stora samtalsämnet, inte bara i världsmedierna, utan vart du än kom, på caféet, skolgården, och i tunnelbanan.
Romarnas engagemang i påvevalet har rötter i historien. Vox populi – folkets röst – har ingen direkt inverkan, men den finns där, som en surrande humla i bakgrunden, och kardinalerna samlas väl medvetna om uppdraget att ge staden en biskop, och att det inte ska ta för lång tid.
När stunden för Extra omnes kom – då dörrarna i Sixtinska kapellet stängdes – hände något som inte kan förklaras med mänsklig logik och analyser. 133 kardinaler från jordens alla hörn lyckades på mindre än tjugofyra timmar välja en ny herde till den universella kyrkan. Många av dem hade aldrig träffats tidigare, förutom under några få möten som ägde rum före konklaven då kardinalerna allt eftersom anlände till Rom.
Det gick oväntat fort, särskilt med tanke på den första kvällen då det efteråt kom fram att kardinalerna hade övervägt att inte rösta alls, eftersom en meditation av den tidigare predikanten i det påvliga hushållet, pater Cantalamessa, hade dragit ut på tiden. I timmar stod världens tv-sändningar still i ett svårslaget exempel på slow television, med endast en skorsten i bild, medan personer i studion febrilt sökte samtalsämnen.
Kyrkan i Rom har aldrig riktigt respekterat medias behov av tidtabeller och under konklaven fick medierna återigen böja sig, för det är en omöjlighet att veta när, och vad det är som pågår. Det enda sättet som kardinalerna kunde kommunicera med de tusentals församlade på Petersplatsen och i tv-sofforna var med röksignaler. Detta bidrog till spänningen. När fiskmåsen, som i italiensk tv kallades både pelikan och duva, landade på taket, var det ett tecken på att skorstenen var varm, och mobilerna lyftes i riktning mot Sixtinska kapellets gavel. Efter många timmars väntan var röken svart, vilket inte var oväntat, men en susning av ”nooo” hördes över torget. Folket traskade hem med samma spänning i behåll. ”Vi ses vid la fumata (röken) i morgon.”
Tjugofyra timmar, och ytterligare en svart rök, senare bolmade vit rök ut ur skorstenen. Kardinalerna har enats – Habemus papam! Det var oundvikligt att inte se det som ett tecken på enhet.
Medan de traditionella riterna ägde rum i Sixtinska kapellet där påven accepterade uppdraget, klädde sig i påvedräkten och kardinalerna visade sin vördnad och lydnad för Petri nye efterträdare, släppte alla i staden det de hade för händer, bommade igen verkstäder och affärer, och började springa till Petersplatsen. På mindre än en timme var över 100 000 personer samlade, och stämningen beskrevs som en blandning av ett sportevenemang och en rockkonsert, men med det ovanliga inslaget att ”luften var fylld av välvilja”. Det är alltid förunderligt att se hur samma personer som sörjer en påves bortgång samtidigt är beredda att omfamna en ny, med hela sitt hjärta.
”Frid vare med er alla.” Jesu första ord efter uppståndelsen, var Leo XIV:s första ord. Kristi frid som är både ”avväpnad och avväpnande”. Men det var inte så mycket påvens ord utan snarare hans sätt, som inte undgick någon. Synligt berörd, men samtidigt trygg i rollen, som den augustinbroder han är, där klosterlivet lär dig att vara beredd att bemöta livets svängningar och överraskningar.
”Jag har blivit vald utan någon förtjänst, och med fruktan och bävan kommer jag till er som en broder. Jag vill vara en tjänare, vandra med er på Guds kärleks väg, och jag vill att vi alla ska förenas i en familj.” Så presenterade sig påven Leo XIV, ”en son till Augustinus”, missionär och biskop, barnbarn till migranter och Roms 267:e biskop.
En amerikan!? Många, inte bara italienare, reagerade. Om inte annat på grund av den bristande tilliten som spridit sig i förhållande till USA:s politik den senaste tiden. Men kanske var det för att påven själv snarare förmedlade band till Peru där han hade varit missionär, eller att man som påve inte längre tillhör en nation, man är romare, som gjorde att denna oro snabbt lade sig.
En påves första ord markerar kursen och efter några veckor med påven Leo XIV, som valde sitt namn efter den påve, Leo XIII, som skrev den första socialencyklikan Rerum novarum, ser man både pontifikatets riktning och stil. Om påven i slutet av 1800-talet ville ge ett svar på den industriella revolutionens problem, säger påven Leo att han i dag ser kyrkans uppdrag att besvara den digitala revolutionen. Med sin bakgrund känner han väl till både den andliga fattigdomen somman kan uppleva i rikare länder, liksom den materiella på fattigare platser.
Hans rötter i Augustinorden är märkbara, om inte annat för hans många citat av Augustinus och andra kyrkofäder, som gör hans ord rotade i patristiken på ett uppfriskande sätt. Leo XIV sade i sin första predikan att Ignatius av Antiokias ord: ”Då skall jag sannerligen vara Jesu Kristi lärjunge, när världen inte längre ser min kropp”, erinrade honom om ”den oumbärliga förpliktelsen hos dem med auktoritet i kyrkan: att försvinna så att Kristus förblir, att göra sig liten så att Han kan bli känd och förhärligad, att offra sig helt och hållet, så att ingen går miste om möjligheten att lära känna och älska Honom”.
Han är uppenbart ointresserad av att stå i centrum eller i behov av bekräftelse, även när han tar initiativ som att ensam sjunga Regina coeli i stället för att läsa bönen, tillsammans med de samlade på söndagarna. Vald till påve på en Mariahögtid blev vördnaden för Maria, som det Goda Rådets Moder, tydlig i hans första utflykt till sanktuariet i Genazzano, som sedan 1200-talet står under augustinernas förvaltning, där han anförtrodde pontifikatet till kyrkans moder.
Ett pontifikat som fick en rivstart, med alla jubelårets punkter som var inplanerade sedan tidigare, tillsammans med de liturgier och händelser som hör till ett påveval. Viktiga möten ägde rum kring installationsmässan då statschefer, religiösa ledare och journalister alla var samlade i Rom. Den röda tråden var den nye påvens påminnelse om behovet av att tala med varandra, lyssna och bygga broar. Till journalisterna betonade påven vikten av detta: ”Om vi avväpnar orden, bidrar vi till att avväpna världen. En avväpnad och avväpnande kommunikation gör det möjligt för oss att se världen med nya ögon och handla i enlighet med vår mänskliga värdighet.”
Augustinmunken Robert Francis Prevost vittnar om hur mildhet och auktoritet inte utesluter varandra, under sina första steg som påven Leo XIV.
Charlotta Smeds är chef för Vatikanradions svenska redaktion.
Ur Signum nr 4/2025, s. 4–5.