av MAGDALENA DAHLBORG
Den 24 april 2025 presenterade Myndigheten SST, som arbetar med olika typer av stöd till och kunskap om statsbidragsberättigade trossamfund, rapporten Hot och risker i trossamfund. En nationell kartläggning av lokala församlingars utsatthet och sårbarhet för brott och andra risker. Rapporten är gjord av Linnea Lundgren och Sara Fransson, som båda i sin forskning på olika sätt studerar civilsamhället och särskilt trossamfund.
Samtidigt som man talar om ”religionens återkomst” och om att religiösa samfund i allt högre grad får synas och finnas i det offentliga, tycks också hot och våld mot religiösa församlingar öka. Tidigare forskning på området har studerat specifika trossamfund eller religioner, och fokuserat just utsattheten för hot och brott. Den nu presenterade rapporten har ett bredare anslag och omfattar dels alla statsbidragsberättigade trossamfund plus Svenska kyrkan, dels andra typer av risker som olyckor och bränder.
Studien har främst genomförts genom en utskickad enkät med såväl slutna som öppna frågor och fördjupande intervjuer. En svårighet i sammanhanget är skillnader i svarsfrekvens mellan olika samfund. Till exempel har mindre än hälften av de katolska församlingarna besvarat den utskickade enkäten, vilket gör det svårt för forskarna att dra några generella slutsatser om riskerna för katolska församlingar.
Materialet är indelat i tre kategorier: Egendomsbrott som kan vara skadegörelse, stölder eller ekonomiska brott, våldsbrott som också omfattar hot om våld, samt olyckor och övriga risker i trossamfundens verksamhet. Under brottskategorierna finns också dels sådant som uttryckligen är religiöst motiverade hatbrott, dels sådana brott som inte är motiverade av hat mot en religiös riktning. Lundgren och Fransson noterar också skillnader i viljan att polisanmäla, vilket i sin tur påverkar Brottsförebyggande rådets (BRÅ) officiella statistik som bygger på polisanmälningar.
Egendomsbrott
Egendomsbrott mot svenskkyrkliga och katolska församlingar är ofta tillfällesbrott snarare än hatbrott, och beroende på kyrkornas öppenhet och förekomsten av värdeföremål och historiskt intressanta föremål i kyrkorummet. Men det är också vanligt med ekonomisk brottslighet, dels bluffakturor och mejlbedrägerier, dels interna brott som även kan bero på kulturskillnader och okunnighet (till exempel kollekthantering, användning av e-postkonton, upphandlingar). De flesta av de svarande katolska församlingarna, cirka 77 procent, har drabbats av egendomsbrott under de senaste tolv månaderna vid undersökningstillfället. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att samtliga judiska församlingar drabbats av egendomsbrott mer än fem gånger under tidsperioden.
Kristofobiska hatbrott är en mycket liten del statistiskt, men när det förekommer är det ofta klotter på religiösa byggnader. Av de katolska församlingar som besvarat forskarnas enkät har 71 procent utsatts för inbrott och 47 procent för klotter. Den höga förekomsten av inbrott försvårar för katolska församlingar att hålla kyrkan öppen, fast man egentligen vill att den alltid ska kunna stå olåst.
Våldsbrott
Våldsbrott, vilket omfattar såväl faktiskt fysiskt våld som hot om våld i den fysiska miljön eller till exempel digitalt eller per telefon, har rapporterats av 77 procent av de katolska församlingar som deltagit i undersökningen. 31 procent av de svarande församlingarna har varit med om detta fler än fem gånger under den undersökta perioden. Statistiken visar att de flesta av dessa är hot som uttalats i samband med gudstjänst. En intervjuad företrädare för en katolsk församling konstaterar att det är svårt att veta om det är av religiösa skäl eller av etniska som hot uttalats. Det framgår inte heller om hoten framförts av församlingsmedlem mot annan församlingsmedlem, eller om hoten kommer från någon utanför församlingen, men Lundgren och Fransson har i senare korrespondens bekräftat att det främst verkar vara konflikter inom församlingarna. Undertecknad anar att det skulle kunna röra sig om kulturkrockar, internationella konflikter, språkliga missförstånd eller konflikter som rör användningen av församlingens lokaler, men även teologiska meningsskiljaktigheter. Detta betyder i så fall ett behov av bättre integration inom de katolska församlingarna, och sammanhang där församlingens olika grupper kan mötas och diskutera problem innan de blivit akuta. Ungefär två femtedelar av de svarande katolska församlingarna saknar helt rutiner för att förebygga hot och trakasserier mot församlingsanställda eller -medlemmar.
Att berätta om utsattheten
En sak som spelar roll för församlingars utsatthet är förstås synligheten, och då inte bara hur identifierbara de är i stadsmiljön (kyrktorn, minaret, skyltar etc), utan också hur mycket och på vilket sätt församlingen förekommer i medierapporteringen. Detta i sin tur påverkar huruvida församlingar vill berätta öppet om såväl verksamhet som utsatthet för brott, eftersom synlighet innebär att man blir mer känd och därför också en måltavla. Att berätta om sin utsatthet kan alltså bidra till att öka den.
Något mer än 40 procent av deltagande katolska församlingar har undvikit att uttala sig i olika frågor av oro för att utsättas för hot eller hat. Det finns också församlingar som avstått från att skriva inlägg på församlingens sociala medier eller rentav avstått från aktiviteter på grund av oro. Inte heller här framgår det om oron rör hot utifrån eller hot från trosfränder, men återigen bekräftar Lundgren och Fransson i senare mejlkonversation att katolska respondenter nämnt interna motsättningar och konflikter i relation till hot och våld.
Samtidigt som alltså en stor majoritet av de katolska församlingar som svarat på enkäten har utsatts för någon typ av egendomsbrott eller våldsbrott, är det bara omkring en tredjedel av dem som gjort åtminstone en polisanmälan. Såväl enstaka som väldigt många incidenter minskar anmälningsbenägenheten, de som anmäler är främst de som utsatts för brott några men inte många gånger. Att man väljer att inte anmäla beror ofta på att man uppfattar att polisen ändå inte kan göra någonting, att anmälan är meningslös. Brottet kan också uppfattas som en småsak, eller så vill man lösa konflikter internt utan att blanda in myndigheter, och detta är typiskt för katolska, frikyrkliga och svenskkyrkliga församlingar där gärningspersonerna ofta är aktiva medlemmar i församlingen eller deltagare i församlingens verksamhet.
Församlingar kan också låta bli att anmäla för att det då blir svårare generellt för samfundets församlingar att teckna försäkringar – det är flera olika religiösa samfund som har problem med att försäkra sin egendom för att försäkringsbolagen räknar med en hotbild mot religiösa lokaler. Ytterligare en faktor i fråga om anmälan är att det tar tid och är svårt för församlingar med få eller inga anställda att lägga tid och energi på en anmälan. Resultatet blir inte endast att brott inte utreds, utan också att den offentliga brottsstatistiken blir missvisande eftersom den bygger på polisanmälda brott.
Övriga risker och förebyggande arbete
Församlingar är också utsatta för risker som inte direkt har att göra med brott. Många har problem med alltför trånga lokaler, som dessutom ofta hyrs eller lånas vilket gör det svårt för församlingen att själv arbeta förebyggande. Här hamnar katolikerna i en mellankategori – på många håll har församlingen egna lokaler och möjligheter att själva till exempel se över brandskydd och kanske rent av bygga ut, men på desto fler håll är lokalerna lånade och det förebyggande arbetet ligger hos någon annan. Svårast är detta för de många muslimska församlingar som är hänvisade till trånga källarutrymmen.
Hur man arbetar riskförebyggande beror förstås mycket på varifrån hoten kommer och vilka risker man har att hantera i verksamheten. I enkäterna lyfter många fram behovet av interreligiös samverkan och goda kontakter med polis och andra myndigheter. För att statistik ska vara rättvisande och samhällets gemensamma insatser träffa rätt, behöver till exempel de katolska församlingarna bli bättre på att anmäla även ”småsaker” och interna konflikter – inte för att sätta dit jobbiga församlingsmedlemmar utan för att visa på behov av hjälp med konflikthantering och kanske även, i fråga om ekonomisk brottslighet, tillgång till bättre utbildningar i förvaltning, ekonomi och krishantering.
I den mån svaren från deltagande katolska församlingar är rättvisande tycks det i alla fall vara så att det viktigaste brotts- och riskförebyggande arbetet är att verka för goda relationer mellan grupper i församlingen, och att uppmuntra församlingsmedlemmar att komma in i kyrkan lite då och då så att möjligheterna att begå stölder minskar. Alternativet är att låsa.
Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.
Ur Signum nr 4/2025, s. 6–8.