av JENNY LINDBERG
– Frågan är om den psykiska ohälsan verkligen har ökat eller om den upptäcks och diagnosticeras i högre utsträckning.
En stor andel svenskar tar antidepressiva mediciner, inte i syfte att behandla depression utan för att hantera olika livskriser. Detta skriver Johan Bengtsson i Svenska Dagbladets understreckare den 21 januari 2025. Samhällstrenden verkar vara att betrakta livshändelser i större utsträckning som psykisk ohälsa eller sjukdom och därmed behandla bort dem. Ja, kanske inte händelserna i sig, men de känslor som de väcker. Önskan att ha kontroll över tillvaron, att inte riskera att bli överrumplad, är stark i dagens samhälle. Det finns ett lyckoideal som få av oss uppnår och som innebär att allt ska vara perfekt, alltid. Därigenom betraktas nedstämdhet, ångest och håglöshet som något avvikande. Men sådant lidande har alltid varit en del av människans liv. Måndagsångesten, tisdagströttheten, onsdagstristessen, fredagsförväntan (som grusas), lördagsslentrianen … När vi arbetar längtar vi efter ledighet och när vi är lediga hinner vi inte vara det. Ångest kan också infinna sig när vi inte känner mening. Som om vi i varje stund borde känna mening. Det kanske är helt normalt att relativt ofta faktiskt tvivla på att det vi gör här och nu är meningsfullt i det stora hela och på längre sikt.
Intrycket är alltså att psykisk ohälsa har ökat i samhället. Frågan är om den verkligen har ökat eller om den upptäcks och diagnosticeras i högre utsträckning. Det finns tecken på att människor även historiskt har mått psykiskt dåligt. Frågan är då om dagens diagnoser och behandlingar borde ha kommit dessa mer till del, eller om dagens ”patienter” behandlas i onödan. Det är två möjliga tolkningar av en ökad diagnosticering och behandling av psykisk ohälsa. Det är svårt att helt utesluta den ena eller den andra möjligheten, men visst känns något fel när en större del av befolkningen betraktar sig som sjuk och i behov av vård. Då uppstår frågan vad som är att betrakta som friskt och vad som ska anses vara sjukt.
Vissa psykiatriska diagnoser ställs alltså lättvindigt, i stället för att betrakta tillstånden som vanliga livskriser som människor i alla tider har upplevt och kunnat hantera utan läkemedel och psykoterapi. Det blir en problematisk medikalisering av lidandet. Det finns psykiatrer som suckar över begreppet psykisk ohälsa och anser att det kan stå för allt mellan himmel och jord. Detta inkluderar helt vanliga tonårsperioder med sina toppar och dalar, som ofta orsakar ett existentiellt lidande men som är en del av den mänskliga mognaden. Det är inte sjukvården som ensam står för tolkningen av vad som är friskt och vad som är sjukt, utan i högsta grad samhället. Samhället har förväntningar på att sjukvården ska fixa det mesta som avviker från vad som betraktas som normalt eller friskt. Ställer inte sjukvården upp så söker man sig någon annanstans, kanske till privata aktörer som utlovar diagnos och behandling.
En annan sida av problemet är att de bristande resurserna inom sjukvården gör att vi ställs inför dilemmat att behandla få med stort lidande eller behandla fler med ett mindre lidande. Tröskeln är hög till att få behandling för mer triviala tillstånd. Prioriteringen borde i stället styras av både behovet och nyttan av behandlingen. Det gäller även vid prioritering av andra sjukdomstillstånd. Om bara de mest behövande behandlades, skulle inte vårdens resurser räcka till för dem med lättare tillstånd. Det vore absurt om det skulle tillämpas som en generell prioriteringsprincip inom sjukvården. Denna absurditet undviks genom en balanserad helhetsvärdering av både behov och nytta där även vikten av förebyggande vård beaktas. Det sistnämnda synsättet har alltmera fått fotfäste vid tillämpningen av sjukvårdsprioriteringar i Sverige, snarare än den mer lexikala tolkningen av människovärdes-, behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen.
Att förebygga allvarlig psykisk ohälsa kan i vissa fall liknas vid att stämma i bäcken i stället för i ån. Det kan kräva mindre resurser än att låta saken bero och sedan behandla när sjukdomen redan har fått sitt fäste och det uppstår ett behov av omfattande professionell hjälp. Därmed är det inte fel att vara vaksam på psykisk ohälsa, att tidigt upptäcka och förebygga. Det gäller förstås inte bara med mediciner utan även med samhälleliga insatser rörande skola, familj, bostad och arbete. Detta helhetsperspektiv gör det mer komplext. Det är inte direkt som att operera en höft som sedan blir bra. I många fall kan det handla om hjälp till självhjälp, hjälp att hitta långsiktiga egna strategier för att hantera livets olika kriser och svårigheter.
Om vi däremot söker en quick fix av vår fullkomligt normala nedstämdhet och ångest är det lätt att ta till farmaka, men för att göra det behöver tillståndet också betraktas som sjukdom och diagnosticeras. Detta bidrar till medikaliseringen av ordinära existentiella tillstånd i människors liv. Det skapar en biokemisk syn på livet där ”avvikelser” omedelbart ska åtgärdas och behandlas, det vill säga när allt inte går som på räls som vi förväntar oss. Behandlingen kanske inte är verksam, därför att den existentiella krisen finns kvar obearbetad, men vi tror på den och hoppas på att allt ska bli bra bara vi fullföljer behandlingsplanen. Man kan fråga sig varför vi är så rädda för vanliga mänskliga reaktioner att vi vill dämpa dem till varje pris? För det har ett pris. Kravet på att allt ska vara bra och flyta på skapar ett större lidande än att acceptera att livet rätt ofta bär på svårigheter och ta sig tid och energi till att bearbeta dem.
Vi behöver därför fundera på hur synen på livet förändrar kraven på sjukvården. Vad ingår i en normal tillvaro? Jo, både tristess, trötthet, ångest och nedstämdhet. Skulle då samhället kunna göra något för att det medmänskliga stödet och trösten ges även utanför sjukvården och utan att någon specifik psykiatrisk diagnos ställs? Skulle en högre andel ren medmänsklighet, tillgång till andligt stöd och själavård kunna bidra till att stämma i bäcken i stället för i ån? Samhället behöver i så fall omformas i grunden till att kunna tillgodose människors olika existentiella behov. Detta kan ske inom ramen för religiösa samfund, men även genom andra gemenskaper. Det behöver finnas en acceptans för att människor genomgår större och mindre kriser och har olika behov. Det behöver också förmedlas en trygghet i att allt inte kan kontrolleras. Stödet behöver omfatta flera dimensioner av tillvaron. Familjen är den mest grundläggande kärnan i samhället, men även där kan det behövas hjälp för att skapa den trygga hamn där även lidandet får plats och omhändertas. Även utanför familjen borde vi främja en mer accepterande syn på vanligt mänskligt lidande som en del av livet. Både hos oss själva och hos andra.
Jenny Lindberg är överläkare i njurmedicin och doktorand i medicinsk etik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 4/2025, s. 1–2.