Emirat 2.0 – Afghanistans ovissa framtid

av HEINZ WERNER WESSLER

Att den korrupta och pseudodemokratiska regimen under president Ghani inte skulle komma att bestå efter det internationella uttåget anade man. Men att motståndet skulle ramla ihop som ett korthus och att presidenten skulle avsättas i tysthet och utan ceremonier utomlands samtidigt som de motorcykelburna talibanerna bara inom några dagar utan nämnvärt motstånd skulle marschera från de nyligen erövrade provinshuvudstäderna in ända till presidentpalatset i Kabul, det hade varken säkerhetstjänsten, experterna eller politikerna räknat med.

Bilderna från kaoset vid Kabuls internationella flygplats fångar den världspolitiska dramatiken i den islamiska republiken Afghanistans sammanbrott. USA:s ursprungliga motiv för att intervenera i Afghanistan var jakten på Osama bin Ladin och hans al-Qaida, vilket USA:s president Joe Biden nyligen återigen framhållit. Talibanernas brutala emirat bröt samman utan motstånd 2001, på liknande sätt som den islamiska republiken under Ashraf Ghani nu gjorde. USA ansträngde sig för att få till en internationellt organiserad ockupation, och väst och NATO hängde på. Ur detta utvecklades ett väl understött försök att få till stånd ett någorlunda fungerande demokratiskt och liberalt statsväsen. Denna luftballong har nu exploderat med en väldig smäll.

Det är inte bara västliga ambassader som under panikartade omständigheter för ut sin personal, utan även Saudiarabien. Saudiarabien vill framstå som modernt och inte längre beskyllas för att stödja gudskrigare. Storhetstiden för det världsvida utbredandet av salafismen med saudiarabiska statliga medel tycks vara förbi. I stället kritiserar man Qatar och Iran för att finansiera internationell terrorism i islams namn. När det gäller det känsliga ämnet islam och politik vill den auktoritära sunnitiska Gulfstaten hålla en försiktigare kurs. Det är läxan från den arabiska våren, som Muslimska brödraskapet blottlagt. Islam hotar underifrån etablissemanget, som inte längre vill tävla med Iran i hatfull islamistisk retorik.

Ett misslyckande för väst?

Ryssland lät dock demonstrativt en del av sin personal vara kvar på ambassaden i Kabul. Misstagen från den skamfyllda ryska reträtten efter en decennielång ockupation (1979–1989) tycks vara glömda. Ryssland har redan sedan länge förtroendefulla band med talibanerna – till Ashraf Ghanis stora förtret, eftersom ryssarna såg honom som amerikanernas man. För Ryssland är den nuvarande katastrofen i Afghanistan framför allt ett nederlag för USA. Efter Sovjetunionen har nu också USA tvingats kasta in handduken i Afghanistan. Detta har resulterat i skadeglada tidningskommentarer i såväl Ryssland som de båda grannländerna, Kina och Iran.

Pakistans president Imran Khan betonar att det inte finns någon militär lösning i Afghanistan. Samtidigt är fenomenet talibanerna starkt kopplat till Pakistan. Så var det under 1990-talet och så har det varit fram till i dag. För Pakistan är talibanerna ett instrument för att säkra det egna inflytandet i det oroliga grannlandet, som man betraktar som sin egen bakgård. Den pakistanska säkerhetstjänsten ISI har hela tiden haft goda relationer med talibanernas ledning. Islam-kortet kan Pakistan här bekvämt spela ut, även om en radikalisering som den under 1990-talet säkerligen är oönskad. Man ser hellre någorlunda politiskt välartade talibaner vid makten i Afghanistan, som dessutom kan vara acceptabla för det internationella samfundet.

Kina, som betraktar lillebror Pakistan alltmer som sin vasall, oroar sig för att jihadismen ska sippra in i de uiguriska regionerna i västra Kina utmed den 76 kilometer långa gränsen till Afghanistan. Även Iran vill ha lugn utmed sin gräns mot Afghanistan och inte riskera framgången i sin kamp mot narkotikasmugglingen från Afghanistan, och man är bekymrad för den diskriminerade minoriteten hazarerna i landet. Iran och Pakistan vill dessutom inte än en gång konfronteras med miljontals flyktingar från Afghanistan, som var fallet under 1990-talet. I väntan på ett sådant scenario har gränsövervakningssystemet byggts ut under de senaste åren.

Talibanerna av 2021 års version förhandlar med amerikanerna i Doha och framställer sig som moderata. Talibanernas presstalesperson, Zabihullah Majahid, sedan fler år känd för världen som twittrare, försökte redan vid den första presskonferensen i Kabul att övertyga afghanerna och världen om talibanernas mänskliga ansikte. Jämfört med terrorregimen från 1996 till 2001, ska dagens talibaner ha bättrat sig, så lyder budskapet. Och även de till det yttre vilda soldaterna på gatan framställer sig som vänliga, folkets män, som kommit för att upprätthålla lugn och ordning.

Deoband

Talibanernas ideologi har sina rötter i det antikoloniala motståndet i det brittiska Indien. Den så kallade Deobandskolan, som uppstod på platsen med samma namn år 1866, ansåg att den djupare orsaken till det brittiska styret i södra Asien var dekadensen hos muslimerna själva. En radikal omvändelse till islams källor borde ligga till grund för att kasta ut de otrogna från det fjärran Storbritannien från landet och ersätta dem med ett sunnitisk-islamiskt styre.

Inomislamiska ”nyheter” som sufi-islam och många uttryck för folkfromhet skulle därför elimineras. Till dessa hörde musik och dans, vördande av helgon, rökelse och välsignelsehandlingar. Kvinnans stränga beslöjande hörde i alla fall till väckelserörelsens krav. Som följdverkning utvecklades en antipati mot de fyra traditionella rättsskolorna och deras komplicerade kasuistik. Var och en borde kunna ta sig tolkningsrätten. Endast Profetens auktoritativa överlämnanden och självfallet Koranen själv borde gälla som rättskällor.

Ämnet ”jihad” hör till deobandisternas favoritbegrepp. De klargör framför allt att ”jihad” egentligen betyder ”ansträngning”, och bör närmast förstås som en metod för självdisciplinering. Visserligen genomförs den ”stora jihad” absolut med vapen, men deobandisterna distanserar sig från den öppna terrorismen. I dag driver de sina koranskolor i framför allt Pakistan, Indien och överallt där invandrare från södra Asien har slagit sig ner. Många av talibanerna, i ledningen och enkla soldater, har uppfostrats med jihadistiskt tankegods i pakistanska koranskolor. Kampen mot de otrogna är för dem en självklarhet. Samtidigt har många koranskolor i Pakistan moderniserats och värdesätter alltmer en god utbildning i naturvetenskap och engelska. Därigenom är de också intressanta för medelklassen.

Moderata talibaner?

Till detta kommer att talibanerna ser sig som försvarare av den pashtunska stamrätten. Det handlar här bland annat om en generös rätt till blodshämnd, som egentligen är strängt reglerad i islamisk rätt. Det handlar också om gästfrihetsrätten, vilket 2001 användes som motivering för att inte utlämna Osama bin Ladin till USA, vilket därefter ledde till krig. Trots den islamiska universalismen betraktas talibanerna av de övriga folken i Afghanistan som ett instrument för den pashtunska dominansen.

En ytterligare viktig faktor i talibanernas styrka är den pakistanska säkerhetstjänsten ISI, för vilken talibanerna utgör ett instrument för kontrollen av grannlandet, som Pakistan ser som sin politisk-militära bakgård. Den extrema radikaliseringen av det första emiratet 1996–2001 motverkade detta syfte, dessutom måste ett insipprande av islamistiskt våld i själva Pakistan till varje pris undvikas. Pakistan anstränger sig både öppet och i kulisserna för att förmå talibanerna att vara ideologiskt återhållsamma.

En på något sätt moderat talibanregim med en tydlig anti-amerikansk politisk inriktning ligger också helt i linje med Rysslands, Kinas och Irans intressen. Det dåvarande emiratet under den förmodligen 2013 avlidne Mulla Omar hade endast diplomatiska förbindelser med tre länder: Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. De nya talibanerna kan snabbt locka ett större antal diplomatiska representationer till Kabul, eftersom landet absolut har något att erbjuda i fråga om råvaror, vilket man nu är medveten om. Dessutom finns det fortfarande planer på en oljepipeline från Tadzjikistan till Pakistan, vilket redan det tidigare emiratet förhandlade om. En förutsättning för detta är att det etableras en regim i Kabul som inte bara lyckas upprätthålla en viss säkerhet utan som också är i stånd att någorlunda begränsa radikalismens hatiska överdrifter.

Är den triumferande islamismens tid på det hela taget förbi? Saudiarabien vill med hjälp av en mjuk islamism omforma sig till ett modernt land och är inte längre redo att finansiera världsvida nätverk som utvecklar sig till terrorceller. Det är heller inte längre otänkbart att Saudiarabien kommer att följa efter pionjärerna bland Gulfstaterna och inom kort öppna en ambassad i Israel. Iran kämpar med de inneboende motsägelserna i sin utrikespolitik, sitter djupt fast i en ekonomisk kris och har en växande befolkning, som inte längre har något förtroende för sin egen statsledning. Den ”islamiska staten” med sin extrema brutalitet har tappat allt förtroende, och dess självutnämnde kalif har blivit till åtlöje för lokalbefolkningen. De muslimska brödraskapen i Nordafrika har efter den arabiska våren tömts på innehåll och stängts ute från politiken. Till och med islamistiska Hamas retorik verkar i dag förbrukad, och man har inte längre befolkningen bakom sig.

Många människor i Afghanistan fruktar självradikaliseringens krafter hos gudskrigarna, men bilden av den högt uppsatta talibandelegationen tillsammans med den kinesiska utrikesministern Wang Yi i en välvårdad atmosfär talar dock ett helt annat språk. Tillställningen i Tianjin i slutet av juli är den klart viktigaste diplomatiska kuppen av talibanerna hittills. Det är förvånansvärt att talibanerna inte har några som helst skrupler när det gäller att förhandla med en statsledning som på ett brutalt sätt plågar sin muslimska minoritet i Östturkestan [se Signum nr 5/2021, s. 51]. Precis som Pakistan och de flesta andra länder med muslimsk majoritet aktar sig även talibanerna för att lägga sig i Kinas så kallade inre angelägenheter. I Tianjin handlar det – och hur skulle det kunna vara annorlunda? – om råvaror, om uppbyggnad av infrastruktur – och om krediter. Man signalerar goda grannförbindelser. Försöket att tämja talibanerna är i full gång, och denna gång är västvärlden utanför.

Översättning: Per Lindqvist

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.

 

Ur Signum nr 6/2021.