Empiriska data ger påven rätt om kondomer och hiv

På flyget tillbaka till Rom från sitt besök i Afrika för några veckor sedan svarade påven Franciskus, så som har blivit brukligt, på frågor från journalister. Som Signum då rapporterade om (läs här) fick han den vanliga frågan om kondomanvändning för att bekämpa hiv-spridningen i exempelvis Afrika, och om det inte är dags för Katolska kyrkan att ändra sin syn på preventivmedel. Påvens svar var också lika väntat, nämligen att problemet med hiv-spridningen kräver andra lösningar än kondomanvändning.

Men var det verkligen rätt av Franciskus att, i likhet med sin företrädare Benedictus XVI, avfärda frågan på det sättet? Spelar inte kondomer en viktig roll i kampen mot hiv? Allt tydligare empiriska fakta säger att det faktiskt inte är på det sättet.

Uganda är ett exempel. När hiv-krisen var som värst på 1980-talet hade Ugandas befolkning en av världens högsta andel infekterade, nästan 25 procent (siffror från 1991, enligt Washington Post). Med hjälp av Ugandas religiösa ledare utarbetade president Yoweri Museveni en enkel och ekonomiskt mycket billig plan för det krigshärjade landet – ett offentligt utbildningsprogram som underströk sexuell avhållsamhet före äktenskapet och trohet i det. Programmet talade inte alls om kondomanvändning annat än i fråga om dem som löpte störst direkt risk att infekteras. Efter bara åtta år uppvisade Uganda världens kraftigast minskande Hiv-infektionstal. Enligt en artikel i tidskriften Journal of International Development från 2004 sägs det vara ”frånvaron av kondomfrämjande […] som bidrog till framgången för strategin att förändra beteenden i Uganda”.

Men just som Uganda upplevde detta tydliga trendbrott intervenerade USA, genom sin biståndspolitik, för att fokusera mer på kondomer och mindre på avstående och monogami. I en artikel i Washington Post 2003 skrev Harvarduniversitetets ledande hiv-forskare, dr Edward Green, tillsammans med den dåvarande vice ordföranden i organisationen World Vision Africa, Wilfred Mlay, att denna västerländska ideologi kom att underminera den tidigare framgången i Uganda med effekten att ökad kondomanvändning ”ökade andelen sexuellt aktiva unga singlar från 27 till 37 procent mellan 1995 och 2000. Ansvariga för hälsovård och smittskydd oroar sig för att infektionstalen därmed också kommer att öka”, skrev de bland annat.

Oavsett syn på preventivmedel är strategin med ökad kondomanvändning som sätt att stävja hiv-infektion problematisk av flera anledningar. Ett av de största problemen är att många, trots utbildning, inte använder kondom konsekvent eller korrekt. En studie som publicerades i The Annals of Pharmacotherapy visade till exempel att av 500 par som vid upprepade tillfällen uppmanades av läkare att använda kondom, var det bara åtta procent som gjorde det konsekvent, trots vetskapen om att den ena partnern hade herpes. En annan studie fann att bara 50 procent av de par i vilket en av parterna hade Hiv använde kondom konsekvent över tid.

Ett annat problem är vad som brukar kallas ”riskkompensation”. I en intervju med brittiska BBC beskrev ovan nämnde dr Green att detta beteende utvecklas när människor använder riskreducerande metoder med antagandet att metoderna eliminerar varje form av risk. Dr Green jämförde med användningen av solskyddskrämer, där det skydd som krämen erbjuder neutraliseras genom att personen som använder den med antagandet att vara helt skyddad tillbringar mer tid i solen. På samma sätt är människor som använder kondom mer benägna att involvera sig i riskfyllt sexuellt beteende på grund av det skydd man antar sig ha, när sanningen är att upprepad exponering för infekterade personer minskar skyddseffekten av kondomanvändningen. Fenomenet med riskkompensation innebär också att människor som använder kondom är mer benägna att ha ett större antal sexualpartners, vilket ökar deras risk att drabbas av andra könssjukdomar som i sin tur ökar risken att smittas av hiv. Enligt en studie som publicerades 2001 i ansedda The Lancet är sambandet tydligt mellan många byten av sexualpartners och sannolikheten att smittas av och i sin tur sprida hiv.

Två olika asiatiska länder, Filippinerna och Thailand, kan också illustrera effekten av program för avstående och trohet jämfört med uppmaningar till kondomanvändning. 1984 rapporterade båda länderna sina första fall av hiv-infektion. Men regeringarna hanterade situationen på olika sätt. Thailands svar var en omfattande kondomspridning medan det katolskt dominerande Filippinerna fokuserade sitt svar på att främja att avstå från sex före äktenskapet och vara trogen i det. År 2005, 20 år senare, var hiv-talen 50 gånger större i Thailand än i Filippinerna.

Även om en del experter tvekar att erkänna effektiviteten i insatser för beteendeförändringar som förordas av exempelvis den Katolska kyrkan, finns det de som tydligt erkänner deras framgångar. En artikel i British Medical Journal från 2005 framhöll faktiskt att ”ju högre andelen katoliker är i ett land, desto lägre är graden av hiv-infektion. Om den Katolska kyrkan aktivt förkunnar sitt budskap om sexuella beteenden i dessa länder tycks det faktiskt fungera”.

Den tidigare nämnde dr Green underströk själv i en artikel 2009 att hans stöd för avstående och trohet som hiv-bekämpningsstrategier inte kommer från en konservativ världsbild utan från hans erfarenheter i Afrika och genom hans studier av empiriska fakta: ”Jag är en brinnande liberal, går aldrig i kyrkan och har aldrig röstat republikanskt i hela mitt liv.” Vidare menade han att det vore ett misstag att låta ideologin gå före behoven hos de människor som löper risk att drabbas: ”Miljarder dollar och åtskilliga mäns, kvinnors och barns liv kommer att slösas bort om ideologi tillåts triumfera över vad som faktiskt är beprövad hälsovårdspolitik.”

Catholic News Agency, 2015-12-13