En ambivalent katoliks död

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHAN WALLESJÖ
Punk-folk-rock-ikonen, låtskrivaren, poeten och den, måste man säga, ambivalenta katoliken Shane MacGowan, gick ur tiden den 30 november, 65 år gammal. Enligt egen utsago var allt i hans liv en paradox, och i sin självbiografi kallade han sig själv för ”en religiös galning och fullkomlig hedonist”. Han var född i England av irländska föräldrar, men levde de sex första åren på den irländska landsbygden. Resten av uppväxten skulle ske i London, där punken i sinom tid skulle explodera och förändra Shane MacGowans liv.

För den breda allmänheten gjorde han sig utan tvekan mest känd som låtskrivaren och en av de två rösterna bakom den ruffiga men innerliga jullåten Fairytale of New York. Men förmodligen även för sitt från mycket unga år osedvanligt hårda leverne, med en konstant hög konsumtion av alkohol och tyngre droger. Något som förstås fick konsekvenser, bland annat genom att Shane MacGowan i början av 1990-talet kastades ut ur The Pogues, bandet som han var med och startade och hade frontat som dess sångare sedan tidigt 1980-tal. Vid det här laget hade de andra bandmedlemmarna tröttnat på hans oberäkneliga manér och svajiga scenframträdanden.

Men det självdestruktiva, självförbrännande kaoset är förstås inte hela sanningen om Shane MacGowan. Han var som redan antytts en låtskrivare och lyriker av osedvanlig hög karat. Men detta var ett faktum som ibland drunknade i den larmiga folkrocken, MacGowans vilda image och signifikanta sandpappersstämma.

Oftast var det rännstensperspektivet, den sargade och utslagna människan som fick plats i hans sångtexter, men det var ett mörker som aldrig helt saknade ett gåtfullt ljus. Och det är i de stillsammare balladerna som både rösten och lyriken allra mest kommer till sin rätt. I Lullaby of London sjunger han:

May the wind that blows from haunted graves/
Never bring you misery/
May the angels bright/
Watch you tonight/
And keep you while you sleep.

(Må vinden som blåser från hemsökta gravar/aldrig bringa dig olycka/Må änglarna klart/Se dig i natt/Och hålla dig medan du sover)

Vad som möjligen inte är lika känt, är betydelsen av den katolskt uppfostrade artistens starka men ambivalenta förhållande till den katolska kyrkan, och vad detta betydde för hans liv.

I en artikel efter MacGowans död hänvisar Catholic News Agency till en biografi av Richard Balls 2021 – A Furious Devotion: The Life of Shane MacGowan. Där berättas att ångesten inför förlust och död, inklusive hans egen, genom åren har framstått som en viktig anledning till hans starka irländska katolska tro.

Enligt ett uttalande från den närmaste familjen mottog MacGowan också de sjukas smörjelse strax före sin död.

När han var liten reste familjen ofta till släkten i Tipperary i Irland för långa vistelser, som skulle bli betydelsefulla för Shane MacGowans förhållande till sina rötter. I biografin förklarar han att han kanske hade blivit präst, vilket var föräldrarnas önskan, om han inte blivit sångare. Samma bok avslöjar att Jesu Heliga Hjärta och en staty av Maria hållande Jesus hade framträdande platser i sångarens lägenhet i Dublin ända fram till hans död.

I en tv-intervju för några år sedan öppnade Shane MacGowan också upp om sin katolska tro. Och trots att han inte brukade gå till bikt – ja, han ansåg rentav att han inte behövde göra det – beskrev han ändå detta sakrament som ”en otroligt tröstande sak”, och berättade även att han bad regelbundet. I självbiografin A Drink with Shane MacGowan från 2001, framhåller han också att den katolska mässan är något av det vackraste och mest storslagna man kan vara med om.

Man kan inte gärna anklaga honom för att vara en doktrinär katolik. Men den känslomässiga närheten till kyrkan, som ändå skvallrar om en innerlig och uppriktig tro bakom lagren av hedonism, får mig att tänka på en annan ambivalent katolik på den gröna ön; författaren James Joyce. Inte heller för honom var det tydligt definierade dogmer som stod för kyrkans attraktionskraft. En gång fick han frågan när han egentligen valde att lämna kyrkans gemenskap.

”That´s for the church to say”, svarade Joyce. (”Det får kyrkan svara på”).

Något liknande föreställer jag mig att Shane MacGowan hade svarat om han händelsevis fått frågan. Hur det än var med rättrogenheten – mannen som skulle väcka nytt liv i den irländska folkmusiken genom mötet med rocken och punken, tycktes på något sätt ändå fast förankrad i en katolsk tro.

Som för att understryka detta, delade han dessutom den 25 december födelsedag med kyrkans själva grundare. Även om man spontant kan tycka att likheten mellan just MacGowan och denne grundare väl ändå måste sluta där, bar Shane MacGowan – hedonisten och den religiösa galningen i en och samma person – ständigt ett stort silverkrucifix runt halsen under sina sista år. Kanske betydde detta inte så mycket. Eller så var det ändå ett försök till att frambesvärja den där likheten en aning, trots allt.

Johan Wallesjö 2023-12-05

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHAN WALLESJÖ
Punk-folk-rock-ikonen, låtskrivaren, poeten och den, måste man säga, ambivalenta katoliken Shane MacGowan, gick ur tiden den 30 november, 65 år gammal. Enligt egen utsago var allt i hans liv en paradox, och i sin självbiografi kallade han sig själv för ”en religiös galning och fullkomlig hedonist”. Han var född i England av irländska föräldrar, men levde de sex första åren på den irländska landsbygden. Resten av uppväxten skulle ske i London, där punken i sinom tid skulle explodera och förändra Shane MacGowans liv.

För den breda allmänheten gjorde han sig utan tvekan mest känd som låtskrivaren och en av de två rösterna bakom den ruffiga men innerliga jullåten Fairytale of New York. Men förmodligen även för sitt från mycket unga år osedvanligt hårda leverne, med en konstant hög konsumtion av alkohol och tyngre droger. Något som förstås fick konsekvenser, bland annat genom att Shane MacGowan i början av 1990-talet kastades ut ur The Pogues, bandet som han var med och startade och hade frontat som dess sångare sedan tidigt 1980-tal. Vid det här laget hade de andra bandmedlemmarna tröttnat på hans oberäkneliga manér och svajiga scenframträdanden.

Men det självdestruktiva, självförbrännande kaoset är förstås inte hela sanningen om Shane MacGowan. Han var som redan antytts en låtskrivare och lyriker av osedvanlig hög karat. Men detta var ett faktum som ibland drunknade i den larmiga folkrocken, MacGowans vilda image och signifikanta sandpappersstämma.

Oftast var det rännstensperspektivet, den sargade och utslagna människan som fick plats i hans sångtexter, men det var ett mörker som aldrig helt saknade ett gåtfullt ljus. Och det är i de stillsammare balladerna som både rösten och lyriken allra mest kommer till sin rätt. I Lullaby of London sjunger han:

May the wind that blows from haunted graves/
Never bring you misery/
May the angels bright/
Watch you tonight/
And keep you while you sleep.

(Må vinden som blåser från hemsökta gravar/aldrig bringa dig olycka/Må änglarna klart/Se dig i natt/Och hålla dig medan du sover)

Vad som möjligen inte är lika känt, är betydelsen av den katolskt uppfostrade artistens starka men ambivalenta förhållande till den katolska kyrkan, och vad detta betydde för hans liv.

I en artikel efter MacGowans död hänvisar Catholic News Agency till en biografi av Richard Balls 2021 – A Furious Devotion: The Life of Shane MacGowan. Där berättas att ångesten inför förlust och död, inklusive hans egen, genom åren har framstått som en viktig anledning till hans starka irländska katolska tro.

Enligt ett uttalande från den närmaste familjen mottog MacGowan också de sjukas smörjelse strax före sin död.

När han var liten reste familjen ofta till släkten i Tipperary i Irland för långa vistelser, som skulle bli betydelsefulla för Shane MacGowans förhållande till sina rötter. I biografin förklarar han att han kanske hade blivit präst, vilket var föräldrarnas önskan, om han inte blivit sångare. Samma bok avslöjar att Jesu Heliga Hjärta och en staty av Maria hållande Jesus hade framträdande platser i sångarens lägenhet i Dublin ända fram till hans död.

I en tv-intervju för några år sedan öppnade Shane MacGowan också upp om sin katolska tro. Och trots att han inte brukade gå till bikt – ja, han ansåg rentav att han inte behövde göra det – beskrev han ändå detta sakrament som ”en otroligt tröstande sak”, och berättade även att han bad regelbundet. I självbiografin A Drink with Shane MacGowan från 2001, framhåller han också att den katolska mässan är något av det vackraste och mest storslagna man kan vara med om.

Man kan inte gärna anklaga honom för att vara en doktrinär katolik. Men den känslomässiga närheten till kyrkan, som ändå skvallrar om en innerlig och uppriktig tro bakom lagren av hedonism, får mig att tänka på en annan ambivalent katolik på den gröna ön; författaren James Joyce. Inte heller för honom var det tydligt definierade dogmer som stod för kyrkans attraktionskraft. En gång fick han frågan när han egentligen valde att lämna kyrkans gemenskap.

”That´s for the church to say”, svarade Joyce. (”Det får kyrkan svara på”).

Något liknande föreställer jag mig att Shane MacGowan hade svarat om han händelsevis fått frågan. Hur det än var med rättrogenheten – mannen som skulle väcka nytt liv i den irländska folkmusiken genom mötet med rocken och punken, tycktes på något sätt ändå fast förankrad i en katolsk tro.

Som för att understryka detta, delade han dessutom den 25 december födelsedag med kyrkans själva grundare. Även om man spontant kan tycka att likheten mellan just MacGowan och denne grundare väl ändå måste sluta där, bar Shane MacGowan – hedonisten och den religiösa galningen i en och samma person – ständigt ett stort silverkrucifix runt halsen under sina sista år. Kanske betydde detta inte så mycket. Eller så var det ändå ett försök till att frambesvärja den där likheten en aning, trots allt.

Johan Wallesjö 2023-12-05

Detta är en opinionstext.