Cum aestimatione …

av GÖSTA HALLONSTEN
”med uppskattning” ser den katolska kyrkan på muslimerna, säger Andra Vatikankonciliet i sin deklaration om förhållandet till andra religioner. Gemensamt tror vi på den ende Guden som skapat världen, leder historien och en gång skall döma världen och människorna. Abraham, Jesus och jungfru Maria tillhör det gemensamma arvet, även om muslimerna inte tror att Jesus är Guds son. Bön, fasta och allmosor framhävs.

När SD-ledaren Jimmie Åkesson kräver att minareter och moskéer skall rivas om där propageras ”en främmande ideologi”, ja rentav islamism, visar han ingen uppskattning för den stora majoriteten muslimer i Sverige som inte står bakom den islamistiska radikalismen. Det finns tvärtom anledning att misstänka en medveten sammanblandning. Uttalandet är i grunden kränkande för alla troende i Sverige – kristna, judar, muslimer, och andra som fredligt firar sina gudstjänster och bidrar till samhällsgemenskapen. Den mycket diskuterade integrationen främjas förvisso inte av sådana frontalangrepp på en respekterad religion.

Ännu mera avslöjande är måhända Åkessons förståelse av religionsfriheten. Här faller han in i en svensk tradition av att betrakta religion och religionsutövning som en privatsak. Det sekulariserade/sekulära Sverige har svårt att erkänna religionens sociala karaktär, och den betydelse religionsgemenskaperna har för att vidmakthålla de värden som vårt demokratiska samhälle bygger på.

Sverigedemokraterna har en bred väljarbas och artikulerar missnöje och protest mot den naivt universalistiska politik som under en tid förts i Sverige och andra västländer. Religionsfriheten ger förvisso ingen obetingad rättighet att bygga gudstjänstlokaler. Än mindre att sprida odemokratisk och våldsbejakande propaganda i religionens namn. Varje stat har dessutom som främsta skyldighet att värna sina medborgares och sitt territoriums intressen. 

Islam har dock kommit för att stanna i Sverige och övriga Västeuropa. I stället för att misstänkliggöra alla muslimer på grund av den radikala islamismen, vore det kanske värt att instämma i den katolska kyrkans ”med uppskattning ser vi på muslimerna”. Att bekämpa den radikala islamismen i Sverige är en polisiär uppgift, men att betona islams närhet till det kristet-europeiska arvet är en uppgift för den som vill värna om Sveriges framtid och goda svenska traditioner.

Här anmäler sig dock ett problem. Den tyske historikern Heinrich August Winkler, som skrivit standardverk om Västeuropas historia, betonar med emfas att den maktdelning mellan stat och religion som i Västeuropa under svår kamp frambringat det sekulära samhället går tillbaka på kristendomen, eller snarare Jesu ord: ”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör” (Matt 22:21, par). Det innebar ”ett nej till varje form av teokrati eller prästvälde. Den kristna distinktionen mellan gudomliga och jordiska lagar, som inte har någon motsvarighet i den likaledes monoteistiska Islam, möjliggjorde ytterst världens sekularisering och människans emancipation…” (Winkler, Werte und Mächte. Eine Geschichte der westlichen Welt, 2019, s. 20–21). 

Det var förvisso svårt för den etablerade kyrkan att acceptera dessa konsekvenser av den egna tron och religionen. I praktiken har kanske många former av Islam varit mer toleranta och icke-teokratiska än kristendomen. Det hindrar inte att maktdelningen är en grundpelare i den västerländska demokratin som kräver en diskussion inom Islam och mellan religionerna. Kanske var det en sådan påven Benedictus XVI ville åstadkomma med sin föreläsning i Regensburg 2006, som väckte sådant uppseende i den muslimska världen.

Sekularisering är dock ingen nödvändig konsekvens av den maktdelning som historikern Winkler återför på Jesu ord. Jürgen Habermas och Joseph Ratzinger diskuterade i ett berömt samtal ”de för-politiska förutsättningarna för det demokratiska samhället”. Andra Vatikankonciliets deklaration om religionsfriheten betonar människans skyldighet att söka sanningen. Endast så kan verklig pluralism fortbestå – i ömsesidig respekt mellan religioner och ideologier. En sekulär stat betyder inte med nödvändighet relativisering av sanningen. Det frihetligt-demokratiska samhället kan inte självt skapa de värden det förutsätter (Ernst-Wolfgang Böckenförde).

Den islam-fientliga opinionen i Västeuropa förefaller dock föga intresserad av att söka de rötter som vårt demokratiska samhälle vilar på. För att säga det kort: En sekulär-sekulariserad utgångspunkt främjar knappast islams integration i vårt samhälle. Den medvetna eller omedvetna sammankopplingen av islam med radikal islamism stöter bort. Bättre då att se ”med uppskattning” på muslimerna för det som är gemensamt, det som byggt den kristet-västerländska kulturen, tron på den ende Guden, som skapat människan till sin avbild.

Gösta Hallonsten 2023-12-01

Detta är en opinionstext.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av GÖSTA HALLONSTEN
”med uppskattning” ser den katolska kyrkan på muslimerna, säger Andra Vatikankonciliet i sin deklaration om förhållandet till andra religioner. Gemensamt tror vi på den ende Guden som skapat världen, leder historien och en gång skall döma världen och människorna. Abraham, Jesus och jungfru Maria tillhör det gemensamma arvet, även om muslimerna inte tror att Jesus är Guds son. Bön, fasta och allmosor framhävs.

När SD-ledaren Jimmie Åkesson kräver att minareter och moskéer skall rivas om där propageras ”en främmande ideologi”, ja rentav islamism, visar han ingen uppskattning för den stora majoriteten muslimer i Sverige som inte står bakom den islamistiska radikalismen. Det finns tvärtom anledning att misstänka en medveten sammanblandning. Uttalandet är i grunden kränkande för alla troende i Sverige – kristna, judar, muslimer, och andra som fredligt firar sina gudstjänster och bidrar till samhällsgemenskapen. Den mycket diskuterade integrationen främjas förvisso inte av sådana frontalangrepp på en respekterad religion.

Ännu mera avslöjande är måhända Åkessons förståelse av religionsfriheten. Här faller han in i en svensk tradition av att betrakta religion och religionsutövning som en privatsak. Det sekulariserade/sekulära Sverige har svårt att erkänna religionens sociala karaktär, och den betydelse religionsgemenskaperna har för att vidmakthålla de värden som vårt demokratiska samhälle bygger på.

Sverigedemokraterna har en bred väljarbas och artikulerar missnöje och protest mot den naivt universalistiska politik som under en tid förts i Sverige och andra västländer. Religionsfriheten ger förvisso ingen obetingad rättighet att bygga gudstjänstlokaler. Än mindre att sprida odemokratisk och våldsbejakande propaganda i religionens namn. Varje stat har dessutom som främsta skyldighet att värna sina medborgares och sitt territoriums intressen. 

Islam har dock kommit för att stanna i Sverige och övriga Västeuropa. I stället för att misstänkliggöra alla muslimer på grund av den radikala islamismen, vore det kanske värt att instämma i den katolska kyrkans ”med uppskattning ser vi på muslimerna”. Att bekämpa den radikala islamismen i Sverige är en polisiär uppgift, men att betona islams närhet till det kristet-europeiska arvet är en uppgift för den som vill värna om Sveriges framtid och goda svenska traditioner.

Här anmäler sig dock ett problem. Den tyske historikern Heinrich August Winkler, som skrivit standardverk om Västeuropas historia, betonar med emfas att den maktdelning mellan stat och religion som i Västeuropa under svår kamp frambringat det sekulära samhället går tillbaka på kristendomen, eller snarare Jesu ord: ”Ge kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör” (Matt 22:21, par). Det innebar ”ett nej till varje form av teokrati eller prästvälde. Den kristna distinktionen mellan gudomliga och jordiska lagar, som inte har någon motsvarighet i den likaledes monoteistiska Islam, möjliggjorde ytterst världens sekularisering och människans emancipation…” (Winkler, Werte und Mächte. Eine Geschichte der westlichen Welt, 2019, s. 20–21). 

Det var förvisso svårt för den etablerade kyrkan att acceptera dessa konsekvenser av den egna tron och religionen. I praktiken har kanske många former av Islam varit mer toleranta och icke-teokratiska än kristendomen. Det hindrar inte att maktdelningen är en grundpelare i den västerländska demokratin som kräver en diskussion inom Islam och mellan religionerna. Kanske var det en sådan påven Benedictus XVI ville åstadkomma med sin föreläsning i Regensburg 2006, som väckte sådant uppseende i den muslimska världen.

Sekularisering är dock ingen nödvändig konsekvens av den maktdelning som historikern Winkler återför på Jesu ord. Jürgen Habermas och Joseph Ratzinger diskuterade i ett berömt samtal ”de för-politiska förutsättningarna för det demokratiska samhället”. Andra Vatikankonciliets deklaration om religionsfriheten betonar människans skyldighet att söka sanningen. Endast så kan verklig pluralism fortbestå – i ömsesidig respekt mellan religioner och ideologier. En sekulär stat betyder inte med nödvändighet relativisering av sanningen. Det frihetligt-demokratiska samhället kan inte självt skapa de värden det förutsätter (Ernst-Wolfgang Böckenförde).

Den islam-fientliga opinionen i Västeuropa förefaller dock föga intresserad av att söka de rötter som vårt demokratiska samhälle vilar på. För att säga det kort: En sekulär-sekulariserad utgångspunkt främjar knappast islams integration i vårt samhälle. Den medvetna eller omedvetna sammankopplingen av islam med radikal islamism stöter bort. Bättre då att se ”med uppskattning” på muslimerna för det som är gemensamt, det som byggt den kristet-västerländska kulturen, tron på den ende Guden, som skapat människan till sin avbild.

Gösta Hallonsten 2023-12-01

Detta är en opinionstext.