En barmhärtig kyrka för en sårad värld

av REDAKTÖRERNA FÖR EUROPEISKA JESUIT-TIDSKRIFTER
Vi vill påminna om tre detaljer om påven Franciskus, små antydningar som hjälper oss att rikta våra tankar mot det stundande Barmhärtighetens år. Den 17 mars 2013, i sin första Angelus sedan han valts till påve, citerade Jorge Mario Bergoglio kardinal Kaspers bok The Core of the Gospel and the Key to Christian Life [’Barmhärtighet, evangeliets kärna och nyckeln till ett kristet liv’], och sade: ”Den boken gjorde mig så mycket gott, så mycket gott.”

Det var då inte många som kunde förutspå betydelsen av detta tema för hans pontifikat. Just då var det inte klart vad hans påvliga motto, Miserando atque eligendo, innebar, men han förklarade det själv under den intervju han gav till jesuitpater Antonio Spadaro [läs översättning av intervju på svenska i Signum 6/2013 via denna länk här]. Påven sade: ”Det latinska gerundiet miserando verkar omöjligt att översätta till italienska eller spanska. Jag gillar att översätta det med ett annat gerundium som inte existerar: misericordiando [’visande barmhärtighet’].” Ett tredje exempel kommer från samma intervju där påven Franciskus helt tydligt sade, ”att det som kyrkan behöver mest är förmågan att hela sår och värma de troendes hjärtan, närhet, tillgänglighet. Jag ser kyrkan som ett fältsjukhus efter ett fältslag.”

Med detta i minne kan man inte bli förvånad över den roll som barmhärtigheten har spelat i påven Franciskus ordinarie läroförkunnelse och hans kallelse till Barmhärtighetens jubelår. Visst ligger barmhärtigheten i den bibliska uppenbarelsen mitt, den ligger i centrum av vår treenige Guds hjärta. S:t Thomas av Aquino har sagt att “barmhärtighet som är riktad till våra närmaste i nöd är den främsta dygden hos människor” (Summa theologiae II-II, q 30, a 4), och han framhåller likaså att barmhärtigheten har både en affektiv och en effektiv komponent.

Barmhärtighetens jubelår börjar den 8 december. Detta datum har valts ’med tanke på sin rika innebörd i kyrkans nutida historia’. Den inleds genom att den heliga dörren öppnas på ’femtioårsdagen av Andra Ekumeniska Vatikankonciliets avslutning’, det koncilium som följde S:t Johannes XXIII:s kallelse: ”Slå upp kyrkans fönster och låt Andens friska vind blåsa in!” I Evangelii gaudium läser vi en annan påvlig inbjudan till att vara en öppen kyrka, för ”en kyrka som ’går framåt’ är en Kyrka vars dörrar är öppna” (EG 46). Att öppna sitt hjärta och sitt liv är ett sätt att visa barmhärtighet.

Det finns ingen motsättning mellan barmhärtighet och sanning, och ingen motsättning finns mellan påven Franciskus och hans företrädare. Man kan till exempel tänka på Benedictus XVI:s Caritas in veritate eller S:t Johannes Paulus II:s Dives in misericordia.

Lumen gentium, konciliets dogmatiska konstitution om kyrkan, förklarar med auktoritet: ”Kristus sändes av Fadern för att ’frambära ett glädjebud till de fattiga och för att hela dem som har ett förkrossat hjärta’ (Luk 4:18), för att söka efter det som var förlorat och rädda det’ (Luk 19:10). På samma sätt omsluter kyrkan med kärlek alla dem som lider av mänsklig svaghet. Ja, i de fattiga och lidande ser hon bilden av sin fattige och lidande grundare. Hon söker lindra deras nöd och vill tjäna Kristus i dem.” (LG 8) Denna princip ger en vägledning för kyrkans åtagande i många situationer. I påvens kungörelse kallas kyrkan för en ’oas av barmhärtighet’, inte bara kyrkan i allmänhet utan ’alla församlingar, kommuniteter, föreningar och rörelser; med ett ord, överallt där det finns kristna’ (Misericordiae vultus 12).

Låt oss nämna två exempel på en praktisk tillämpning av denna princip, som båda är ömtåliga och viktiga. Den första gäller aborter. Som vi väl vet har påven Franciskus beslutat ‘att under jubelåret tillåta alla präster att ge avlösning från abortens synd för dem som har begått den och som med ett förkrossat hjärta söker förlåtelse för den’ (brev till ärkebiskop Fisichella, 1 september 2015). Naturligtvis finns här inte något förnekande av ’abortens tragedi’ som är ’djupt orättfärdig’. ”Men”, fortsätter påven, ”[kan ett] äkta välkomnande kombineras med en eftertanke som förklarar den begångna syndens allvar men visar vägen till en äkta omvändelse för att ta emot en sann och generös förlåtelse från Fadern som förnyar allt med sin närvaro.”

Guds kärlek är inte rigorös och inte normlös, och ingendera kan vara kyrkans barmhärtiga praxis. Något liknande kan sägas om följande exempel som gäller familjernas komplexa verklighet med dess misslyckanden, lidanden och nedbrutenhet. Som moder förstår kyrkan behovet av en barmhärtig pastoralvård i skilda situationer: par som lever i ett civilt äktenskap eller sammanbor, frånskilda – vare sig omgifta eller inte – och homosexuellt orienterade. Guds kärlek behöver förkroppsligas i Kristi kyrka och visa Caritas in veritate [’kärlek i sanning’] på ett konkret och trovärdigt sätt för människor i alla dessa situationer.

Om Lumen gentium fokuserar på kyrkan och vänder sig inåt, så finns det ett annat konciliedokument, pastoralkonstitutionen Gaudium et spes, som riktar blicken mot kyrkan i världen. Barmhärtigheten hör till kärnan i kyrkans identitet, relationer och liv. Men den står också i centrum av kyrkans missionerande aktivitet eftersom all mänsklig verklighet. Samhället i dess helhet rörs av Guds hjärta och riktar sig mot det. ”Herren är slutmålet för mänsklighetens historia, den punkt där alla historiens och kulturens strävanden löper samman, människosläktets medelpunkt, alla hjärtans glädje och uppfyllelsen av deras längtan” (GS 45).

Den ofta citerade första meningen i Gaudium et spes för tanken vidare: ”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest. Det finns inget äkta mänskligt som inte väcker genklang i deras hjärtan” (GS 1). Men hur passar detta budskap till dagens värld? Det möter säkert i en rad svåra situationer, särskilt i den uteslutningens kultur’ som vi lever i. Här finns många relevanta frågor, men vi vill begränsa oss till en av dem.

Denna ledare är undertecknad av ett antal jesuitiska tidskrifter i Europa, och det står klart att Europa nu står inför en rad utmanande kriser – en flyktingkris, en humanitär kris en politisk kris. Vad har barmhärtigheten att säga i denna situation? Vid olika tillfällen har påven själv belyst detta, bland annat i sitt budskap på Världsdagen för migranter och flyktingar, där han ger ett barmhärtighetens svar på denna tvingande utmaning. Om vi är ärliga mot oss själva och mot verkligheten, då finner vi att ’barmhärtighetens evangelium tynger våra samveten, den hindrar oss från att ta andras lidanden för givna och utpekar vägen till ett svar som är grundat i de teologiska dygderna tro, hopp och kärlek och tar sig praktiskt uttryck i arbetet för andlig och kroppslig barmhärtighet’. Hur kan vi då närma oss den nuvarande flyktingkrisen utifrån detta evangeliska perspektiv?

Å ena sidan bejakar vi helhjärtat det snabba och generösa svaret från en betydande mängd personer, familjer, kommuniteter och gräsrotsgrupper i civilsamhället. Solidaritet kommer från barmhärtiga hjärtan. I stället för att reagera av rädsla eller själviskhet har de flesta europeiska samhällena svarat av hjärtat och fört sina ibland förbisedda kristna rötter i dagen. Å andra sidan måste vi säga att detta slags personliga svar är nödvändigt men otillräckligt. Kristen kärleksverksamhet har en politisk dimension, och barmhärtighet måste bli förkroppsligad inom lagens sfär. Särskilt när det handlar om flyktingar måste internationell lag tillämpas, och undertecknade fördrag är tvingande för alla stater. Att uppmärksamma dem som flyr från krig är inte ett fritt val som vissa politiker gör: det fordrar internationella regler och avser mänskliga rättigheter. Till sist måste det sägas att humanitära katastrofplaner inte kan överskugga behovet av långsiktig planering i det egna landet och ett seriöst ansvarstagande i fredsprocesser mot slutet av ett krig i flyktingarnas ursprungliga land.

Slutsats

Misericordiae vultus är en inbjudan till att vara ’barmhärtig som Fadern’. Liksom fadern i Lukas liknelse ständigt väntade på sin son (jfr Luk 15:20) är vi inbjudna till att ha en blick för våra bröder och systrar, att uppmärksamma deras situation och behov, att upptäcka deras ansikten, att inse att vi delar samma mänsklighet. Som den litauisk-franske filosofen Emmanuel Lévinas har framhållit skapar en annans ansikte (vultus) en etisk förpliktelse: Ansiktet talar till mig och inbjuder mig till en relation’ (Totality and Infinity, s. 198, 201). I etiskt och kristet perspektiv svarar vi på denna kallelse genom att hjälpa den andre i hans eller hennes nöd. Som S:t Ignatius av Loyola påpekade: ”Kärleken bör uttryckas mer i handlingar än i ord.” (Andliga övningar, nr 230) Barmhärtighetens verk är vårt svar på kallelsen från en sårad värld.

Redaktörerna för europeiska jesuit-tidskrifter 2015-12-07

Översättning: Per Beskow