av KARIN EDEBOL EEG-OLOFSSON
Respekt anordnade lördagen den 10 september i Domkyrkosalen på Folkungagatan i Stockholm ett seminarium om människans värdighet. Respekt för livet är en katolsk rörelse inom Stockholms katolska stift. Sedan drygt 20 år arbetar Respekt för att värna allas rätt till liv, och för att värna människans okränkbara värdighet, alltifrån befruktningen fram till den naturliga döden. Respekt är den enda katolska pro-life (för liv) rörelsen i Norden.
Respekts generalsekreterare sedan många år, Benedicta Lindberg, var moderator och öppnade mötet med att hälsa alla deltagare och talare välkomna. De flesta föredragen hölls på engelska med tanke på utländska gäster.
Inledningstalet hölls av kardinal Anders Arborelius, som en gång initierade starten av Respekt, i syfte att arbeta för en livets kultur i Sverige. ”Tacka Gud för allt som har gjorts”, sade biskopen. ”Livet är en gåva, en dyrbar gåva”, fortsatte han. Biskopen uttryckte också att ”Jag tror att människor har börjat inse att människan är en del av skapelsen.” ”Pro-life innebär att man är pro varje människa”, sade biskop Anders avslutningsvis i sitt tal.
Axel Carlberg, som var med om att starta Respekt, höll föredrag digitalt. Carlberg är doktor i etik och organisationskonsult med särskild inriktning på frågor kring etik och ledarskap. Han konstaterade att vi behöver katolska Respekt som pro-life rörelse i Sverige i dag, för att främja livets kultur. Hans vision är att alla ofödda ska vara välkomna i världen, och att varje människa ska få känna sig uppskattad och sedd, ”att synas i ett nytt blickperspektiv.” Carlberg talade om begreppen komplicerad versus komplex. ”Jag tror att Respekt har arbetat i ett slags komplicerat paradigm”, sade han. Komplexitet har inte en linjär framgång, kräver transparens, och arbetet måste göras direkt med dem som berörs. Det kräver innovation och lärande, och gränsöverskridande allianser. I detta hjälper närvaro och sårbarhet, det kräver lyhördhet och processkunskap. ”Jag skulle säga att Respekts arbete är bland det viktigaste. Det kan vara mer proaktivt”, menade Axel Carlberg.
Från Påvliga livsakademin i Rom deltog ärkebiskop Renzo Pegoraro, präst och vetenskaplig ledare för Lanza Foundation samt kansler vid livsakademin. ”Vilka är de viktigaste frågorna idag om livet? undrade han inledningsvis. Han pekade på dagens globala situation med nya hot mot individers och människors liv och nya hot mot frihetsbegreppet. Men, samtidigt finns nya tecken på hopp – Pegoraro nämnde som exempel icke-våldsamma medel för att motverka väpnad aggression, motstånd mot dödsstraff, befrämjande av livskvalitet och ekologi, bioetik som främjar dialog mellan troende och icke-troende.
Tidens tecken behöver studier, böner, resurser och dialog. ”Vi måste gå in mer i ett konkret liv av hopp och i människors problem”, hävdade Pegoraro. ”Kyrkan måste tala till sinnet och till hjärtat och till själen.” Han talade om upplevelsen av kroppslighet, ”jag är ande och själ med min kropp”, och detta innebär flera moraliska ansvar. Pegoraro förordade tvärvetenskaplighet i frågor om framväxande teknik, bioetik, frågor om våld och krig och exploatering av kroppen. ”Ty fred är inte bara frånvaro av krig utan ett outtröttligt åtagande att skydda våra bröder och systrar.” I sitt omfattande tal nämnde kanslern också särskilda frågor att beakta, såsom rättvis hälsa och medicinsk vård, palliativ vård utan dödshjälp, abortprevention och pastoralt förhållningssätt vid könsdysfori.
Gynekologen Marianne Clauser och barnläkaren Bernadetta Majerczyk hade därefter en givande session då de talade om livets början, synen på fosterdiagnostik och medfödda sjukdomar och handikapp, både ur läkares och föräldrars perspektiv.
Från Karolinska Institutet deltog Katarina Le Blanc, professor i stamcellsforskning, ledamot i Kungliga Vetenskapsakademin, ledamot i Påvliga livsakademin samt ledamot i Respekts råd. Professor Le Blanc talade om nya gentekniker och etiska aspekter. ”Gener är under konstant stress”, påpekade hon. Genterapi innebär att ersätta sjukdomsframkallande gener via hälsosam inaktivering. Le Blanc nämnde tekniker och sjukdomar där man söker kurera med genterapi. Hon tog också upp genterapi inom jordbruket, exempelvis växtförädling, där moderna tekniker är snabba och billiga. Sedan år 2018 är genterapi för växter strikt reglerad inom EU. ”Vi måste se på planeten som helhet” sade professor Le Blanc. Den biologiska mångfalden är störst runt ekvatorn. ”Vi måste vända kurvan till mer biologisk mångfald.” ”Den katolska kyrkan har en enorm potential att nå ut, även till individer”, framhävde professor Le Blanc.
Mot slutet av seminariet talade överläkare och palliativmedicinare Mikaela Luthman från Stockholms sjukhem om när livet går mot sitt slut. Majoriteten av hennes patienter dör hemma. Dr Luthman berättade om sina många erfarenheter av palliativ vård. ”Man måste se den sjuka människan som en helhet”, påstod hon. På vägen till död kan smärta vara ett stort problem. ”Smärta, mer eller mindre, ingår i människans villkor”, sade hon, och påpekade att kropp och själ och sammanhanget man lever i hänger intimt samman. Palliativ sedering ges vid behov. ”Vid livets slut behöver vi ge och få kärlek” sade dr Luthman, och avslutade med att läsa ur Psaltaren 71.
Efter seminariets avslutande och givande paneldiskussion inbjöds till mässa i Domkyrkan. Biskop Anders predikade om Barmhärtighet, utifrån helgens evangelietext.
Sammanfattningsvis blev denna dag om människans värdighet, i Respekts regi, ytterst intressant och givande.
Karin Edebol Eeg-Olofsson 2022-09-12
Detta är en opinionstext.