av ANDERS GÖRANZON
Kyrkornas världsråd (KV) upplevs ibland som en ekumenisk organisation med en viss politisk agenda. Vid förra generalförsamlingen, som hölls 2013 i Busan, Sydkorea, demonstrerade andra kristna varje dag utanför konferensområdet. Eftersom det är i politiska frågor som det hettar till, är det lätt att utifrån få uppfattningen att KV framför allt ägnar sig åt politiska utspel. Även denna elfte generalförsamling blev diskussionerna intensiva runt aktuella samhällsfrågor. Som jag tidigare rapporterat blev det framför allt debatter kring hur KV skulle agera vad gäller den ryska-ortodoxa kyrkans inställning till kriget i Ukraina, på vilket sätt KV skulle förhålla sig i relation till situationen i Israel och Palestina samt hur stor plats klimatnödläget skulle få ta. Det blev också uttalanden i dessa frågor men redan märks att de uppfattas på olika sätt.
Det är viktigt att då veta att Kyrkornas Världsråd inte har sin grund i någon gemensam position i frågor av politisk karaktär. Ändamålet uttalas däremot tydligt i konstitutionens första paragraf: ”Kyrkornas världsråd är en gemenskap av kyrkor som bekänner Herren Jesus Kristus som Gud och Frälsare enligt skrifterna och därför försöker uppfylla sin gemensamma kallelse till ära åt den ende Guden, Fader, Son och helig Ande.” (Min översättning.)
Under hela generalförsamlingen framgick det att detta också utgör en tydlig grund. I gemensamma gudstjänster, bibelstudier och vid tematiska samlingar i plenum, fanns alltid en teologisk och biblisk förankring för det som gjordes och sades. Det finns givetvis olika hermeneutiska förhållningssätt till skrifterna men alltid grundas ställningstaganden i den kristna tron.
Därför gör också varje generalförsamling ett uttalande om enhet. Det är ett förhållandevis kort uttalande, som uttrycker var någonstans gemenskapen befinner sig på sin väg mot kristenhetens synliga enhet. Denna gång gjordes en stark koppling till att världen befinner sig i kris. Svaret på världens nöd är en hjärtats ekumenik. Utgångspunkten är generalförsamlingens tema: ”Kristi kärlek driver världen till försoning och enhet.”
Detta är grunden och det är världen som är föremål för Kristi kärlek. Inte i första hand kyrkan. Formuleringar från missionsdokumentet ”Tillsammans för livet” som antogs vid förra generalförsamlingen, klingar med där det sägs (i svensk översättning) att det inte är ”kyrkan som har en mission utan missionen som har en kyrka”. Därför inbjuds uttryckligen alla kristna att vara med i detta arbete för synlig enhet, för världens skull. Det jag noterade var att många ville smyga in ordet rättvisa i temat, som så skulle lyda: Kristi kärlek driver världen till rättvisa, försoning och enhet.
Vissa upplever att enhetstemat ibland gör att orättvisor sopas under mattan för att bibehålla enheten. Men det ska sägas att det finns en stor medvetenhet hos många om denna risk. Det visar sig framför allt i hur besluten fattas med hjälp av en konsensusmetod. Moderatorerna är oerhört måna om att alla minoriteter ska få möjlighet att yttra sig och även reservera sig skriftligt om det ändå fattas ett beslut, som inte alla kan skriva under på. Samtidigt finns det frågor som inte når dagordningen. När det exempelvis gäller samtalen om mänsklig sexualitet är mitt intryck att vissa gruppers röster inte får höras, just för att bibehålla enheten.
Ett samtalsmaterial kring mänsklig sexualitet presenterades tidigare i år för centralkommittén. Den som har lett arbetet med detta är ärkebiskop emeritus, Anders Wejryd, som också varit en av de åtta presidenterna fram till denna generalförsamling.
Kyrkornas världsråd består framför allt av protestanter, ortodoxa och orientaliska kyrkor men det finns ett antal medlemmar från andra kyrkofamiljer. Redan 1961 blev ett par pingstkyrkor medlemmar. Vid denna generalförsamling antogs som ny medlem den största pingstkyrkan i Sydafrika, Apostolic Faith Mission in South Africa. Den kanske mest kände ledaren är Frank Chikane, som efterträdde Desmond Tutu som generalsekreterare för Sydafrikas kyrkoråd (SACC) 1987. Det finns också en rad African Instituted Churches bland medlemmarna. De första kom med på 1970-talet. Historiskt i år är att ledaren för en av dessa kyrkor, The Church of the Lord i Nigeria, ärkebiskop dr Rufus Okikiola Ositelu, blev en av åtta presidenter för KV.
Slutintrycket blir att Kyrkornas världsråd är ett kraftfullt uttryck för enhet i mångfald. Det är en rörelse, där Guds kärlek i Kristus är drivkraften och där målet är att delta i Guds mission, för världens och hela skapelsens skull.
Anders Göranzon 2022-09-09
Rådgivare till generalförsamlingen
Generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet
Detta är en opinionstext.