MARTINI, CARLO MARIA
Kardinal Carlo Maria Martini är Milanos ärkebiskop. Texten bygger på ett tal han höll 24 februari 1998 i St. Joseph’s Church i Greenwich Village i New York City.
När jag talar till er i egenskap av Milanos ärkebiskop och som medlem av en lokal kristen gemenskap skulle jag vilja ställa några enkla frågor. Hur skall vi fira slutet av detta årtusende? Hur skall vi hitta den rätta vägen in i framtiden samtidigt som vi möter fruktan, nyfikenhet och ytlighet? Vad kommer det nya årtusendet att erbjuda oss? De nyfikna och räddhågade kanske tror att vi är nära slutet av vår historia och att vi därför behöver undvika ytterligheter när vi firar inte ett kalendariskt faktum, utan det rätta sättet att urskilja framtiden.
För några år sedan jag fick höra att New Yorks borgmästare frågade sina stadsbor hur de skulle vilja fira de sista timmarna av december 1999. Han samlade en grupp visionärer vilka gjorde en lista med imperativ: tänk stort, tänk internationellt, tänk försiktigt, tänk säkert, tänk futuristiskt – men tänk! Liksom New Yorks borgmästare har jag uppmuntrat folket i Milanos ärkestift att tänka, och det som jag nu berättar för er är på sätt och vis resultatet av detta tänkande, särskilt när vi mediterade över påven Johannes Paulus II:s rundskrivelse Tertio millenio adveniente (Inför det tredje årtusendet, Katolska bokförlaget 1996).
Vad säger den helige Ande till oss när vi firar slutet av det andra årtusendet och början av det tredje? Vad bör vi göra som kristen gemenskap? Vilka gemensamma mänskliga angelägenheter delar vi med andra på den här jorden? Hur skall vi leva under denna tid av nåd? Det är nyttigt att komma ihåg att denna nåd som nu erbjuds oss inte var tillgänglig för tidigare generationer. Mina tankar kring detta brev kretsar kring följande tre frågor: 1. Skall vi se på detta årtusende, denna övergångsperiod som ett jubelår eller som en apokalyps? 2. Vad är det viktiga i vårt firande? 3. Vad betyder vårt firande för den lokala kyrkan?
I sitt brev påminner oss påven om att de 2000 år som gått sedan Jesu födelse utgör ett mycket speciellt jubileum, ett jubelår, inte endast för kristna, utan för hela mänskligheten. ”Bortsett från om tideräkningen är exakt, utgör tvåtusenårsminnet av Kristi födelse mot denna bakgrund ett utomordentligt stort jubelår, inte bara för de kristna utan indirekt för hela mänskligheten, eftersom kristendomen spelat en så framträdande roll under dessa tvåtusen år. Det är betecknande att tideräkningen nästan överallt utgår från Kristi ankomst i världen. Hans ankomst är alltså mittpunkt för den idag mest använda kalendern. Är inte detta ännu ett tecken på det ojämförliga bidrag Jesu födelse givit till världens historia?” (Inför det tredje årtusendet, n. 15b).
När vi skiljer mellan millennieskiftet och jubelåret bör vi komma ihåg att vi högtidlighåller de 2000 år som gått sedan Jesu födelse, en verklig historisk händelse, och att utlysandet av jubelåret endast är ett sätt för att fira denna händelse. Vi får aldrig glömma betydelsen av Jesu födelse och de följder som den fått för mänskligheten. Vårt firande är först och främst en fest för kristna, eftersom Guds Sons människoblivande blev en händelse som delade upp tiden i före och efter och i praktiken skapade historiens sista fas. Man skulle kunna säga att det är en ekumenisk händelse för alla dem som anser och tror att Kristus är historiens centrum.
Påven har insisterat på att detta firande är ett firande för hela mänskligheten. Naturligtvis måste vi erkänna att tideräkningen från Jesu födelse är ett kristet och västerländskt bruk. För judarna kommer år 2000 att vara år 5760, för buddhisterna år 2544, för muslimerna år 1421. Som en fotnot bör jag tillägga att det kronologiska måttet 2000 år förmodligen är felaktigt, eftersom det nya millenniet redan har börjat. Det började antagligen redan för tre eller fyra år sedan. Dessutom borde detta årtusende inte firas 2000, utan 2001, eftersom det aldrig fanns något år 0. Men vi kan inte förneka att det kalendariska millennieskiftet äger en magi i sig självt, en särskild klarhet för alla människor.
Vi lever i en ny tidsålder
Även om miljoner över hela världen inte accepterar Kristi centrala plats, erkänner de icke desto mindre att en ny tid i historien, på ett särskilt sätt började med hans födelse. Kort sagt: alla på den här jorden har något slags förhållande till Jesus Kristus och betydelsen av hans lära – om universell fred, förlåtelse, fiendekärlek, solidaritet och kärlek till de fattiga. Det är i det avseendet helt riktigt när påven påstår att detta är en händelse som angår alla människor.
Låt mig nu ställa en befogad fråga. Berör denna händelse även judarna? Jag erkänner, precis som de franska biskoparna nyligen gjorde, att det är nödvändigt för de kristna att visa ånger för all skada som kristna tillfogat judar. Vi måste alla med fasthet stå emot varje form av antisemitism i framtiden. Vårt firande, särskilt i Europa, är ett utmärkt tillfälle att återigen betyga vår beslutsamhet att omvända oss och ändra vårt beteende. Vi behöver stödja och uppmuntra kärlek till, vänskap med och förståelse för det judiska folket.
Men varför inte i denna anda hoppas på en gemensam förståelse av den universella betydelsen av Jesus från Nasaret – åtminstone som en stor judisk ledare och profet, ett ämne för omfattande studier av några ansedda judiska forskare över hela världen? Vår gemensamma förståelse av Jesus bör växa fram så att kristna och judar kan lära känna varandra bättre och leva ett bättre liv år 2000 och därefter. Låt oss hoppas att detta firande kan få oss att inleda ett samtal om några aspekter av Jesu liv som vi båda erkänner.
Oavsett om vi är kristna eller judar så erbjuder denna övergångstid ett tillfälle att för ett ögonblick stanna upp och blicka tillbaka på historiens gång. Ordet jubelår (jubileum), ett ord från den hebreiska bibeln, antyder ett firande som skulle hållas vart 50:e år. Jubelåret gjorde det socialt möjligt att förlåta och ställa till rätta, särskilt att åter dela ut mark och frige slavar. Ett jubelår var, åtminstone i teorin, om nu några firades överhuvudtaget (bibeln är inte entydig på den punkten) en religiös tilldragelse för att lyfta fram rättvisa och solidaritet. I judiskt medvetande är ett jubelår fortfarande ett högt socialt ideal och en referenspunkt som bygger på tron att Gud är den rätte ägaren till landet och marken och den måste fördelas för att fattigdomen skall kunna fördrivas. I kristet språkbruk återinfördes jubelåret på 1300-talet för att framhäva firandet av Jesu födelse.
Ett hängivet kristet firande som bygger på en förmodad judisk praxis rymmer ett viktigt socialt engagemang. Följaktligen bör vi undvika att använda ordet jubileum/jubelår synonymt med ”stor fest”, eftersom botgöring, solidaritetshandlingar, omsorg om de fattiga och omvändelse borde vara drivkraften i varje jubelår. Framför allt tror kristna inte att de under ett jubelår firar vad kvinnor och män har gjort utan vad Gud har gjort för mänskligheten, nämligen att låta sin Son bli människa.
Att förstå Uppenbarelseboken
Detta får mig att fundera över ordet apokalyptisk och hur det förhåller sig till det nya årtusendet. Vi vet att historiska vändpunkter varit tider då somliga börjat tänka apokalyptiskt. Forskarna är inbördes oense om vad ordet ”apokalyptik” betyder, även om de flesta håller med om att det på grekiska hör ihop med en sorts uppenbarelse, lik den då man rycker bort ett skynke eller en slöja från ett föremål. Vi är åtminstone i allmänhet bekanta med apokalyptik från vår läsning av Danielsboken i den hebreiska bibeln och Uppenbarelseboken i Nya testamentet. Med apokalyptik menas lika mycket en sorts obehagskänsla inför världen, en djup otillfredsställelse med sakernas tillstånd som ett hopp om en plötslig förändring genom en stor händelse – inte så mycket en förändring genom mänskligt handlande utan genom ett ingripande av högre makter. Apokalyptiska tänkare föregriper något helt nytt som kommer ovanifrån och som kommer att förändra historiens gång, även om de aldrig är säkra på vilken förändring som kommer att äga rum eller när det skall ske. Oftast anses uppenbarelsen bli överlämnad av ett högre väsen till en profet, ofta på ett krypterat språk som endast några få personer kan förstå.
Apokalyptik handlar om hopp och fruktan – hopp inför framtiden, fruktan inför historiens slut. Det handlar om förväntan på inledningen av en ny tidsålder. Vår nuvarande tidsålder är full av apokaplytiska förutsägelser, många uttalade av grundare av olika sekter som förkunnar att världens undergång är nära, eller åtminstone inte långt borta. Det kanske förvånar er, men jag får då och då varnande brev med sådana förutsägelser. Tänk bara på alla som sysselsätter sig med spekulationer kring ”Fatimas tredje hemlighet”! Vad innehåller den? Många påstår att den förutspår en stor katastrof och vem kan helt avvisa sådana tankar när det förutom i Uppenbarelseboken går att hitta exempel på sådant apokalyptiskt språk i andra delar av Nya testamentet?
De två inledande kapitlen av Lukasevangeliet innehåller ett räknande av dagar som påminner läsaren om hur många år som förflutit från templets förstörelse till dess återuppbyggande. I Jeremia 25 får vi veta att återuppbyggandet kommer att äga rum 70 år efter dess förstörelse. I Danielsbokens 8:e och 9:e kapitel förkunnar ängeln Gabriel att templet kommer att återställas efter 70 årsveckor, dvs. efter 490 år. Om vi räknar dagarna från Gabriels budskap till Zackarias, den egentliga början av Lukasevangeliet, ända till frambärandet av Jesus i templet, blir antalet dagar exakt 490. Detta är Lukas kryptiska sätt att säga detsamma som Daniel: vi har att göra med tidens slut. För Lukas är Jesu dagar historiens sista dagar. Men observera, i Lukasevangeliet är dessa dagar genomdränkta av en anda av glädje, mod och hopp, inte av den fruktan och den oro som de flesta apokalyptiska förutsägelser andas. Allt i dessa två kapitel är fyllt av glädje, fyllt av hopp.
Kristna apokalyptiska förutsägelser är därför inte heller avsedda att förse oss med tiden och stunden för världens undergång. De vill istället försäkra oss om att vi med Jesus har gått in i historiens sista fas: frälsningens tidsålder. Om någon frågar oss om dessa sista timmar i slutet av årtusendet är historiens yttersta dagar kan vi endast svara ja, eftersom dessa dagar med Jesu ankomst är de sista dagarna, de yttersta tiderna, tiden för vår frälsning.
För somliga kommer ändringen av kalenderåret 1999 till 2000 att ha liten religiös betydelse. Men för troende signalerar en sådan förändring en önskan att förnya hopp och mod, i enlighet med evangeliernas apokalyptiska dimensioner. Vi skall inte förvänta oss någon stor förändring av den mänskliga historien när vi firar det nya millenniet. År 2001 kommer inte att uppvisa några tydliga skillnader, annat än möjligheten att söka det väsentliga, att lyssna till den helige Andes röst, att återvinna en medvetenhet om den stora och grundläggande förändring av den mänskliga historien som Jesu ankomst åstadkommit. Jo, förändringar kommer att inträffa, eftersom vi dagligen lever i denna förändring. Varje väl uttalad bön är denna förändring. Varje kärleksfull handling är denna förändring – allt åstadkommet av Jesu liv, död och uppståndelse. Meningen med sakernas tillstånd har förändrats. Varje ögonblick, detta ögonblick bär i sig närvaron av en ny mänsklighet, och vi kan se allt på ett annat sätt. Vi kan arbeta för rättvisa och kärlek i övertygelsen om att rättvisa och kärlek skall bestå, försäkrade om att de redan finns närvarande i den nuvarande världsordningen. I Guds rike har tiden för förlåtelse och kärlek börjat och denna ordning skall vara i evighet. Guds härlighet kommer att uppenbaras dag efter dag.
Bönen i Milano
Med frälsningens ankomst i Kristus är en ny ekonomisk världsordning möjlig, en ordning som, i samverkan med den helige Ande, inte bygger på konkurrens utan på omsorg om alla människor. För det första behöver vi vända oss till dem som söker en mening med livet och som vill ha hjälp i det nya millenniet. Vi behöver ge de dem nya ingångar för denna mening. För det andra behöver vi speciellt hjälpa unga människor att finna tydliga referenspunkter för denna längtan efter mening. För det tredje behöver vi bistå den som är kristen i vardagen att inte se på det kommande tredje årtusendet med fruktan och oro, utan med glädje och hopp.
Hur kan vi bli till hjälp för andra i en lokal gemenskap, i kyrkan på orten, i stiftet? I Milano, för att ta en stad där jag försökt att tillämpa min vision av kristen tro, har jag försökt möta behoven från såväl kristna som icke-kristna. Under de senaste åren har jag bjudit in människor från alla religioner, även dem som inte tillhör någon religion överhuvudtaget, till regelbundna samlingar. Mitt enda krav är de som närvarar är beredda att tänka. Vanligtvis deltar mellan 1 000 och 2 000 personer vid varje samling. Jag sade från början: ”Låt oss be några icke-troende att berätta för oss varför de inte tror och låt oss lyssna till dem.” Jag tillhandahöll vad som skulle kunna kallas en predikstol för icke-troende så att de skulle kunna tala till oss om sina erfarenheter, eftersom jag tror att det inom var och en av oss, oavsett religion, finns en troende och en icke-troende. Även en biskop, är jag tvungen att erkänna, känner då och då av den inre dragkampen mellan tro och tvivel. Därför har jag frågat mig: ”Varför inte ge röst åt denna inre kamp genom att lyssna till människor som fortfarande söker en mening? Kan inte jag få hjälp av dem för att förstå det som händer inom mig?”
Vid en lämplig tidpunkt inbjöd jag en välkänd marxistisk filosof att tala om vad detta att inte tro fått för betydelse i hans eget liv. Och det skall jag säga er, det var en mycket stark upplevelse, mycket, mycket intressant. Efter detta bjöd jag in andra – psykiatriker, konstnärer, poeter och andra –att tala om sökandet efter en mening i livet, med allt tvivel och all oro som det för med sig. När jag bjöd in dessa talare var jag inte ute efter att övertyga någon om det kristna budskapets sanning, inte heller att hålla en predikan eller att ge några apologetiska förmaningar. Jag ville helt enkelt erbjuda en miljö där var och en kan tänka över och reflektera kring meningen med sitt liv.
I slutet av varje möte ställde jag några frågor som aktualiserats för mig: Vad har vi hört ikväll? Vad betyder det? Vilken fråga måste jag nå fram till för att kunna tänka efter bättre? Hur kan det jag hört få mig att klara mig bättre själv? Har mitt hjärta lärt sig något nytt? För att variera sammankomsterna har vi haft olika ämnen för eftertanke, som Guds tystnad i judisk historia, särskilt under Förintelsen. Jag kommer tydligt ihåg en äldre kvinna som suttit i koncentrationsläger som ung flicka: ”Jag kom till koncentrationslägret som ateist”, sade hon, ”och lämnade det som agnostiker, övertygad om att finns ett mysterium som jag inte kunde finna ett namn för. Men jag upplevde att det finns ett mysterium kring mänskligt liv.” Se, livet är en process, ett sökande, ett utforskande som hjälper oss att tänka.
En betydande italiensk psykiater sade en gång till mig: ”Jag tror inte på Gud, men jag ber två gånger om dagen.” Jag frågade honom: ”Kan ni berätta för mig vad ni ber om? Varför ber ni inte endast en gång per dag?” Jag minns även ett samtal med en japansk buddhistmunk som ber fast han inte tror på en personlig Gud. Jag frågade var och en: ”Vad är er bön?” De tycktes alla, på ett eller annat sätt, säga att bön är något djupare, något innerligare i människan än att försöka nå fram till en sammanhängande gudsuppfattning. Fastän de säger att de inte tror ber de. Jag tyckte det var gripande att lyssna till dessa olika vittnesbörd.
Avsikten med sammankomsterna var alltid densamma: att hjälpa människor att tänka och att gå djupare in i sitt medvetande, sitt samvete. På grund av det stora deltagarantalet var vi tvungna att ha en stor TV-skärm så att alla kunde få ut så mycket som möjligt av diskussionerna. Jag tolkade det stora antalet deltagare, inte som ett massivt intresse för apokalyptiska frågor, utan som ett uttryck för ett allvarligt sökande efter mening, ett sökande som är gemensamt för många människor med olika tro, även för dem som inte har någon.
Jag har försökt att variera mitt sätt att låta människor växa i min närvaro och andras. Vid ett tillfälle bad en grupp ungdomar mig att förklara hur man ber med bibeln, vilket jag gjorde. Ungefär 200 av oss stannade uppe större delen av kvällen. Jag minns att vi satt ute, på gräset, en behaglig kväll i maj. Jag förklarade något om bönen i bibeln. Några bad mig att ge ett praktiskt exempel på biblisk bön. Det gjorde jag. När vi sedan fortsatte att samlas fyllde vi katedralen, eftersom vårt antal hade ökat till mer än 500, sedan 1 000, 2 000, 3 000, 4 000 tills katedralen var fullsatt varje månad.
Min metod var enkel. Vi började med en stunds tystnad, sjöng något och bad några psaltarpsalmer, varefter följde textläsningar från Nya testamentet och en kort introduktion för enskild bön. Därefter – ingen musik – endaste långa stunder av tystnad. Det var förvånansvärt. Detta fortsatte varje månad under fem år. Ett år bad vi botpsalmerna med koncentrationen kring orden från psaltarpsalm 51 ”Gud, var mig nådig”. Ryktet om vad vi sysslade med spred sig även till fängelserna, och en ung man som satt inne skrev till mig sedan han fått lära sig att be och berättade att han inte ville ha någonting att göra med sitt forna liv som terrorist. När katedralen visade sig vara för liten för alla de tusentals som ville närvara spred vi ut oss till många kyrkor i stiftet – totalt ett 70-tal. Även i slutet av vintern, när de oeldade kyrkorna är som kylskåp sitter var och en tyst och ber. Alla fullt upptagna med att lyssna till orden från Gud.
Bön skänker kärlek och hopp
I slutet av detta årtusende har jag sett orden från Gud finna en ingång i unga människors hjärtan. Vi har inget speciellt knep. Vi erbjuder endast en tidpunkt och en plats – som S:t Ignatius av Loyola gjorde för dem som ville dra sig tillbaka med honom, en reträtt för en människa som vill be bibeln under tystnad. Unga människor vill lära sig att be, att få en mening med sina liv. I en föränderlig värld kommer det som lever inom en person att visa sig som segrare. Men det är inte lätt att nå var och en. Som jag sagt: slutet av ett årtusende och början av ett nytt inbjuder oss inte att längta efter förutsägelser utan gå in i ett modigt handlande.
Som biskop har jag också insett att det är möjligt att hålla en reträtt för flera tusen människor med hjälp av radio och TV. Förra året, vid firandet av 1600-årsminnet av Milanobiskopen S:t Ambrosius’ död, höll jag en reträtt för en halv miljon människor. Jag fick många brev som tackar för denna andliga erfarenhet. Dessa brev har visat mig att Gud förbereder stora ting för det kommande årtusendet. Framför allt har jag fått veta att det är möjligt att vid samma tillfälle lära tusen och åter tusen att be tillsammans.
Låt mig avsluta med att framhålla att vi måste förbereda oss på det nya årtusendet med mod och hopp. Kristus har kommit ibland oss och han har blivit kvar hos oss. Hans närvaro, den helige Andes kraft, är starkare än någonsin. Under tvåtusen år av helgelse och tro har Jesus, vår Herre, visat att han är historiens Herre och att han skall vägleda det nya årtusendet genom en explosion av kärlek och hopp. Låt oss vara med honom såsom han är med oss.
Översättning Per Lindqvist
Artikeln är ursprungligen publicerad i tidskriften America 15/1998
Publicerad 1998 i nummer 4