av MIKAELA LUTHMAN
Nobelpristagaren i litteratur László Krasznahorkai höll ett underbart tacktal under banketten i Blå hallen. Han tackade ett stort antal människor, döda och levande, som betytt mycket för honom. Alltifrån sin farbror, skomakare och ringare i den ortodoxa kyrkan i byn Guyla där han växte upp, till författare, poeter, italienska renässansen, Patti Smith – och Johann Sebastian Bach, ”for the divine”.
Ja, visst är Johann Sebastian Bach, ibland kallad den femte evangelisten, en som ger oss en glimt av det gudomliga. Och han gör detta allra mest i sitt sista, största mästerverk, mässan i h-moll, Die hohe Messe.
För många år sedan önskade jag mig av min far, som ville ge mig en present, ”pampig” musik. Jag fick en inspelning av h-mollmässan. Under åren som gått har min kärlek till Mässan bara vuxit, men inspelningen lyssnar jag numera aldrig på. Bachs h-mollmässa ger en alltför stor upplevelse för att slölyssna på medan man gör något annat, och jag är en alltför otålig person för att sätta mig ner hemma och lyssna utan avbrott i två och en halv timme.
Nej, nuförtiden lyssnar jag bara på h-mollmässan några gånger per år när jag hittar en konsert, det må vara Berwaldhallen eller Konserthuset i Stockholm, Mariakyrkan i Helsingborg eller någon annan kyrka. Jag lyssnar alltid med partitur, pappas partitur som jag övertog efter hans död 2020, det fullständiga med alla stämmor, inte klaverutdraget. När jag lyssnar med partituret framför mig fokuserar jag bättre, och upplevelsen blir ännu större än bara lyssnandet med öronen, jag ”lyssnar med ögonen” också. Jag ser, hör, då inte bara ”the divine” med Krasznahorkais ord, det gudomligt sköna, utan ser och förstår också den briljanta intelligens som skapade något så komplext även när det låter enkelt.
Under den gångna hösten fick jag tillfälle att höra mässan i en kyrka i Stockholm på cykelavstånd. Det var mörkt när jag gav mig av, och min cykellykta sjöng verkligen på sista versen, det vill säga krävde laddning ofta. Så när jag kom in i kyrkan och hade tagit en plats långt fram tog jag cykellykta och tillhörande laddare och gick ett varv för att hitta ett eluttag.
Folk började bänka sig, det pratades, skrattades, sorlades medan det inte märktes något av den andakt man kanske hade önskat inför en mässa. Ett litet irritationsmoment. Ett litet katolskt självförhärligande smög sig på, ”i vår kyrka böjer vi knä i vördnad när vi går in i kyrkan” (fast det pratas också en del efter knäfallet och korstecknet, tyvärr, både innan mässan och innan konserter).
Jag hittade eluttaget, satte mig i bänken, bytte några ord med bänkgrannar, läste i en bok innan dirigent och solister kom in. Så började musiken. Det underbara Kyriet fyllde kyrkorummet – men inte bara Kyriet. En bänkgranne harklade sig högljutt med ojämna mellanrum, och mina försök att bortse från det störande ljudet var fåfänga. Trots partitur, trots min uppfyllda kärlek – här satt jag ju på plats och lyssnade till en bra kör, strålande solister, pukor och trumpeter, med mässan oupphörligt klingande, sats efter sats, trots det fladdrade tankarna obehagligt.
Jag kände mig skam till sägandes lite katolskt förmer, lite duktig, där jag satt med mitt partitur bredvid en kulturman med den obligatoriska scarfen och manchesterbyxor, förstod han verkligen “the divine” i detta, eller är detta en konsert vilken som helst för honom?
Och när kören sjöng unam, sanctam, catholicam et apostolicam ecclesiam steg den katolska medvetenheten, här hör ni, protestanter, vad fader Bach, som ändå var en hängiven lutheran, säger. Jag började känna mig alltmer som en stolt katolik, men också började ett dåligt samvete tränga sig på. Vad vet jag om kulturmannens eller harklarens upplevelse? I själva verket är det ju helt underbart att en katolsk mässa spelas i en protestantisk kyrka, fullsatt med människor i alla åldrar.
Musiken fortsatte och så småningom grep den tag i mig på det där sättet som händer ganska sällan, men när det händer är fantastiskt. Som att läsa en bok som fascinerar så att man glömmer tid och rum, bara vill läsa, eller ser en film som slukar intresset så att två timmar verkar som en kvart.
Irritationen över harklingar, den löjliga katolska stoltheten, känslan att vara duktig, allt det rann bort alltmer och under Agnus Dei när jag bara ville att det skulle fortsätta i oändlighet fylldes jag av känslan, snudd på att jag vågar säga uppenbarelsen, att så här måste det ju vara i Paradiset.
Gud är god, och Johann Sebastian Bach hjälper oss att förstå det. Då stod det klart för mig att det kommer vara fint att dö. Jag såg framför mig en tillvaro bortom denna, vid fader Bachs fötter, tog min fulladdade cykellykta och begav mig hem i mörkret, lycklig, fylld av “the divine”.
Mikaela Luthman 2026-01-13
Detta är en opinionstext.