av THOMAS IDERGARD
De senaste veckorna har det i tidningen Dagen och på sociala medier rasat en debatt om migrationspolitik. Pingstpastorn Christian Mölk, understödd av kyrkohistorikern Joel Halldorf, har kritiserat regeringen – med särskild udd mot kristdemokraterna – och en frikyrklig namninsamling har dragits igång. Perspektivet är teologiskt: Tidöpartiernas politik betecknas – utifrån både konkreta fall och allmän restriktivitet – som icke-kristen och anti-biblisk, och ansvariga uppmanas till omvändelse. Den religiöst färgade dispyten har också plockats upp av politiker som ”julbråkat” om huruvida Jesus mest kan beskrivas som flyktingbarn eller jude.
Förstås är det är bra att profilerade kristna deltar i samhällsdebatten och argumenterar i politiska frågor med tron som drivkraft. För bara något decennium sedan skulle kristna ålagt sig självcensur, eller fått höra att de borde det, utifrån argumentet att deras tro skulle vara en privatsak. Att politiker talar om Jesus vid julen, och inte om julens vara som högtid i den sekulära kalendern, är också ett framsteg. Låt vara att den Jesus som diskuteras har mer med partipolitik än eskatologi att göra. Men man kan ju inte få allt.
För den kristna migrationsdebatten var den tändande gnistan rapporter om människor, integrerade men med temporära uppehållstillstånd, vilka tvingas lämna landet i brist på övergångsregler när ”spårbyte” från asyl- till arbetskraftsinvandring inte längre är möjligt. Man behöver inte ha läst ett ord i Bibeln för att vara kritisk mot en sådan effekt och avsaknaden av insatser för att motverka den. Det räcker med en allmänmänsklig uppfattning om rättvisa. På motsvarande sätt finns det inget i vare sig rättvisan eller Bibeln som påbjuder en lösning med ”spårbyte” som den hittillsvarande svenska lagstiftningen.
Utifrån detta har debatten vidgats till att också beröra migrationspolitisk restriktivitet i allmänhet. Och som i tidigare sammanhang används Bibeln som hävstång för politisk argumentation.
Bibelreferensernas oklara policy-konsekvenser
Två områden brukar stå i centrum för Bibelreferenserna: dels Moseböckernas återkommande uppmaning att visa godhet mot främlingar, dels den Heliga familjens flykt till Egypten undan Herodes barnamord. Men att från dessa passager dra slutsatser om policy, det vill säga konkret utformad politik, är vanskligt. Helt enkelt därför att de gör teologiska poänger.
Främlingen, tillsammans med änkan, nämns uttryckligt för att konkretisera vad vi kan kalla Torahns kärlekslogik, det vill säga att kärleken till Gud visar sig i handlingar mot nästan, liksom att denna nästa är den mest behövande (änkan) och den vi inte alls känner (främlingen). Men bara utifrån Bibelverserna blir det svårt att slå fast om det är Tidöpartiernas eller miljöpartiets politik för uppehållstillstånd som är mest god. Också miljöpartiet förespråkar ju en reglerad invandring där alla som ansöker om asyl inte kommer att få det. Vill man läsa Moseböckerna med politiska glasögon skulle man kunna säga att uppmaningarna i stället handlar om integrationspolitik, det vill säga vad som händer med främlingen här. Dock ges ingen anvisning om det är socialbidrag på vissa nivåer, instegsjobb med viss subventionsgrad eller något annat som verkligen föreskrivs.
Den heliga familjens flykt sägs uttryckligen (se Matt 2:15) bekräfta profetian om hur Guds son kallas från Egypten, med preciseringen att den hela tiden har avsett en enskild person (Jesus) och inte en korporativ (Israels folk). Vill man bygga ett migrationspolitiskt program på händelsen blir det också, vid bara lite eftertanke, rätt svårt. Den kan motivera en totalt fri invandring och helt öppna gränser: som det verkar fanns varken ID-handlingar eller gränskontroller inblandade. Den kan vara en beskrivning av fri rörlighet inom en stat, mellan provinser (allt var ju romarriket). Och den kan motivera en politik med enbart tillfälliga uppehållstillstånd och med återvandring som mål, det vill säga rådande Tidöpolitik.
Evangeliet betyder ”det glada budskapet” och förkunnar en konungs seger, det vill säga i kristen tolkning av den grekiska termen, Jesus seger över synd och död. Men evangeliet betyder inte ”glada riktlinjer” för utformning av policy. Däremot har en människas mottagande av evangeliet, och ett liv i Kristus, konsekvenser för alla hennes relationer, så som Torah-logiken beskriver; både nära och fjärran. Både i familjen, på jobbet och i politiken.
Praktisk visdom måste användas av både troende och icke-troende
Den katolska socialläran är den samlade undervisningen från det kyrkliga läroämbetet om vad vi kan kalla det kristna medborgarskapet. Allt med utgångspunkt från Bibeln och den kyrkliga traditionen vilket därmed inkluderar filosofi. Den ger därmed en bra grund för urskiljning om trons konkreta relation till politiken.
En av sociallärans bärande principer är det gemensamma eller allmänna goda. Detta har Andra Vatikankonciliet beskrivit som summan av de villkor som ger bästa möjliga växt, i alla mänskliga avseenden (andligt, materiellt, socialt, kulturellt och så vidare), för varje person liksom för alla personer inom en bestämd gemenskap.
För att närma sig det här har människan, den troende såväl som den icke-troende, att använda sitt praktiska förnuft för att göra alla de avvägningar mellan olika värden och intressen som krävs för att närma sig det gemensamma goda. För den troende upplyses förstås det praktiska förnuftet av evangeliet och viljan att leva som Kristus. Men också med den upplysningen kommer behovet av avvägningar. Det är liksom det praktiska förnuftets själva väsen.
Det finns vid sidan av värdena för den praktiska visdomen, som i stort sett gäller alla kända politikområden, också några så kallade absoluta värden av en helt annan karaktär, då de avser villkoren för att det ska kunna finnas något förnuft att göra praktiska avvägningar med överhuvudtaget, det vill säga i praktiken frågan om livets början och slut. För en fördjupning av sociallärans distinktion mellan dessa två typer av värden, se till exempel artikeln ”Finns det ett kristet partiprogram?” i Signum nr 2/2024. Och för en utveckling av den praktiska visdomens applicering på migrationspolitik, se till exempel ”Kristen handlingsfrihet i migrationspolitiken” i Signum nr 3/2016.
En samhällsgemenskap, till exempel ett land, måste väga ansvaret för dem som redan finns i gemenskapen mot ansvaret för dem utanför. Även om någon kan argumentera för en annan resursfördelning – vilket absolut är möjligt med upplysning av tron – mellan dem innanför och utanför, kvarstår det faktum att resurser ändå inte är obegränsade. Och då kan en annan – med upplysning av samma tro – peka på sociala behov hemmavid, till exempel just för integration, att börja prioritera. När det sedan gäller sättet att hjälpa främlingen utanför ett land finns flera vägar, som alla kan motiveras med samma tro som alltså manar till ansvar och hjälp: asylmottagning, med både tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd (inget är i sig mer ”kristet” eller ”bibliskt” än det andra), hjälp på plats eller en kombination.
Det är av detta skäl som den katolska socialläran konstaterar att evangeliets inspiration av migrationspolitiken måste balansera ansvaret (inklusive sättet) att hjälpa externt mot ansvaret för den egna gemenskapen och dess välfärd. Och det är av detta skäl som samma tro och evangelium kan motivera helt olika policy-utfall, så länge det går att visa att båda ansvaren tas, om än med olika balans.
Att man som kristen precis som icke-troende kan rikta berättigad kritik mot exempelvis de nu uppmärksammade avvisningarna eller mot att inkomstkravet vid arbetskraftsmigration utformats alltför stelbent, är självklart. Men en sådan kritik grundar sig slutligen i det praktiska förnuftets avvägningar av olika värden och intressent, där tron är en upplysande drivkraft men inte i sig anvisar en given policy. Samma kritik kan ju nämligen framföras av en icke-kristen. Det vill säga, precis som när det gäller synpunkter på skattepolitik eller karensavdrag.
Thomas Idergard 2026-01-11
Detta är en opinionstext.