Finns det ett kristet partiprogram?

av THOMAS IDERGARD

– Hur den katolska socialläran inspirerar utan att ersätta politiken.

För några år sedan var Svenska kyrkan och Sverigedemokraterna involverade i en debatt om hur och huruvida kyrkor och samfund ska ha synpunkter på den praktiska politiken. Frågan gällde då migrationspolitik. I meningsutbytet, där både Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson deltog, hade båda sidor poänger. Tron på det kristna evangeliet – att redan nu leva i uppoffrande generositet mot nästan som en följd av hoppet om uppståndelsen och ett evigt liv – har förstås konsekvenser för den troendes alla relationer och alltså även i samhället, till exempel i politiken. Samtidigt kan frestelsen att agera i dagspolitiken riskera kraften och trovärdigheten i förkunnelsen om det grundläggande: Kristi uppståndelse och hans rike som inte är av denna värld, men som relaterar till världen på ett betydligt mer grundläggande sätt än politiska program.

Om politikens uppgift är att organisera ting i denna värld, kan man säga att tron i stället tar sikte på villkoren för hur världen, och vi som lever i den, över huvud taget existerar. Detta fokus måste kyrkan ha, helt och fullt och ogrumlat. Som den amerikanske, katolske biskopen Robert Barron har sagt vid ett tillfälle, när han definierat evangeliet som förkunnelsen om Jesu mirakulösa uppståndelse som tron ger oss möjlighet att få dela: ”Detta är evangeliet. Inget annat. Om du som kristen förkunnelse hör något som du lika gärna hade kunnat höra på ett politiskt möte till höger eller vänster, eller i en talkshow på TV, så kan du vara säker på en sak: du har i alla fall inte hört evangeliet.” Och jag, som själv varit partipolitiskt aktiv, kan lägga till: politiska möten och programarbeten handlar definitivt inte om den kroppsliga uppståndelsen!

Kristna kyrkor och samfund måste alltså balansera mellan dessa båda punkter: Å ena sidan konsekvensen här och nu av att tro att döden inte är slutet, att det vi har här inte är det enda eller har sista ordet, och vad det betyder för vår inställning till andra och till våra relationer i stort och smått; och å andra sidan förkunnelsen av tron, evangeliet i sig, som är ursprunget och drivkraften för vårt handlande. När det gäller vägledning av de troende i sådant som har samhällspolitiska konsekvenser, behöver vi som är kristna företrädare förstå och respektera att den kristna tron sällan förmedlar bestämda åsikter. På samma sätt måste de troende, med hjälp av goda verktyg, kunna urskilja när kyrkliga uttalanden med politiska konsekvenser skulle vara bindande för samvetet, och när de snarare är debattinlägg att beakta för ett eget ställningstagande som ändå kan gå i annan riktning, utan att för den sakens skull vara mindre ”kristet”, vilket faktiskt gäller i de allra flesta fall.

Kristet och politiskt engagemang

Vi kan konstatera att frågan om och hur kristna ska vara engagerade i samhället annat än i form av ren mission är lika gammal som kristenheten. Och den har en teologisk grund, som till exempel aposteln Paulus i sina brev i Bibeln återkommer till: När vi kristna ytterst väntar på Jesu Kristi återkomst, och en ny himmel och en ny jord, och på vårt eget möte med Kristus när vi lämnar denna värld, hur ska vi då relatera till samhället och världen där vi bara lever tillfälligt? Teologiskt betecknas detta tillstånd som ett ”eskatologiskt interim”; en väntan på uppfyllandet av det absolut viktigaste och verkligt beständiga.

Huvudfåran i den katolska traditionen menar att den kristne ska leva på ett aktivt och utåtriktat sätt i detta interim, det vill säga vara medborgare i meningen aktör, vilket också har sociala och politiska implikationer. Om vi genom att nära tron, till exempel genom ett aktivt sakramentalt liv, låter Jesus leva i och med oss, så att vi ordnar våra liv efter hans och hans buds värdeskala, förändras vi, vi blir mer som Gud har tänkt, och då förändras också alla våra relationer genom det vi gör, både de närmaste och mer avlägsna. Gärningarna som utgår från oss är, enligt katolsk doktrin som formulerades vid konciliet i Trient på 1500-talet, del av den levande tro som frälser. När Jesus talar om ”Guds rike” eller ”himmelriket” talar han om en eskatologisk realitet som har sin början här, med Guds inkarnation i Kristus, och fulländas av Gud vid all tids slut. Hans liknelser om senapskornet som växer och blir ett träd och om surdegen som bakas in i hela degen pekar på ett uppdrag med riktning mot denna värld. Gud vill fullborda något som har påbörjats.

Den kristna förståelsen av de döpta som ”lemmar i Kristi kropp” understryker detta. Vi ska göra hans arbete i världen, låta tron forma allt runt omkring oss, så långt vi kan och så gott det går. Detta väl medvetna om att vi, om än med förlåtelse och försoning som en ständig process, förblir syndare och ofullkomliga även med nådens liv i oss här. Likaså väl medvetna om att människan, hur troende hon än är, av det skälet aldrig kan skapa något paradis på jorden. Detta konstaterande är ett skäl att avvisa alla politiska utopier av olika slag. Ett annat skäl är förstås att alla hittills kända politiska utopier, utan undantag, krävt och kräver våld mot oskyldiga för att förverkligas.

Socialläran och dess huvudprinciper

Katolska kyrkans sociallära är en undervisning från kyrkans läroämbete som vill inspirera katoliker, alla kristna och faktiskt alla människor av god vilja, att bygga relationer – nära och fjärran, ekonomiskt, kulturellt, socialt och politiskt – präglade av kärlek. Det betyder inte nödvändigtvis sympati för andras åsikter och handlingar, men att vilja den andras bästa för hans eller hennes egen skull. De principer och avvägningar som socialläran bygger på och uttrycker kan absolut, som andra moraliska sanningar, inses med hjälp av förnuftet oavsett religiös tro. Men den kristna tron och dess nåd ger, säger kyrkan, en särskilt god grund för både insikterna och insatserna utifrån social­lärans principer och avvägningar.

Socialläran utvecklas kontinuerligt genom de olika frågor och problem som står i fokus i olika tider. Dess födsel brukar identifieras med påven Leo XIII:s encyklika Rerum novarum – ”Om de nya tingen” – från 1891, om den framväxande industrialismen och de sociala problem som kom i dess spår. Den senaste påvliga socialencyklikan är påven Franciskus Fratelli tutti – ”Alla bröder” – från 2020 (utkommer på svenska 2024).

Socialläran beskriver vad som är viktigt att tänka på när en katolik eller annan person av god vilja agerar som medborgare i stort och smått: i familjen, arbetslivet, politiken, som väljare eller politiker eller både och. I de flesta fall, med några undantag, framhåller socialläran mer ett sätt att tänka och viktiga aspekter av olika områden att beakta, snarare än att slå fast konkreta ståndpunkter som ”katolska” eller ”kristna”.

Socialläran baseras på fyra principer

För det första har vi personalitetsprincipen eller principen om den mänskliga personens värdighet, som utgår från människans särskilda plats i skapelsen som skapad till Guds avbild. I sig har varje mänsklig person en potential till fri vilja, förnuft och förmåga att älska, även om potentialiteten inte är aktualiserad på ett eller alla områden. Bara tillhörigheten till människosläktet gör att en människas liv måste vördas och skyddas, från dess tillkomst till dess naturliga död. Vi är skyldiga att alltid, enskilt och gemensamt, främja denna värdighet. Idén om de mänskliga rättigheterna har sina rötter i denna syn. Mänskliga rättigheter skyddar värden som är nödvändiga för att skydda alla mänskliga personers värdighet.

För det andra har vi subsidiaritetsprincipen som säger att besluten i samhället ska fattas på en nivå som är så nära de berörda människorna som det går, med upprätthållen effektivitet. Gemenskaper på högre samhällsnivåer har i uppgift att skydda och stödja funktionen hos gemenskaperna på lägre samhällsnivåer och får enbart gripa in i dessa om det främjar det gemensamma goda. Familjen som den minsta gemenskapen måste enligt subsidiaritetsprincipen ha sådana villkor att barn kan växa upp med en mamma och en pappa, i trygghet och genom att familjen själv får bestämma hur barnen ska tas omhand och utbildas. Det senare betyder bland annat att det måste få finnas kristna skolor som människor kan välja, även om socialläran inte säger något om finansieringsformen, till exempel om det ska vara skolpeng av svensk modell. I subsidiaritetsprincipen ingår också skyddet av privat ägande och företagsamhet, även om socialläran inte förbjuder reglering av dessa eller andra parallella former av ägande.

Den tredje principen är solidaritetsprincipen som uppmanar alla att se sig själv i andra och ta sitt ansvar för medmänniskor, vilka de än är, och att tillåta andras bekymmer att också vara mina. Detta får konsekvenser för både den egna vardagen och för det som man gör eller stöder politiskt. För upprätthållandet av den mänskliga värdigheten, vår första princip, säger solidaritetsprincipen att alla människor har rätt att få del av jordens resurser för sina grundläggande behov. Hur detta ska organiseras och vilket ansvar som är enskilda staters, internationella organs och andra aktörers, säger socialläran ingenting om. Solidaritetsprincipen balanserar, kan man säga, subsidiaritetsprincipen genom att den uttryckligt anger en riktning för användandet av den privata egendomen i samhället: dess frukter måste komma andra till del och bidra till att täcka sociala behov, för det gemensamma goda. Den fungerar som en moralisk kompass för de enskilda ägarna, men samhällsgemenskapen, genom till exempel staten, kan både reglera och beskatta egendom för att garantera bestämda sociala insatser.

Exakt hur solidariteten ska uttryckas på olika områden – vad som är statens och olika samhällsgemenskapers direkta ansvar och vad som är moraliska imperativ för ett enskilt ansvar – ger socialläran ingen anvisning ”en gång för alla” om. Inte heller om skattenivåer.

Den fjärde principen är principen om det gemensamma goda eller det allmänna bästa; bonum commune på latin. Egentligen genomsyrar den de tre övriga, och summerar dem. Andra Vatikankonciliet definierar i sin pastorala konstitution om kyrkan i den moderna världen Gaudium et spes denna princip som ”summan av de samhällslivets villkor som tillåter såväl grupperna som de enskilda medlemmarna av samhället att fullständigare och lättare uppnå sin fulländning” vilket betyder det som främjar den fullständiga mänskliga ”blomstringen”, flourishing på engelska, ur alla aspekter: ekonomiskt, socialt, kulturellt, andligt och så vidare. Detta betyder alltså inte bara vad som är bra för alla, eller de flesta, utan vad som är bra för alla och för varje enskild människa i hennes helhet. Det gemensamma goda har alltså både en horisontell (alla) och en vertikal (varje person) riktning, och båda måste beaktas för att det gemensamma goda verkligen ska kunna uppnås. Därigenom skiljer sig principen om det gemensamma goda från exempelvis utilitaristiskt tänkande, som prioriterar den horisontella axeln framför den vertikala.

Den katolska kyrkan ser den liberala demokratin och rättsstaten, bland alla i dag kända alternativ, som den politiska ordning som ger de bästa nödvändiga, om än långt ifrån de tillräckliga, förutsättningarna för det gemensamma goda. Detsamma gäller en marknadsbaserad ordning av det ekonomiska livet. Kyrkan har överlevt många politiska och ekonomiska system hittills och kommer att göra så i framtiden också. Hon gifter sig alltså inte med en viss modell eller ett system utan pekar på vilka som är bättre och sämre utifrån perspektivet det gemensamma goda. Men för alla system måste sociallärans samtliga principer beaktas. Kyrkan kommer alltid att kritisera såväl hela system som vissa tillämpningar, när principerna inte beaktas, men utan att presentera färdigpaketerade alternativ.

Hänsynen till det gemensamma goda kan också enligt socialläran motivera vissa tydligt definierade inskränkningar av vissa mänskliga rättigheter, utifrån personalitetsprincipen, den första vi talade om. Till exempel kan mötesfriheten behöva begränsas under pandemier för att skydda människors liv och hälsa. Detta sagt som princip och utan carte blanche för de styrande att utan prövning utforma regler som fungerar godtyckligt eller gör otillbörlig skillnad på olika typer av möten.

Absoluta värden och praktisk visdom

Som jag flera gånger har framhållit i genomgången av dessa principer, anger socialläran sällan bestämd policy utan överlåter till de troende och andra som aktörer att applicera principerna på konkreta situationer. Hur vi förverkligar principer som kommer ur det naturliga förnuftet drivet av tron, handlar om hur tron och den katolska kyrkan vill upplysa, eller informera, de troendes samvete på sätt som kan vara förpliktande, men som samtidigt respekterar den enskilda personens samvetsfrihet. Därför gör katolsk lära en viktig åtskillnad mellan absoluta moraliska värden å ena sidan och praktisk visdom eller dygder å den andra.

Absoluta värden skyddar bestämda, fundamentala nyttigheter som krävs för att det över huvud taget ska vara möjligt att uppfylla den mänskliga naturens ändamål, att det ska finnas någon mänsklig person som kan växa och blomstra. Med grund i den bibliska och kyrkliga traditionen gäller detta det mänskliga livets början och slut, villkoren för livets tillkomst och uppväxt (sådant som rör sexualitet, äktenskap och familj) och människans möjlighet att söka Gud (det vi i dag känner som religions- och samvetsfrihet). Handlingar och regleringar som motverkar dessa värden betecknas som ”intrinsikalt”, i sig, dåliga och kan aldrig rättfärdigas. Ett exempel på en sådan politisk åtgärd skulle vara införande av dödshjälp. I frågor som rör absoluta värden gör den katolska läran anspråk på att informera de troendes samvete på ett förpliktande sätt.

Den praktiska visdomen rör rangordningen av och prioriteringen mellan värden som inte har absolut karaktär. Låt oss se på en konkret moralisk situation för att tydligare förstå: flyktingar som lider skeppsbrott på ett flyktingsmugglarfartyg. Ett absolut värde är att rädda deras liv. Men frågan om vad som därefter ska ske, blir en fråga för den praktiska visdomen. Ska de föras till den närmaste hamnen i Europa för asylsökande? Hur ska det då avvägas mot ambitionen att motverka flyktingsmuggling? Ska de i stället föras tillbaka dit därifrån de kom? Ska EU upprätta hållpunkter utanför sina gränser där man söker asyl till Europa eller direkt fördela asylsökande mellan sina medlemsländer? Och så vidare. Här ger varken Bibeln eller kyrkans tradition något entydigt svar om handlingsväg. Här, i fråga om mottagarpolitik, går det inte att finna entydiga inneboende dåliga handlingar, vilket däremot förstås en vägran att rädda flyktingarna ur vattnet vore. Som kristna uppmuntras vi att hjälpa, även att uppoffra av det som är vårt, för att hjälpa människor i nöd, exempelvis flyktingar. Hjälpen till den utsatta vill uppnå ett absolut värde: motverkandet av förlust av oskyldigt liv. Men frågan om hur denna hjälp bäst ska ske med hänsyn både till de nödställda och till andra värden, som exempelvis situationen i de samhällen som hjälper och deras åtaganden gentemot andra typer av nödställda, blir en fråga för det praktiska förnuftets avvägningar: Mottagande här, hjälp på plats, eller en kombination. Två kristna kan förbli lika trogna sin tro och sträva efter dess absoluta värden men landa i väldigt olika uppfattningar om politikens utformning, sättet att rangordna och att uttrycka praktiska värden på detta område och på de allra flesta övriga områden. Kristnas praktiska visdom kommer att visa sig på olika sätt. Vad som avgör om den praktiska visdomen har verkat, är snarare sättet att resonera sig fram till den konkreta politiska ståndpunkten, återigen då så länge den inte skulle gå emot något absolut värde, och huruvida alla relevanta värden har beaktats i en slutlig avvägning.

Hjälp med avvägningar

I alla frågor som hänförs till den praktiska visdomen, det praktiska förnuftet, vilket är de flesta politiska frågor i Sverige i dag, vill den katolska läran upplysa de troendes samvete, genom att kyrkans sociala undervisning rent generellt, och i varje given tid och situation, beskriver vad som är viktigt att ta hänsyn till i avvägningar. För arbetsmarknadspolitiken kan det handla om att balansera anställdas krav på trygghet med företagets krav på lönsamhet. För flyktingpolitiken att balansera sätten att hjälpa mot den hjälpande gemenskapens förutsättningar att hjälpa på bästa sätt. Socialläran säger alltså inte hur denna balans en gång för alla ska se ut. Av detta skäl är socialläran inget partiprogram utan en påminnelse om vad politiska aktörer måste ta hänsyn till när politik utformas och bedöms, med det gemensamma goda som mål.

Kyrkliga ledare och företrädare kan, och ska i en sekulär stat – en företeelse som för övrigt kommer ur den kristna tron – inte göra jobbet och tala om exakt hur lagar och reformer ska se ut, eller hur väljare ska agera, på de områden som utgör den praktiska visdomens domäner. Däremot kan och bör de förstås beskriva problem med exempelvis social utsatthet och diskriminering, liksom även allmänna moraliska frågor som väcks i mötet med den sekularistiska kulturens verkningar. Församlingarna har ofta god kunskap om ”läget på marken”, och kan därmed bidra med viktiga underlag för olika slags enskilt och kollektivt handlande. Men sådana beskrivningar är just insiktsfulla presentationer av vad det praktiska förnuftet, kanaliserat genom exempelvis politik och myndigheter men även andra civilsamhällsaktörer, behöver uppmärksamma, snarare än en färdig lista på policy-beslut.

Vi som är katoliker påminns av Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes som påpekar att ingen ”har tillåtelse att identifiera Kyrkans auktoritet uteslutande med de egna åsikterna”. Liksom om vad påven Paulus VI framhöll i det apostoliska brevet Octogesima adveniens 1971: ”Kristna kan inte finna ett parti som helt och fullt motsvarar de etiska krav som tron och medlemskapet i Kyrkan ställer. Deras anslutning till ett politiskt alternativ kan aldrig vara ideologiskt, utan bara kritiskt.”

Kristna partiprogram?

Precis detta tror jag också gör ”kristna” partiprogram till omöjliga projekt i längden. En del, bland annat många troende, beklagar detta. Men beror det kanske mest på en utebliven distinktion mellan absoluta värden och praktisk visdom? Det parti som i dag kallas Kristdemokraterna, KD, grundades för, och kom under början av sin tid, att föra in de absoluta värdena i politiken till exempel gällande abortfrågan. Där är det lätt att finna den direkta härledningen ur biblisk och traditionell kristen tro. Men så fort frågorna går in på fältet för den praktiska visdomen – och det måste de förr eller senare göra, eftersom det politiska systemet mestadels hanterar just sådana frågor som skatter, näringsliv, sjukvård, utbildning och så vidare – så går den direkta härledningen inte längre att göra så enkelt. I stället utmejslas olika positioner beroende på olika personers sätt att balansera värden i sitt eget politiska tänkande och handlande. Resultatet blir debatter om vad som är en mest ”kristen” politik på olika områden. Utanför de absoluta värdenas värld, kan den frågan emellertid aldrig få ett definitivt svar.

För egen del beklagar jag att inget av våra riksdagspartier vill eller kan föra in dessa absoluta värden i politisk debatt och politiska beslut. Men jag förstår samtidigt att även om det skulle tilltala en viss andel av väljarkåren räcker det inte för att bygga ett politiskt parti på. Och då är vi tillbaka i olika kristnas olika avvägningar i alla den praktiska visdomens frågor.

I politiken upphör inte kristna att vara kristna – varken med uppgiften att missionera eller skyldigheten att söka drivkrafterna och riktlinjerna för vad vi tänker, säger och gör i vår tro – och vi ska inte lämna vår tro, som är en central del av vår person, utanför valbåset eller det politiska sammanträdesrummet. Kristna ska verka i världen och näras av tron. Den ger dock inget partiprogram.

Och kanske viktigast av allt: vi ska inte ha överdrivna förväntningar på något partiprogram utan bara göra vad vi kan för att främja absoluta moraliska värden och för att använda och kultivera den praktiska visdomen med tron som drivkraft, väl medvetna om att vi här aldrig kan åstadkomma något som ens är i närheten av ett paradis.

Artikeln är en bearbetning av ett föredrag på Newmanscenen i Almedalen.

 

Thomas Idergard är jesuitpater och ordförande för Stockholms katolska stifts kommission för Rättvisa och fred, Justitia et pax.

Ur Signum nr 2/2024, s. 18–23.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av THOMAS IDERGARD

– Hur den katolska socialläran inspirerar utan att ersätta politiken.

För några år sedan var Svenska kyrkan och Sverigedemokraterna involverade i en debatt om hur och huruvida kyrkor och samfund ska ha synpunkter på den praktiska politiken. Frågan gällde då migrationspolitik. I meningsutbytet, där både Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop Antje Jackelén och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson deltog, hade båda sidor poänger. Tron på det kristna evangeliet – att redan nu leva i uppoffrande generositet mot nästan som en följd av hoppet om uppståndelsen och ett evigt liv – har förstås konsekvenser för den troendes alla relationer och alltså även i samhället, till exempel i politiken. Samtidigt kan frestelsen att agera i dagspolitiken riskera kraften och trovärdigheten i förkunnelsen om det grundläggande: Kristi uppståndelse och hans rike som inte är av denna värld, men som relaterar till världen på ett betydligt mer grundläggande sätt än politiska program.

Om politikens uppgift är att organisera ting i denna värld, kan man säga att tron i stället tar sikte på villkoren för hur världen, och vi som lever i den, över huvud taget existerar. Detta fokus måste kyrkan ha, helt och fullt och ogrumlat. Som den amerikanske, katolske biskopen Robert Barron har sagt vid ett tillfälle, när han definierat evangeliet som förkunnelsen om Jesu mirakulösa uppståndelse som tron ger oss möjlighet att få dela: ”Detta är evangeliet. Inget annat. Om du som kristen förkunnelse hör något som du lika gärna hade kunnat höra på ett politiskt möte till höger eller vänster, eller i en talkshow på TV, så kan du vara säker på en sak: du har i alla fall inte hört evangeliet.” Och jag, som själv varit partipolitiskt aktiv, kan lägga till: politiska möten och programarbeten handlar definitivt inte om den kroppsliga uppståndelsen!

Kristna kyrkor och samfund måste alltså balansera mellan dessa båda punkter: Å ena sidan konsekvensen här och nu av att tro att döden inte är slutet, att det vi har här inte är det enda eller har sista ordet, och vad det betyder för vår inställning till andra och till våra relationer i stort och smått; och å andra sidan förkunnelsen av tron, evangeliet i sig, som är ursprunget och drivkraften för vårt handlande. När det gäller vägledning av de troende i sådant som har samhällspolitiska konsekvenser, behöver vi som är kristna företrädare förstå och respektera att den kristna tron sällan förmedlar bestämda åsikter. På samma sätt måste de troende, med hjälp av goda verktyg, kunna urskilja när kyrkliga uttalanden med politiska konsekvenser skulle vara bindande för samvetet, och när de snarare är debattinlägg att beakta för ett eget ställningstagande som ändå kan gå i annan riktning, utan att för den sakens skull vara mindre ”kristet”, vilket faktiskt gäller i de allra flesta fall.

Kristet och politiskt engagemang

Vi kan konstatera att frågan om och hur kristna ska vara engagerade i samhället annat än i form av ren mission är lika gammal som kristenheten. Och den har en teologisk grund, som till exempel aposteln Paulus i sina brev i Bibeln återkommer till: När vi kristna ytterst väntar på Jesu Kristi återkomst, och en ny himmel och en ny jord, och på vårt eget möte med Kristus när vi lämnar denna värld, hur ska vi då relatera till samhället och världen där vi bara lever tillfälligt? Teologiskt betecknas detta tillstånd som ett ”eskatologiskt interim”; en väntan på uppfyllandet av det absolut viktigaste och verkligt beständiga.

Huvudfåran i den katolska traditionen menar att den kristne ska leva på ett aktivt och utåtriktat sätt i detta interim, det vill säga vara medborgare i meningen aktör, vilket också har sociala och politiska implikationer. Om vi genom att nära tron, till exempel genom ett aktivt sakramentalt liv, låter Jesus leva i och med oss, så att vi ordnar våra liv efter hans och hans buds värdeskala, förändras vi, vi blir mer som Gud har tänkt, och då förändras också alla våra relationer genom det vi gör, både de närmaste och mer avlägsna. Gärningarna som utgår från oss är, enligt katolsk doktrin som formulerades vid konciliet i Trient på 1500-talet, del av den levande tro som frälser. När Jesus talar om ”Guds rike” eller ”himmelriket” talar han om en eskatologisk realitet som har sin början här, med Guds inkarnation i Kristus, och fulländas av Gud vid all tids slut. Hans liknelser om senapskornet som växer och blir ett träd och om surdegen som bakas in i hela degen pekar på ett uppdrag med riktning mot denna värld. Gud vill fullborda något som har påbörjats.

Den kristna förståelsen av de döpta som ”lemmar i Kristi kropp” understryker detta. Vi ska göra hans arbete i världen, låta tron forma allt runt omkring oss, så långt vi kan och så gott det går. Detta väl medvetna om att vi, om än med förlåtelse och försoning som en ständig process, förblir syndare och ofullkomliga även med nådens liv i oss här. Likaså väl medvetna om att människan, hur troende hon än är, av det skälet aldrig kan skapa något paradis på jorden. Detta konstaterande är ett skäl att avvisa alla politiska utopier av olika slag. Ett annat skäl är förstås att alla hittills kända politiska utopier, utan undantag, krävt och kräver våld mot oskyldiga för att förverkligas.

Socialläran och dess huvudprinciper

Katolska kyrkans sociallära är en undervisning från kyrkans läroämbete som vill inspirera katoliker, alla kristna och faktiskt alla människor av god vilja, att bygga relationer – nära och fjärran, ekonomiskt, kulturellt, socialt och politiskt – präglade av kärlek. Det betyder inte nödvändigtvis sympati för andras åsikter och handlingar, men att vilja den andras bästa för hans eller hennes egen skull. De principer och avvägningar som socialläran bygger på och uttrycker kan absolut, som andra moraliska sanningar, inses med hjälp av förnuftet oavsett religiös tro. Men den kristna tron och dess nåd ger, säger kyrkan, en särskilt god grund för både insikterna och insatserna utifrån social­lärans principer och avvägningar.

Socialläran utvecklas kontinuerligt genom de olika frågor och problem som står i fokus i olika tider. Dess födsel brukar identifieras med påven Leo XIII:s encyklika Rerum novarum – ”Om de nya tingen” – från 1891, om den framväxande industrialismen och de sociala problem som kom i dess spår. Den senaste påvliga socialencyklikan är påven Franciskus Fratelli tutti – ”Alla bröder” – från 2020 (utkommer på svenska 2024).

Socialläran beskriver vad som är viktigt att tänka på när en katolik eller annan person av god vilja agerar som medborgare i stort och smått: i familjen, arbetslivet, politiken, som väljare eller politiker eller både och. I de flesta fall, med några undantag, framhåller socialläran mer ett sätt att tänka och viktiga aspekter av olika områden att beakta, snarare än att slå fast konkreta ståndpunkter som ”katolska” eller ”kristna”.

Socialläran baseras på fyra principer

För det första har vi personalitetsprincipen eller principen om den mänskliga personens värdighet, som utgår från människans särskilda plats i skapelsen som skapad till Guds avbild. I sig har varje mänsklig person en potential till fri vilja, förnuft och förmåga att älska, även om potentialiteten inte är aktualiserad på ett eller alla områden. Bara tillhörigheten till människosläktet gör att en människas liv måste vördas och skyddas, från dess tillkomst till dess naturliga död. Vi är skyldiga att alltid, enskilt och gemensamt, främja denna värdighet. Idén om de mänskliga rättigheterna har sina rötter i denna syn. Mänskliga rättigheter skyddar värden som är nödvändiga för att skydda alla mänskliga personers värdighet.

För det andra har vi subsidiaritetsprincipen som säger att besluten i samhället ska fattas på en nivå som är så nära de berörda människorna som det går, med upprätthållen effektivitet. Gemenskaper på högre samhällsnivåer har i uppgift att skydda och stödja funktionen hos gemenskaperna på lägre samhällsnivåer och får enbart gripa in i dessa om det främjar det gemensamma goda. Familjen som den minsta gemenskapen måste enligt subsidiaritetsprincipen ha sådana villkor att barn kan växa upp med en mamma och en pappa, i trygghet och genom att familjen själv får bestämma hur barnen ska tas omhand och utbildas. Det senare betyder bland annat att det måste få finnas kristna skolor som människor kan välja, även om socialläran inte säger något om finansieringsformen, till exempel om det ska vara skolpeng av svensk modell. I subsidiaritetsprincipen ingår också skyddet av privat ägande och företagsamhet, även om socialläran inte förbjuder reglering av dessa eller andra parallella former av ägande.

Den tredje principen är solidaritetsprincipen som uppmanar alla att se sig själv i andra och ta sitt ansvar för medmänniskor, vilka de än är, och att tillåta andras bekymmer att också vara mina. Detta får konsekvenser för både den egna vardagen och för det som man gör eller stöder politiskt. För upprätthållandet av den mänskliga värdigheten, vår första princip, säger solidaritetsprincipen att alla människor har rätt att få del av jordens resurser för sina grundläggande behov. Hur detta ska organiseras och vilket ansvar som är enskilda staters, internationella organs och andra aktörers, säger socialläran ingenting om. Solidaritetsprincipen balanserar, kan man säga, subsidiaritetsprincipen genom att den uttryckligt anger en riktning för användandet av den privata egendomen i samhället: dess frukter måste komma andra till del och bidra till att täcka sociala behov, för det gemensamma goda. Den fungerar som en moralisk kompass för de enskilda ägarna, men samhällsgemenskapen, genom till exempel staten, kan både reglera och beskatta egendom för att garantera bestämda sociala insatser.

Exakt hur solidariteten ska uttryckas på olika områden – vad som är statens och olika samhällsgemenskapers direkta ansvar och vad som är moraliska imperativ för ett enskilt ansvar – ger socialläran ingen anvisning ”en gång för alla” om. Inte heller om skattenivåer.

Den fjärde principen är principen om det gemensamma goda eller det allmänna bästa; bonum commune på latin. Egentligen genomsyrar den de tre övriga, och summerar dem. Andra Vatikankonciliet definierar i sin pastorala konstitution om kyrkan i den moderna världen Gaudium et spes denna princip som ”summan av de samhällslivets villkor som tillåter såväl grupperna som de enskilda medlemmarna av samhället att fullständigare och lättare uppnå sin fulländning” vilket betyder det som främjar den fullständiga mänskliga ”blomstringen”, flourishing på engelska, ur alla aspekter: ekonomiskt, socialt, kulturellt, andligt och så vidare. Detta betyder alltså inte bara vad som är bra för alla, eller de flesta, utan vad som är bra för alla och för varje enskild människa i hennes helhet. Det gemensamma goda har alltså både en horisontell (alla) och en vertikal (varje person) riktning, och båda måste beaktas för att det gemensamma goda verkligen ska kunna uppnås. Därigenom skiljer sig principen om det gemensamma goda från exempelvis utilitaristiskt tänkande, som prioriterar den horisontella axeln framför den vertikala.

Den katolska kyrkan ser den liberala demokratin och rättsstaten, bland alla i dag kända alternativ, som den politiska ordning som ger de bästa nödvändiga, om än långt ifrån de tillräckliga, förutsättningarna för det gemensamma goda. Detsamma gäller en marknadsbaserad ordning av det ekonomiska livet. Kyrkan har överlevt många politiska och ekonomiska system hittills och kommer att göra så i framtiden också. Hon gifter sig alltså inte med en viss modell eller ett system utan pekar på vilka som är bättre och sämre utifrån perspektivet det gemensamma goda. Men för alla system måste sociallärans samtliga principer beaktas. Kyrkan kommer alltid att kritisera såväl hela system som vissa tillämpningar, när principerna inte beaktas, men utan att presentera färdigpaketerade alternativ.

Hänsynen till det gemensamma goda kan också enligt socialläran motivera vissa tydligt definierade inskränkningar av vissa mänskliga rättigheter, utifrån personalitetsprincipen, den första vi talade om. Till exempel kan mötesfriheten behöva begränsas under pandemier för att skydda människors liv och hälsa. Detta sagt som princip och utan carte blanche för de styrande att utan prövning utforma regler som fungerar godtyckligt eller gör otillbörlig skillnad på olika typer av möten.

Absoluta värden och praktisk visdom

Som jag flera gånger har framhållit i genomgången av dessa principer, anger socialläran sällan bestämd policy utan överlåter till de troende och andra som aktörer att applicera principerna på konkreta situationer. Hur vi förverkligar principer som kommer ur det naturliga förnuftet drivet av tron, handlar om hur tron och den katolska kyrkan vill upplysa, eller informera, de troendes samvete på sätt som kan vara förpliktande, men som samtidigt respekterar den enskilda personens samvetsfrihet. Därför gör katolsk lära en viktig åtskillnad mellan absoluta moraliska värden å ena sidan och praktisk visdom eller dygder å den andra.

Absoluta värden skyddar bestämda, fundamentala nyttigheter som krävs för att det över huvud taget ska vara möjligt att uppfylla den mänskliga naturens ändamål, att det ska finnas någon mänsklig person som kan växa och blomstra. Med grund i den bibliska och kyrkliga traditionen gäller detta det mänskliga livets början och slut, villkoren för livets tillkomst och uppväxt (sådant som rör sexualitet, äktenskap och familj) och människans möjlighet att söka Gud (det vi i dag känner som religions- och samvetsfrihet). Handlingar och regleringar som motverkar dessa värden betecknas som ”intrinsikalt”, i sig, dåliga och kan aldrig rättfärdigas. Ett exempel på en sådan politisk åtgärd skulle vara införande av dödshjälp. I frågor som rör absoluta värden gör den katolska läran anspråk på att informera de troendes samvete på ett förpliktande sätt.

Den praktiska visdomen rör rangordningen av och prioriteringen mellan värden som inte har absolut karaktär. Låt oss se på en konkret moralisk situation för att tydligare förstå: flyktingar som lider skeppsbrott på ett flyktingsmugglarfartyg. Ett absolut värde är att rädda deras liv. Men frågan om vad som därefter ska ske, blir en fråga för den praktiska visdomen. Ska de föras till den närmaste hamnen i Europa för asylsökande? Hur ska det då avvägas mot ambitionen att motverka flyktingsmuggling? Ska de i stället föras tillbaka dit därifrån de kom? Ska EU upprätta hållpunkter utanför sina gränser där man söker asyl till Europa eller direkt fördela asylsökande mellan sina medlemsländer? Och så vidare. Här ger varken Bibeln eller kyrkans tradition något entydigt svar om handlingsväg. Här, i fråga om mottagarpolitik, går det inte att finna entydiga inneboende dåliga handlingar, vilket däremot förstås en vägran att rädda flyktingarna ur vattnet vore. Som kristna uppmuntras vi att hjälpa, även att uppoffra av det som är vårt, för att hjälpa människor i nöd, exempelvis flyktingar. Hjälpen till den utsatta vill uppnå ett absolut värde: motverkandet av förlust av oskyldigt liv. Men frågan om hur denna hjälp bäst ska ske med hänsyn både till de nödställda och till andra värden, som exempelvis situationen i de samhällen som hjälper och deras åtaganden gentemot andra typer av nödställda, blir en fråga för det praktiska förnuftets avvägningar: Mottagande här, hjälp på plats, eller en kombination. Två kristna kan förbli lika trogna sin tro och sträva efter dess absoluta värden men landa i väldigt olika uppfattningar om politikens utformning, sättet att rangordna och att uttrycka praktiska värden på detta område och på de allra flesta övriga områden. Kristnas praktiska visdom kommer att visa sig på olika sätt. Vad som avgör om den praktiska visdomen har verkat, är snarare sättet att resonera sig fram till den konkreta politiska ståndpunkten, återigen då så länge den inte skulle gå emot något absolut värde, och huruvida alla relevanta värden har beaktats i en slutlig avvägning.

Hjälp med avvägningar

I alla frågor som hänförs till den praktiska visdomen, det praktiska förnuftet, vilket är de flesta politiska frågor i Sverige i dag, vill den katolska läran upplysa de troendes samvete, genom att kyrkans sociala undervisning rent generellt, och i varje given tid och situation, beskriver vad som är viktigt att ta hänsyn till i avvägningar. För arbetsmarknadspolitiken kan det handla om att balansera anställdas krav på trygghet med företagets krav på lönsamhet. För flyktingpolitiken att balansera sätten att hjälpa mot den hjälpande gemenskapens förutsättningar att hjälpa på bästa sätt. Socialläran säger alltså inte hur denna balans en gång för alla ska se ut. Av detta skäl är socialläran inget partiprogram utan en påminnelse om vad politiska aktörer måste ta hänsyn till när politik utformas och bedöms, med det gemensamma goda som mål.

Kyrkliga ledare och företrädare kan, och ska i en sekulär stat – en företeelse som för övrigt kommer ur den kristna tron – inte göra jobbet och tala om exakt hur lagar och reformer ska se ut, eller hur väljare ska agera, på de områden som utgör den praktiska visdomens domäner. Däremot kan och bör de förstås beskriva problem med exempelvis social utsatthet och diskriminering, liksom även allmänna moraliska frågor som väcks i mötet med den sekularistiska kulturens verkningar. Församlingarna har ofta god kunskap om ”läget på marken”, och kan därmed bidra med viktiga underlag för olika slags enskilt och kollektivt handlande. Men sådana beskrivningar är just insiktsfulla presentationer av vad det praktiska förnuftet, kanaliserat genom exempelvis politik och myndigheter men även andra civilsamhällsaktörer, behöver uppmärksamma, snarare än en färdig lista på policy-beslut.

Vi som är katoliker påminns av Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes som påpekar att ingen ”har tillåtelse att identifiera Kyrkans auktoritet uteslutande med de egna åsikterna”. Liksom om vad påven Paulus VI framhöll i det apostoliska brevet Octogesima adveniens 1971: ”Kristna kan inte finna ett parti som helt och fullt motsvarar de etiska krav som tron och medlemskapet i Kyrkan ställer. Deras anslutning till ett politiskt alternativ kan aldrig vara ideologiskt, utan bara kritiskt.”

Kristna partiprogram?

Precis detta tror jag också gör ”kristna” partiprogram till omöjliga projekt i längden. En del, bland annat många troende, beklagar detta. Men beror det kanske mest på en utebliven distinktion mellan absoluta värden och praktisk visdom? Det parti som i dag kallas Kristdemokraterna, KD, grundades för, och kom under början av sin tid, att föra in de absoluta värdena i politiken till exempel gällande abortfrågan. Där är det lätt att finna den direkta härledningen ur biblisk och traditionell kristen tro. Men så fort frågorna går in på fältet för den praktiska visdomen – och det måste de förr eller senare göra, eftersom det politiska systemet mestadels hanterar just sådana frågor som skatter, näringsliv, sjukvård, utbildning och så vidare – så går den direkta härledningen inte längre att göra så enkelt. I stället utmejslas olika positioner beroende på olika personers sätt att balansera värden i sitt eget politiska tänkande och handlande. Resultatet blir debatter om vad som är en mest ”kristen” politik på olika områden. Utanför de absoluta värdenas värld, kan den frågan emellertid aldrig få ett definitivt svar.

För egen del beklagar jag att inget av våra riksdagspartier vill eller kan föra in dessa absoluta värden i politisk debatt och politiska beslut. Men jag förstår samtidigt att även om det skulle tilltala en viss andel av väljarkåren räcker det inte för att bygga ett politiskt parti på. Och då är vi tillbaka i olika kristnas olika avvägningar i alla den praktiska visdomens frågor.

I politiken upphör inte kristna att vara kristna – varken med uppgiften att missionera eller skyldigheten att söka drivkrafterna och riktlinjerna för vad vi tänker, säger och gör i vår tro – och vi ska inte lämna vår tro, som är en central del av vår person, utanför valbåset eller det politiska sammanträdesrummet. Kristna ska verka i världen och näras av tron. Den ger dock inget partiprogram.

Och kanske viktigast av allt: vi ska inte ha överdrivna förväntningar på något partiprogram utan bara göra vad vi kan för att främja absoluta moraliska värden och för att använda och kultivera den praktiska visdomen med tron som drivkraft, väl medvetna om att vi här aldrig kan åstadkomma något som ens är i närheten av ett paradis.

Artikeln är en bearbetning av ett föredrag på Newmanscenen i Almedalen.

 

Thomas Idergard är jesuitpater och ordförande för Stockholms katolska stifts kommission för Rättvisa och fred, Justitia et pax.

Ur Signum nr 2/2024, s. 18–23.