av HEINZ WERNER WESSLER
Den internationella rätten står i dag inte bara under press; dess ändamålsenlighet ifrågasätts på ett minst sagt provocerande sätt öppet. När ett statsöverhuvud frihetsberövas genom att internationella rättsprocedurer kringgås, eller när det offentligt spekuleras om ett våldsamt övertagande av främmande territorium, uppstår en grundläggande fråga: Gäller internationell rätt endast där den är politiskt bekväm – eller också där den är obekväm?
Teologiskt sett är den internationella rätten förankrad i naturrättens horisont. Thomas av Aquino konstaterar att varje lag förlorar sin bindande kraft när den lösgör sig från det gemensamma bästa och från rättvisan (Summa theologiae I–II, q. 96, a. 4). På internationell nivå innebär detta: Där våld används utan rättslig auktorisation, där suveränitet relativiseras eller territoriell integritet görs retoriskt disponibel, kränks inte bara en norm – själva rättens giltighetsgrund angrips.
Påven Johannes XXIII globaliserade uttryckligen denna tanke i encyklikan Pacem in terris från 1963. Han talar om en ordning där stater inte avsäger sig sin suveränitet, utan binder den rättsligt eftersom fred utan rätt är instabil (Pacem in terris, nr 137–138). Internationella normer – särskilt våldsförbudet och skyddet av staters territoriella integritet – är därför inte enbart konventioner, utan uttryck för en minimal moralisk ordning.
Påven Johannes Paulus II beskrev därför folkrätten som ett uttryck för ”organiserat hopp” (tal till FN:s generalförsamling, 5/10 1995). Men hopp lever av tillförlitlighet. Där rätten tillämpas selektivt förlorar den inte bara sin genomslagskraft, utan också sin moraliska auktoritet. Påven Franciskus sammanfattar denna diagnos skarpt när han varnar för en världsordning där ”den starkares rätt framställs som rätt” (Fratelli tutti, nr 173). I en sådan ordning är det inte de mäktiga som betalar priset, utan de sårbara.
I Fratelli tutti formulerar påven Franciskus denna kritik ännu tydligare. Han varnar för en världsordning där rätten ersätts av makt och där internationella institutioner förlorar auktoritet eftersom de kringgås så snart de sätter gränser (Fratelli tutti, nr 173–175). Hans perspektiv är medvetet offercentrerat: När rätten relativiseras är det inte de mäktiga som drabbas, utan civila, minoriteter och mindre stater.
Det avgörande är detta: Internationell rätt är inte meningsfull när den alltid efterlevs, utan därför att den sätter måttstockar för en regelbaserad internationell ordning. Den möjliggör benämning av orätt, dokumentation av överträdelser och långsiktigt ansvarstagande. Där den saknas eller medvetet undergrävs återstår endast styrkans logik – och den känner inga gränser.
Den katolska socialläran kräver inte en naiv rättstro, utan trohet mot rätten även när den begränsar det egna handlingsutrymmet. Särskilt stora och inflytelserika stater bär här ett särskilt ansvar. Den som behandlar internationell rätt som ett valbart alternativ skadar inte bara en ordning, utan även trovärdigheten i sina egna normativa anspråk.
Internationell rätt är ingen garanti för det goda, men utan internationell rätt blir det onda lättare att legitimera. Dess egentliga funktion består i att inte låta makten bli en moralisk slutinstans. Rätt är inte en funktion av makt, utan dess gräns. Denna utmaning förblir oumbärlig – särskilt i en tid då dess åsidosättande återigen uttalas öppet.
Heinz Werner Wessler 2026-01-07
Detta är en opinionstext.