Enhet för att världen ska tro

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

–Sofia Camnerin ny generalsekreterare för Sveriges kristna råd.

av MAGDALENA DAHLBORG

Erfarenhet av att leda en starkt kongregationalistisk gemenskap in i strukturell enhet, av aktivt konsensusarbete och av teologi för försoning. Det har Sveriges kristna råds nya generalsekreterare Sofia Camnerin, som kommer att tillträda posten under våren. Rådets styrelse, med bland andra kardinal Anders Arborelius, fattade beslutet i mitten av januari, och Camnerin ersätter Karin Wiborn, som i höstas valdes till biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Hon kommer närmast från en tjänst som biträdande rektor vid Enskilda högskolan i Stockholm (tidigare Teologiska högskolan, THS). Signum fick möjlighet att samtala kort med den tillträdande generalsekreteraren om uppdraget, om enhet, om konsensus och om försoning.

Uppdraget som generalsekreterare tar hon sig an med hopp och förtröstan, men inte utan lite vånda.

– Jag har respekt för att ambitionsnivån ser väldigt olika ut, och att det finns kyrkor som inte högprioriterar Sveriges kristna råd och det ekumeniska. Jag vill se SKR som en förlängning av det som ändå är varje kyrkas kärnuppdrag – inte som ett dåligt samvete, eller någonting som är extra, utan som en del av varje medlemssamfunds verksamhet.

Camnerin, som under de senaste åren inte arbetat med sådan verksamhet som legat inom Sveriges kristna råd, menar att SKR behöver tydliggöra att medlemskyrkorna är subjekten. Och då också att kyrkorna inte är identiska med samfundskontoren och de nationella ledarna utan med församlingarna.

– Jag har ju inte sett plattformen SKR på nära håll de senaste åren, eftersom jag inte suttit i styrelsen eller i arbetsgrupper, eller deltagit i rådsmöten, och det är på gott och ont – jag vet inte riktigt hur man i nuläget arbetar gentemot de lokala kristna råden och gemenskaperna, men det lokala sammanhanget måste vara viktigt.

En stridsfråga inom ekumeniken, sedan minst ett sekel tillbaka, är målet och hur enheten egentligen ska definieras. Det var invändningarna från katolskt håll när den ekumeniska rörelsen satte fart under början av 1900-talet, och har fortsatt vara en viktig fråga som i grunden har att göra med kyrkans identitet. Efter det så kallade Limadokumentet, eller Dop, nattvard, ämbete, som kom i början av 1980-talet, intensifierades den ecklesiologiska diskussionen i hela den ekumeniska rörelsen. I Sverige fick den gemensamma ecklesiologiska reflektionen en extra skjuts i början av 2000-talet, vilket var en följd av flera parallella händelser: omdefinitionen av trossamfundens relationer till staten i och med den inte helt genomförda skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan, och de nya former för samarbete mellan stat och religiösa aktörer som kom ur detta; Knutbytragedin och ett ur denna sprunget samtal om tillsynsfunktioner och nationellt ansvar; ett växande behov av nationell samordning i flera samfund samt Equmeniakyrkans process. År 2013 tog Kyrkornas världsråd emot dokumentet Kyrkan – på väg mot en gemensam vision, formulerad av hela världsrådets ekumeniska bredd tillsammans med bland annat Vatikanen, men efter det verkar den ecklesiologiska diskussionen ha kommit av sig. Sofia Camnerins konfessionella hemvist är Equmeniakyrkan, en strukturell sammanslagning av baptistiska, metodistiska och missionskyrkliga församlingar. Det rör sig alltså om församlingar med delvis olika syn på exempelvis ämbete och dop, som ändå sökt sig samman till en strukturell enhet. Hon har funnits med under Equmeniakyrkans processer men betraktar det i dagsläget inte som att det kan vara ekumenikens mål att alla ska in under samma organisatoriska tak. Detta var också någonting som Sveriges kristna råds presidium frågade om under antagningsprocessen. Presidiet består av en ledare från var och en av SKR:s ”kyrkofamiljer” (vilket i praktiken innebär att den katolska biskopen och Svenska kyrkans ärkebiskop alltid ingår vid sidan av en ortodox och en frikyrklig representant) som turas om att inneha ordförandeposten för rådet.

– Under presidiets utfrågning fick jag frågan om jag såg som mål den strukturella enheten där alla går in i samma kyrka. Där är jag inte i nuläget, det kan jag inte säga. Men samtalet om vad enheten i praktiken är, det måste pågå kontinuerligt och var nog mer levande för tio, tjugo år sedan. Det fanns en mycket mer levande ecklesiologisk diskussion då. Vi behöver förnya de samtalen igen, för det finns så mycket okunskap.

Att kunskapsbristen är stor, oroar Sofia Camnerin. Ekumenik som läroämne monteras ner i hela Europa, även om enstaka lärosäten – som Enskilda Högskolan – gjort satsningar, och det är uppenbart att många inte känner till de dokument som finns och det arbete som gjorts under den ekumeniska rörelsens historia.

– Enhetsarbetet är ett arbete för att världen ska tro! Det ligger i missionsuppdraget, i sändningen.

Därför önskar hon en djupare förståelse av vad enheten innebär och varför den är så angelägen.

– Equmeniakyrkan har valt andra perspektiv och bilder än just ”strukturell enhet”, som ”ömsesidigt beroende”. Vi har sökt andra sätt att uttrycka enheten. Jag har varit stolt över att vi i Equmeniakyrkans teologiska grund har ett helt avsnitt som handlar om gemenskap.

Eftersom mycket i Equmeniakyrkan ligger på församlingsnivå, är det gemensamt skrivna inte särskilt omfattande. Ändå har den teologiska grunden ett helt avsnitt om gemenskap.

– Ekumeniken är vad vi är, vad vi är kallade att vara och gestalta. Gemenskapen, koinonia, är grunden för allt det övriga. Det perspektivet är tydligt framskrivet i Kyrkan – på väg mot en gemensam vision. Det gör något med vår självförståelse att vår identitet inte främst hittas i separation utan i identifikation. Identitetsfrågan handlar ofta om att säga någonting om vad som separerar oss från andra, men vi har i stället skrivit fram att vår identitet är att söka gemenskap och identifikation med andra. Att vi är ett provisorium står också inskrivet i vår teologiska grund. Equmeniakyrkan är i väntan på någonting större.

Sveriges kristna råd får med jämna mellanrum kritik för att verka vara en samtalsklubb för fika och vänliga samtal om saker alla ändå redan är eniga om. Det är nu inte med sanningen överensstämmande, men eftersom det är en central princip att enbart uttala sig när det råder konsensus, kan det vara svårt att förmedla när och att de svårare frågorna dryftas. I synnerhet som såväl konsensusmetoder som svåra samtal kräver en stark ömsesidig tillit och ärlighet. Sofia Camnerin har många års erfarenhet från Kyrkornas världsråd, där man arbetar aktivt med att utveckla metoder för konsensus, för att undvika att mer resursstarka kör över mindre eller fattigare samfund. Men just konsensusmetoderna innebär att de svåra samtalen inte märks utåt, och sprickorna inte riktigt visas upp.

– När vi för länge sedan, du och jag, skrev fram något om människosyn och dop, så fick vi också syn på sprickor och skillnader. Det är oerhört intressant just detta med sprickorna.

Sofia Camnerin har inga färdiga svar men menar att frågan om hur dessa sprickor får synas är oerhört viktig. Liksom att för trovärdighetens skull själva leva det budskap kristenheten gemensamt vill förmedla till andra.

– Det blir så lätt att vi talar om för de andra våra väldigt tydliga budskap, men vi måste främst tala till oss själva och framför allt inte bara tro på orden utan sträva efter att uttrycka i kropp. När vi säger någonting utåt måste vi veta att vi förkroppsligar det, eller uttrycka tydligt att uppmaningen är även till oss själva. Det får inte bli enbart aktivism eller slagord när de kristna tillsammans säger någonting utåt.

Med mångfald följer konflikter och därmed behovet av försoning. En enhet i mångfald är ett kontinuerligt försoningsarbete, vilket märks såväl i utvecklingen inom Equmeniakyrkan som i det globala Kyrkornas världsråd, liksom förstås i Sveriges kristna råd.

– Jag får lite då och då frågor från församlingar som lever i en mångfaldssituation, med många olika kulturer och gemenskaper inom en församling. Hur får man ihop det i praktiken? Enhetsarbete och försoningsarbete hör samman. Ofta frågar man efter försoning först när det blivit öppna konflikter, men jag vill se försoning bredare än så, som ett pågående arbete. Vi kommer aldrig att nå fullkomlig försoning här och nu, det är ett arbete för evigheten.

De byggstenar för försoning som Sofia Camnerin bär med sig – hela sanningen, protest, vittnen samt kompensation/gottgörelse (botgöring) – hoppas hon ha glädje av i sin nya tjänst. Sanning får, menar hon, inte ses som något enbart kunskapsteoretiskt, utan som en sanning som inbegriper alla olika perspektiv.

– Det kräver en kultur som också är väldigt ärlig. Konsensusarbete medför risken att allt kan stoppas av någons veto, och kan därmed leda till mycket frustration och svåra känslor i rummet när det som för en är självklart för en annan blir ett påhopp. Det kan finnas frågor i vår värld som är så akuta att vi bara måste säga någonting gemensamt, som kan kräva radikalitet.

Just där bränner det ofta till i ekumeniska sammanhang, och i till exempel Kyrkornas världsråd arbetar man aktivt med att hantera svårigheterna. Risken är att mindre eller fattigare kyrkor får svårt att göra sin röst hörd när de inte drar samma slutsatser som de större och starkare, och detta ska ett aktivt konsensusarbete motverka. När alla inför en kris ser att det är nödvändigt att säga någonting, men att det inte går att komma överens om vad, arbetar man med ”strategisk konsensus”. Begreppet som sådant är inte klart definierat men är en arbetsmetod där man bit för bit arbetar sig fram till formuleringar och handlingar som inte är perfekta men tillräckligt bra, för att ändå kunna göra och säga någonting. Eftersom konsensusmetoden innebär att alla perspektiv måste tillåtas komma fram och sätta prägel på resultatet, och att alla till slut kan acceptera resultatet, går det inte riktigt att formulera regler för det. I stället krävs det lyhörda och kreativa moderatorer som ser till att alla blir lyssnade på och kan hitta just de skrivningar som kan accepteras av alla.

– Det handlar om sådant som är så brännande och angeläget att vi som samlad kristenhet måste uttala oss även om vi inte är helt överens. Vi söker strategiskt efter konsensus. Men då är det viktigt att vara medveten om makt och dominerande kulturer, och att vara uppmärksam på risken för att minoriteter blir överkörda.

– Jag tror verkligen att enhet är svaret på världens nöd, och att enheten är av Gud given. Så jag ser fram emot att gå in i den processen och förhoppningsvis vara en underlättare av det pågående arbete som behövs för hela världens skull. Det är det som alltid driver mig. Världens behov är så enorma, och vi är kallade att vara salt och ljus, och att bidra till världens helande.

 

Magdalena Dahlborg är red. sekr. för Signum, Uppsala.

Ur Signum nr 2/2021.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

–Sofia Camnerin ny generalsekreterare för Sveriges kristna råd.

av MAGDALENA DAHLBORG

Erfarenhet av att leda en starkt kongregationalistisk gemenskap in i strukturell enhet, av aktivt konsensusarbete och av teologi för försoning. Det har Sveriges kristna råds nya generalsekreterare Sofia Camnerin, som kommer att tillträda posten under våren. Rådets styrelse, med bland andra kardinal Anders Arborelius, fattade beslutet i mitten av januari, och Camnerin ersätter Karin Wiborn, som i höstas valdes till biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Hon kommer närmast från en tjänst som biträdande rektor vid Enskilda högskolan i Stockholm (tidigare Teologiska högskolan, THS). Signum fick möjlighet att samtala kort med den tillträdande generalsekreteraren om uppdraget, om enhet, om konsensus och om försoning.

Uppdraget som generalsekreterare tar hon sig an med hopp och förtröstan, men inte utan lite vånda.

– Jag har respekt för att ambitionsnivån ser väldigt olika ut, och att det finns kyrkor som inte högprioriterar Sveriges kristna råd och det ekumeniska. Jag vill se SKR som en förlängning av det som ändå är varje kyrkas kärnuppdrag – inte som ett dåligt samvete, eller någonting som är extra, utan som en del av varje medlemssamfunds verksamhet.

Camnerin, som under de senaste åren inte arbetat med sådan verksamhet som legat inom Sveriges kristna råd, menar att SKR behöver tydliggöra att medlemskyrkorna är subjekten. Och då också att kyrkorna inte är identiska med samfundskontoren och de nationella ledarna utan med församlingarna.

– Jag har ju inte sett plattformen SKR på nära håll de senaste åren, eftersom jag inte suttit i styrelsen eller i arbetsgrupper, eller deltagit i rådsmöten, och det är på gott och ont – jag vet inte riktigt hur man i nuläget arbetar gentemot de lokala kristna råden och gemenskaperna, men det lokala sammanhanget måste vara viktigt.

En stridsfråga inom ekumeniken, sedan minst ett sekel tillbaka, är målet och hur enheten egentligen ska definieras. Det var invändningarna från katolskt håll när den ekumeniska rörelsen satte fart under början av 1900-talet, och har fortsatt vara en viktig fråga som i grunden har att göra med kyrkans identitet. Efter det så kallade Limadokumentet, eller Dop, nattvard, ämbete, som kom i början av 1980-talet, intensifierades den ecklesiologiska diskussionen i hela den ekumeniska rörelsen. I Sverige fick den gemensamma ecklesiologiska reflektionen en extra skjuts i början av 2000-talet, vilket var en följd av flera parallella händelser: omdefinitionen av trossamfundens relationer till staten i och med den inte helt genomförda skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan, och de nya former för samarbete mellan stat och religiösa aktörer som kom ur detta; Knutbytragedin och ett ur denna sprunget samtal om tillsynsfunktioner och nationellt ansvar; ett växande behov av nationell samordning i flera samfund samt Equmeniakyrkans process. År 2013 tog Kyrkornas världsråd emot dokumentet Kyrkan – på väg mot en gemensam vision, formulerad av hela världsrådets ekumeniska bredd tillsammans med bland annat Vatikanen, men efter det verkar den ecklesiologiska diskussionen ha kommit av sig. Sofia Camnerins konfessionella hemvist är Equmeniakyrkan, en strukturell sammanslagning av baptistiska, metodistiska och missionskyrkliga församlingar. Det rör sig alltså om församlingar med delvis olika syn på exempelvis ämbete och dop, som ändå sökt sig samman till en strukturell enhet. Hon har funnits med under Equmeniakyrkans processer men betraktar det i dagsläget inte som att det kan vara ekumenikens mål att alla ska in under samma organisatoriska tak. Detta var också någonting som Sveriges kristna råds presidium frågade om under antagningsprocessen. Presidiet består av en ledare från var och en av SKR:s ”kyrkofamiljer” (vilket i praktiken innebär att den katolska biskopen och Svenska kyrkans ärkebiskop alltid ingår vid sidan av en ortodox och en frikyrklig representant) som turas om att inneha ordförandeposten för rådet.

– Under presidiets utfrågning fick jag frågan om jag såg som mål den strukturella enheten där alla går in i samma kyrka. Där är jag inte i nuläget, det kan jag inte säga. Men samtalet om vad enheten i praktiken är, det måste pågå kontinuerligt och var nog mer levande för tio, tjugo år sedan. Det fanns en mycket mer levande ecklesiologisk diskussion då. Vi behöver förnya de samtalen igen, för det finns så mycket okunskap.

Att kunskapsbristen är stor, oroar Sofia Camnerin. Ekumenik som läroämne monteras ner i hela Europa, även om enstaka lärosäten – som Enskilda Högskolan – gjort satsningar, och det är uppenbart att många inte känner till de dokument som finns och det arbete som gjorts under den ekumeniska rörelsens historia.

– Enhetsarbetet är ett arbete för att världen ska tro! Det ligger i missionsuppdraget, i sändningen.

Därför önskar hon en djupare förståelse av vad enheten innebär och varför den är så angelägen.

– Equmeniakyrkan har valt andra perspektiv och bilder än just ”strukturell enhet”, som ”ömsesidigt beroende”. Vi har sökt andra sätt att uttrycka enheten. Jag har varit stolt över att vi i Equmeniakyrkans teologiska grund har ett helt avsnitt som handlar om gemenskap.

Eftersom mycket i Equmeniakyrkan ligger på församlingsnivå, är det gemensamt skrivna inte särskilt omfattande. Ändå har den teologiska grunden ett helt avsnitt om gemenskap.

– Ekumeniken är vad vi är, vad vi är kallade att vara och gestalta. Gemenskapen, koinonia, är grunden för allt det övriga. Det perspektivet är tydligt framskrivet i Kyrkan – på väg mot en gemensam vision. Det gör något med vår självförståelse att vår identitet inte främst hittas i separation utan i identifikation. Identitetsfrågan handlar ofta om att säga någonting om vad som separerar oss från andra, men vi har i stället skrivit fram att vår identitet är att söka gemenskap och identifikation med andra. Att vi är ett provisorium står också inskrivet i vår teologiska grund. Equmeniakyrkan är i väntan på någonting större.

Sveriges kristna råd får med jämna mellanrum kritik för att verka vara en samtalsklubb för fika och vänliga samtal om saker alla ändå redan är eniga om. Det är nu inte med sanningen överensstämmande, men eftersom det är en central princip att enbart uttala sig när det råder konsensus, kan det vara svårt att förmedla när och att de svårare frågorna dryftas. I synnerhet som såväl konsensusmetoder som svåra samtal kräver en stark ömsesidig tillit och ärlighet. Sofia Camnerin har många års erfarenhet från Kyrkornas världsråd, där man arbetar aktivt med att utveckla metoder för konsensus, för att undvika att mer resursstarka kör över mindre eller fattigare samfund. Men just konsensusmetoderna innebär att de svåra samtalen inte märks utåt, och sprickorna inte riktigt visas upp.

– När vi för länge sedan, du och jag, skrev fram något om människosyn och dop, så fick vi också syn på sprickor och skillnader. Det är oerhört intressant just detta med sprickorna.

Sofia Camnerin har inga färdiga svar men menar att frågan om hur dessa sprickor får synas är oerhört viktig. Liksom att för trovärdighetens skull själva leva det budskap kristenheten gemensamt vill förmedla till andra.

– Det blir så lätt att vi talar om för de andra våra väldigt tydliga budskap, men vi måste främst tala till oss själva och framför allt inte bara tro på orden utan sträva efter att uttrycka i kropp. När vi säger någonting utåt måste vi veta att vi förkroppsligar det, eller uttrycka tydligt att uppmaningen är även till oss själva. Det får inte bli enbart aktivism eller slagord när de kristna tillsammans säger någonting utåt.

Med mångfald följer konflikter och därmed behovet av försoning. En enhet i mångfald är ett kontinuerligt försoningsarbete, vilket märks såväl i utvecklingen inom Equmeniakyrkan som i det globala Kyrkornas världsråd, liksom förstås i Sveriges kristna råd.

– Jag får lite då och då frågor från församlingar som lever i en mångfaldssituation, med många olika kulturer och gemenskaper inom en församling. Hur får man ihop det i praktiken? Enhetsarbete och försoningsarbete hör samman. Ofta frågar man efter försoning först när det blivit öppna konflikter, men jag vill se försoning bredare än så, som ett pågående arbete. Vi kommer aldrig att nå fullkomlig försoning här och nu, det är ett arbete för evigheten.

De byggstenar för försoning som Sofia Camnerin bär med sig – hela sanningen, protest, vittnen samt kompensation/gottgörelse (botgöring) – hoppas hon ha glädje av i sin nya tjänst. Sanning får, menar hon, inte ses som något enbart kunskapsteoretiskt, utan som en sanning som inbegriper alla olika perspektiv.

– Det kräver en kultur som också är väldigt ärlig. Konsensusarbete medför risken att allt kan stoppas av någons veto, och kan därmed leda till mycket frustration och svåra känslor i rummet när det som för en är självklart för en annan blir ett påhopp. Det kan finnas frågor i vår värld som är så akuta att vi bara måste säga någonting gemensamt, som kan kräva radikalitet.

Just där bränner det ofta till i ekumeniska sammanhang, och i till exempel Kyrkornas världsråd arbetar man aktivt med att hantera svårigheterna. Risken är att mindre eller fattigare kyrkor får svårt att göra sin röst hörd när de inte drar samma slutsatser som de större och starkare, och detta ska ett aktivt konsensusarbete motverka. När alla inför en kris ser att det är nödvändigt att säga någonting, men att det inte går att komma överens om vad, arbetar man med ”strategisk konsensus”. Begreppet som sådant är inte klart definierat men är en arbetsmetod där man bit för bit arbetar sig fram till formuleringar och handlingar som inte är perfekta men tillräckligt bra, för att ändå kunna göra och säga någonting. Eftersom konsensusmetoden innebär att alla perspektiv måste tillåtas komma fram och sätta prägel på resultatet, och att alla till slut kan acceptera resultatet, går det inte riktigt att formulera regler för det. I stället krävs det lyhörda och kreativa moderatorer som ser till att alla blir lyssnade på och kan hitta just de skrivningar som kan accepteras av alla.

– Det handlar om sådant som är så brännande och angeläget att vi som samlad kristenhet måste uttala oss även om vi inte är helt överens. Vi söker strategiskt efter konsensus. Men då är det viktigt att vara medveten om makt och dominerande kulturer, och att vara uppmärksam på risken för att minoriteter blir överkörda.

– Jag tror verkligen att enhet är svaret på världens nöd, och att enheten är av Gud given. Så jag ser fram emot att gå in i den processen och förhoppningsvis vara en underlättare av det pågående arbete som behövs för hela världens skull. Det är det som alltid driver mig. Världens behov är så enorma, och vi är kallade att vara salt och ljus, och att bidra till världens helande.

 

Magdalena Dahlborg är red. sekr. för Signum, Uppsala.

Ur Signum nr 2/2021.

Specialpris för nya prenumeranter!

250 kr för 8 nr (ord.pris 400kr)