Evangeliet om familjen

av GÖSTA HALLONSTEN

– När kyrkan och den kristna traditionen sätter gränser för vårt handlande på fundamentala och känsliga områden är det för att möjliggöra och främja ett fullödigt mänskligt liv i gemenskap.

”Evangeliet om familjen” är kanske inte något som människor i vårt land längtar efter att få höra. Även om kulturradikala paroller som ”krossa familjen” inte längre är så frekventa och en renässans för kärnfamiljen kan iakttas, betraktas samlevnad och familjebildning i första hand som en privatsak. Den som propagerar för en bestämd uppfattning i familje- och samlevnadsfrågor får därför snart kritik och därmed bevisas att dessa frågor just inte enbart är en privatsak. För den katolska kyrkan är familjen ett grundvärde, och detta till den grad att en skrivelse inför den extra biskopssynoden i Rom 2014 använder just formuleringen ”evangeliet om familjen”.

Påven Franciskus har gjort sig känd som en kyrkoledare med en mjuk framtoning. Medan kyrkan under föregående påvar gärna inskärpt sin lära om familj och sexualetik, tycks Franciskus vilja lägga betoningen annorlunda. Utan att försöka ändra på kyrkans lära i dessa frågor vill han utöva barmhärtighet där människor misslyckats med att leva upp till den höga standarden, eller har svårt att acceptera kyrkans lära. Som ett led i denna pastorala strategi har påven sammankallat till den nämnda extra bis­kopssynoden i Rom i oktober 2014. Den extra synoden skall främst ägnas åt en situa­tionsbeskrivning, medan den följande ordinarie biskopssynoden i oktober 2015 skall utarbeta riktlinjer för det pastorala handlandet kring äktenskap och familj.

Biskopssynoderna i Rom är rent konsultativa organ som diskuterar ett av påven förelagt ämne. Diskussion och förslag följs sedan upp i en postsynodal påvlig skrivelse med samma tema. Som ett led i den väntade reformen av kurian vill påven Franciskus ge biskopssynoderna en större roll. Traditionellt sänder synodsekretariatet ut en förberedande skrivelse med ett bilagt frågeformulär till biskopskonferenserna runtom i världen. Det har väckt uppmärksamhet att biskoparna denna gång ombes att sprida frågeformuläret och att konsultera de troende. De brittiska biskoparna reagerade prompt och lade ut frågorna på sin hemsida, medan andra konferenser varit mindre angelägna.

Frågeformuläret är som The Tablet skriver a mixed bag. Ett frågekomplex om ”äktenskapet och den naturliga lagen” förutsätter närmast teologisk utbildning. Andra frågor, som till exempel hur vanligt det är med skilda och omgifta par i församlingarna (i procent) är empiriskt-sociologiska.

Ett klart problem, åtminstone i den västliga sfären, är hur kyrkan handskas med skilsmässa och omgifte. Synodskrivelsen pekar på problemet att ”många barn och unga aldrig får se sina föräldrar ta emot sak­ramenten”. Man syftar då på det faktum att borgerligt omgifta inte kan ta emot kommunionen, en pastoral situation som kräver särskild uppmärksamhet. Det sakramentala äktenskapets oupplöslighet är dock inte en ordning som den katolska kyrkan förfogar över och kan ändra. Det görs ansträngningar att förbereda och undervisa blivande makar för det sakramentala äktenskapet. Men skilsmässor kommer ändå, och i realiteten är förutsättningarna för ett katolskt äktenskap inte särskilt gynnsamma om man utgår från samtidskulturens förståelse av ”kärlek”. För frånskilda katoliker återstår i regel endast en komplicerad intern kyrklig rättsprocess för att pröva om det tidigare äktenskapet kan förklaras ogiltigt. Många tvekar att underkasta sig denna prövning. Detta är bakgrunden till synodskrivelsens fråga: ”Skulle en förenkling av kanonisk (kyrkorättslig) praxis när det gäller ogiltigförklarande av äktenskap kunna bidra till att lösa problemen? I så fall hur?”

Den nämnda frågan kan tolkas som ett försök från det nya pontifikatets sida att hitta pastorala lösningar på akuta problem utan att ändra på kyrkans grundläggande hållning i samlevnadsfrågor. Många katoliker menar naturligtvis att kyrkan också borde ”modernisera” och nytolka sin lära i dessa avseenden. Den mediala kritiken mot den katolska kyrkan i sexualetiska frågor motsvaras av ett starkt förändringstryck i samhället, som är mycket märkbart även bland praktiserande katoliker. Den snabba utveckling som pågår i många tidigare fattiga länder medför att också där den liberala västliga kulturen får insteg i synen på familj och samlevnad. Kyrkan måste härvidlag gå en besvärlig balansgång mellan troheten mot den kristna visionen om människan och den pastorala omsorgen om människor i en efterkristen kultur.

Anpassningens väg är dock knappast den enda möjligheten, även om kyrkan allvarligt måste fråga hur de förändringar som skett i vår syn på familj, äktenskap och sexualliv bör påverka kyrkans lära. Förändringar har ju skett på andra punkter, till exempel när Andra Vatikankonciliet ställde sig bakom religionsfriheten och när kyrkan i dag betonar jämställdheten mellan kvinnor och män och tar avstånd från den patriarkala familjemodellen. Dessa förändringar motiveras dock primärt teologiskt, det vill säga genom en (ny)tolkning av den egna traditionen, inte genom anpassning till sekulära idéer. Vad gäller familjen är det också lätt att konstatera att kyrkan aldrig försvurit sig åt att idealisera någon viss familjeform, så länge grunden är klar: troheten i ett äktenskap byggt på ömsesidighet, med öppenhet för att ge livet vidare. Celibatet kan uppfattas som ett korrektiv mot idealiseringen av kärnfamiljen. Firandet av Heliga familjens söndag kan ses i samma perspektiv, och många Jesusord gör äktenskap och familj till relativa värden i förhållande till de yttersta frågorna. Ofta beskylls den kristna traditionen för att vara kroppsfientlig. Det är starkt överdrivet, men visst innehåller den kristna traditionen olika linjer vad gäller synen på sexualiteten. Påven Johannes Paulus II gav med sin ”kroppens teologi” en starkt positiv roll åt sexualiteten, inom ramen för kyrkans lära. När kyrkan och den kristna traditionen sätter gränser för vårt handlande på dessa fundamentala och känsliga områden är det för att möjliggöra och främja ett fullödigt mänskligt liv i gemenskap.

Påven Franciskus pastorala framtoning i dessa och andra frågor har sin bakgrund i att många människor upplever kyrkans krav som för höga och att man fortfarande i så stor utsträckning förknippar kristen etik med förbud. Uttalanden i intervjuer liksom inkallandet av den extra biskopssynoden om familjen är ett uttryck för hans ambitioner att ändra bilden av kyrkan och påverka attityderna. Tron kommer först och etiken sedan, vill påven säga. Den etiska visionen kan inte förstås utan det som föregår. Det är bara att hoppas att påvens initiativ skall leda till att ”evangeliet om familjen” kommer att uppfattas som en attraktiv vision om människan. En sådan behöver höras i vår kultur.