av FANNY WILLMAN
Recension av filmen Konklaven som bygger på Robert Harris roman Conclave (2016). Regi: Edward Berger. Manus: Peter Straughan. Biopremiär i Sverige: fredagen den 20 december 2024.
Explosionen kommer millisekunden efter att dekan Lawrence lagt sin röst i urnan. Ett dån skakar Sixtinska kapellet när en självmordsbombare slår till vid Piazza del Risorgimento. Splittret träffar dekanen i pannan och han faller till golvet. Det är ett oväntat, brutalt avbrott i kyrkans mest kontrollerade ritual.
Den som har besökt Moderna Museet i Stockholm under utställningen Den tredje handen känner kanske igen scenen som en kopia av den italienska satirkonstnären Maurizio Cattelans verk La Nona Ora – där en skulpterad påve ligger slagen till marken av en meteor. Konstverket symboliserar hur religiös makt, oavsett gudomlig sanktion, måste underkasta sig naturens lagar. Men där Cattelan nöjer sig med lam satir, tar den nya spelfilmen Konklaven steget längre in i samtidens konflikter.
Allt börjar med en framliden påve. Hjärtattack, sägs det. Eller? I början av filmen luktar det mordgåta i Vatikanen. Men så billigt säljer inte manuset kyrkan. Det som påven däremot tagit med sig till graven är en härva av kontroverser och konspirationer i kardinalskollegiet. Dekan Lawrence tar på sig det otacksamma uppdraget att reda ut och blottlägga allt under de dagar som konklaven samlas.
Verkligheten sammanfaller här med dikten: Ingen äger tillträde till konklavens innersta rum förutom kardinalerna. Ingen rapporterar heller från de diskussioner som pågår vid matbordet mellan valsessionerna. Ett fiktivt verk som använder denna antika ritual som miljö för sina intriger gör rätt i att spä på de politiska schismerna. Filmmediet ställer höga krav på fängslande dramaturgi, inte sällan på bekostnad av sina personporträtt och dialoger. Det som däremot gör Konklaven sevärd är att den har en genuint komisk sida.
Och visst är det spännande, ända in i elfte timmen, när kardinalerna till slut lyckas sluta upp bakom en minst sagt oväntad påve. Han har anlänt som Mose i vassen till den vatikanska högborgen vid konklavens inledning. Frågan infinner sig om kardinalskollegiet har att göra med en hjältemodig, nyfunnen vän eller en fullblodsbedragare.
Varning för spoiler
Om någon läser denna recension med intentionen att se filmen och låta sig överraskas och roas över utgången är det här ett stycke att hoppa över. För den påve som sist och slutligen blir vald är en mexikansk, rar och samvetsgrann kardinal, en Messiasfigur bland (överdrivet) maktfullkomliga strateger. En kardinal som ingen av de övriga visste fanns före det att han flög in till konklaven raka vägen från Kabul. Den framlidne påven ska ha hållit honom hemlig av säkerhetsskäl under den farliga tjänstgöringen i Kongo, Irak och Afghanistan.
Naturligtvis står de politisk-teologiska frågorna högt på agendan när de fiktiva kardinalerna ses i Rom. Hur ska kyrkan leda en värld som är större än hennes eget hägn till den Gud som skapat och älskar alla? Är det dags för en afro-amerikansk påve? Hur långt kan en reformvänligt sinnad kardinal egentligen gå utan att förlora sin ställning? Vågar han uttala sig för kvinnors rätt till prästämbetet? Vad är nästankärlek i förhållande till andra religioner?
I Konklaven skildras samma kamp mellan samvetet å ena sidan och önskan att bevara kyrkans enhet och anseende å andra sidan. Den som bäst porträtterar detta är tacksamt nog också huvudrollsinnehavaren, Ralph Fiennes, som spelar nämnda dekan Lawrence. Men hade syftet varit att nyanserat blottlägga hans bevekelsegrunder och samvetskval, framom att porträttera honom som ett undantag i en girig, stagnerad kyrka hade filmen kunnat vara något också för finsmakaren.
Den främsta kvinnliga birollsinnehavaren tillika ett av dragplåstren för filmen, Ingrid Bergmans dotter Isabella Rossellini, ska ha tackat ja till sin roll på grund av att hon uppskattade manusets kvinnliga perspektiv. Hon berättar i en intervju hur kvinnor ofta förvägras makt samtidigt som de äger stor auktoritet. Hennes roll, syster Agnes, har både ögon och öron, skärpa och mod – och kommer i filmen att spela en stor roll för den dramatiska förvecklingen under de tre dagar i konklaven som föregår.
Detta kvinnoporträtt känns tyvärr pliktskyldigt. Hade inte manuset försett den enda framträdande kvinnliga karaktären med en avgörande insats, då skulle filmen förmodligen ha kritiserats för sin brist på kvinnor. Det kvinnliga perspektivet fungerar alltså här som en sköld mot filmkritikernas jakt efter rättmätig, eller snarare pådyvlad, representation.
Men så är ju också Konklaven en Hollywoodfilm, utkommen i en värld som ständigt ifrågasätter sina institutioner för sin tröghet. Kritikerna tror däremot att filmen har fart och energi nog att förtjäna ett antal Oscarsnomineringar. Det kan den vara värd. Inte för sitt djup, men nog för sin underhållning.
Fanny Willman 2024-12-19
Detta är en recension.