av PAUL KATSIVELIS
Vi lever i en region som i årtionden dominerats av politiskt våld. Jag talar om Mellanöstern där massakrer avlöser varandra, befolkningar förtrycks, fördrivs, torteras och utplånas. Där historien upprepar sig, anrika städer erövras och krossas, där den starkaste vinner och straffriheten råder. Arabvärlden är djupt splittrad – för att inte säga död. Syrien är dess grav och Gaza den sista spiken i dess kista. Men plötsligt uppstår hopp där vi minst anar det.
För att behålla sin makt tvekade en av de mest kriminella regimerna i världen inte att döda hundratusentals människor, tvinga dubbelt så många på flykt, gasa sin egen befolkning, bränna och sälja sitt land. Jag talar om den syriska regimen som höll sig kvar vid makten ända tills nyligen på grund av stödet från den så kallade motståndsaxeln och den ryska statsledningen å ena sidan och västerlänningarnas feghet och likgiltighet å den andra.
Antalet människor som stupat på grund de syriska rebellstyrkornas senaste Blitztkrieg är förvånansvärt låg. Men det finns starka skäl att känna oro över utvecklingen. Jihadistgruppen Hay’at Tahrir al-Cham förblir trots sin pragmatiska hållning och blanka fernissa djupt fundamentalistisk. Dess ledare Abu Mohammad al-Julani verkar ha sinne för politiskt ledarskap och beräknande maktutövning. Men vi bör avvakta och se. Händelseutvecklingen kommer tids nog att avslöja al-Julanis verkliga avsikter. Turkiet verkar vara det land som mest gynnas av händelseutvecklingen. Landet misstänks ha uppmuntrat denna offensiv och sticker inte under stol med att vilja bekämpa de kurdiska styrkorna i nordöstra Syrien som stöds av USA. Turkiets mål är att skapa en säkerhetszon i norra Syrien.
Det är så mycket som står på spel. Kan vi verkligen undvika ett blodbad mellan rebellstyrkorna och det som finns kvar av den syriska reguljära armé som har tillskansat sig i Tartus, den alawitiska minoritetens tillflyktsort där även de ryska trupperna i landet är samlade? Hur ser förhållandet ut till de kurdiska styrkor som administrerar merparten av Syriens östra och norra del? Hur kommer Hizbollahs soldater att agera, de som hade fört en brutal kampanj för att genom etnisk rensning förändra Syriens demografiska sammansättning?
Efter decennier av diktatur och blodigt förtryck, där sonen förstört sin fars arv, i en geopolitiskt skör region som Mellanöstern, är det inte uteslutet att den rådande instabiliteten i Syrien övergår till ett regelrätt inbördeskrig. Snart nog kommer baksmällan, den där hemska känslan som folk upplevt så många gånger de senaste åren i Libyen, Egypten, Libanon och Syrien. Revolutioner eller maktövergångar slutar sällan bra i Mellanöstern och det islamistiska spöket är skrämmande. Kommer Syrien äntligen att kunna läka sina sår? Och vilken roll förväntas det internationella samfundet att spela?
Men idag kan folket unna sig lite firande – om inget annat, åtminstone för de frigivna fångarnas skull, varav flertalet har varit försvunna i decennier. Regimmotståndare som tvingats lämna sitt land kan nu på allvar överväga att återvända hem. Alla syriska och libanesiska medborgare som mördats av Assadregimen förtjänar också att nämnas. Jag tänker främst på Michel Seurat, Kamal Jumblatt, Bachir Gemayel, Rafic Hariri, Samir Kassir, Abdel-Basset el- Sarout, Mazen el-Hamada och hundratusentals andra.
Framtiden ser kanske inte lovande ut, men många tänker att vad som än händer kommer läget aldrig att nudda det hänsynslösa barbari som utmärkte Assadregimen. Det som hänt är en läxa för alla autokrater i Mellanöstern och på andra håll, inte minst för dem som normaliserade sina relationer med regimen eller som hade för avsikt att göra det ”för den politiska stabilitetens skull”. Regimen pressade folk att välja mellan Assad och kaoset. Alla visste dock att det var självaste Assad som var källan till kaoset.
Revolutionen i Syrien har lärt oss att vi kan kväva, kuva eller strypa en revolution, men aldrig döda den. Krav på förändring reses i hela regionen. Att lägga locket på hjälper föga. Samtidigt är det värt att lägga på minnet att allt är så ömtåligt. Vi har förmodligen inte sett slutet på dominoeffekten. Bashar al-Assads fall kommer att få konsekvenser i Libanon, Irak och kanske till och med Iran. Den iranska axeln kollapsar i hela regionen och denna förändring riskerar att bli extremt våldsam. Erdogans Turkiet är den stora vinnaren, i alla fall hittills, och framställer sig själv som den enda makt som kan utmana den israeliska hegemonin i Mellanöstern.
Alla dessa händelser skulle kanske aldrig ha ägt rum om det inte vore för den sjunde oktober-massakern av huvudsakligen civila israeliska medborgare. Yahya Sinouar drog sina allierade med sig i fördärvet: Hizbollah, Syrien, Iran. Den syriska regimens fall banar i bästa fall väg för en ny politisk orientering i regionen, inklusive en framtida palestinsk stat. Från och med nu kan Israel inte längre gömma sig bakom det iranska hotet.
För första gången sedan den arabiska våren 2011 är det återigen möjligt att tro på en framtid trots ett decennium av ett våldsamt inferno. Insikten om att rättvisa kan skipas breder ut sig sakta bland massorna. Den påminner oss om att alla som offrat sina liv för Syriens sak inte dött i onödan.
Paul Katsivelis, 2024-12-18
Detta är en opinionstext.