av SYSTER INGRID OSB
”Se på dem som hjälper.” Någonstans läste jag orden som ett råd för att orka ta in bilder från naturkatastrofer, krig eller olyckor. Att titta på den strimma av medmänsklighet och hopp som finns även i lidandets mörker. Det är sant, överväldigande ofta finns det någon som bär, gräver, hjälper eller – när inget annat är möjligt – håller en hand. Står eller går bredvid. Kanske är det detta mer än den faktiska hjälpen som är strimman av hopp – att inte vara ensam.
Det går att se i den stora världens katastrofer. Men, och kanske än mer viktigt, det går att se i våra egna liv. Vi kan behöva öva oss att se detta, upptäcka dem som går, eller gått, med oss och ger stöd, råd eller tröst. Kanske mycket kort, men livsavgörande. Detta minns vi ofta. Så mycket lättare är det att förbise den trofasta och uthålliga medmänskligheten som inte gör mycket väsen av sig. Som måhända behövt stå ut med vårt ointresse eller brist på tacksamhet för vi har haft fullt upp med vårt eget liv, att utveckla oss själva. Det är alltför lätt att ta den tysta, trofasta medvandraren för given. Dock, när vi en gång får syn på dem förstår vi att deras närvaro varit en bärande kraft. Ja, till och med gjort vårt liv möjligt.
Ett gripande exempel fick vi systrar ta del av i somras. En ung man berättade om en uppväxt kantad av missbruk, trasiga relationer, våld och utsatthet. Det fanns inte många tecken som visade i rätt riktning, ja knappt något. Förutom en äldre dam som ordnade läger för barn med svåra uppväxtförhållanden, skapade korta andningspauser av normalitet, lek och frihet. Men, de andra krafterna i mannens liv var starka och det gick som så mycket pekade på – brott och våld blev mannens vardag; och till slut ett långt fängelsestraff. Det kunde ha varit en fortsatt resa in i mörkret. Om det inte varit för den där damen. Vecka efter vecka kom hon, satt i besöksrummet, utan pekpinnar eller dömande. Talade om det goda, att det är möjligt att välja, ”det kan bli något gott av dig också”. Hon sade det med ord, men än mer med sin närvaro, sin vilja att gå tillsammans med ynglingen genom fängelsetiden. Och visa en väg framåt efter den.
Kanske kändes det ibland meningslöst att köra milen till fängelset och sitta där i besöksrummet. Måhända var det många gånger svårt att se något resultat, tvivlet smög sig kanske in. Spelade det någon roll det hon gjorde? Så många saker talade ju emot… Men, vecka efter vecka kom hon. Och, så småningom fick hon verkligen se förvandlingen från mörker till ljus ske inom mannen bakom fängelsemurarna. Hennes trofasthet fick en förvandlande kraft i hans liv.
Det är utan tvekan ett gripande vittnesbörd. Än mer när vi upptäcker att vi både kan vara mannen bakom galler och den envist trofasta damen. Det kan vara en fin övning att reflektera över de människor som visat oss trohet – i bön, vänskap, relation och hjälp. Säkert väcker det stor tacksamhet och förundran, inom oss. Vi ser att vi ofta är burna av andra. Inte sällan i det fördolda. Det kan bli ett tillfälle att just verkligen tacka; vår Herre, och, när det är möjligt, de konkreta personerna.
Att se att vi också kan vara den där damen är kanske något mer utmanande. Vår tid uppmuntrar flykt, ombyte, när livet blir svårt eller vi inte ser resultat av våra bemödanden. Självklart finns det situationer där ett uppbrott är det enda rimliga. Men i alla de andra, otaliga, situationerna är kanske just trofastheten den största gåvan vi kan ge. Det är måhända varken enkelt eller glamoröst. Men livgivande.
Det förunderliga tycks vara att den som sett sitt eget mörker – som ju kan vara av så olika slag – och vågat börja stegen ut i ljuset kan få en särskild gåva att ge till andra. När mannen vi mötte i somras talade om dem han idag besöker på SIS-hem, i häkten eller på gatan utstrålade han stor kärlek och barmhärtighet. I honom fanns ingen dom, däremot ett allvar som var uppfordrande. Som ville han säga ”du är dyrbar, ditt liv är värdefullt – ta det på allvar”. Att ge som gåva det du själv fått som gåva.
”Se på dem som hjälper.” Kanske behöver vi öva oss i just detta. Se far- eller morföräldern som troget finns för barnbarnen, läraren som inte ger upp med den stökiga eleven, busschauffören som valt att alltid vara glad och hjälpsam, den som inte förmår mycket i det yttre men bär desto mer med sina förböner… när vi börjar se dem upptäcker vi hur många de är. Strimmorna av hopp.
Syster Ingrid OSB, Heliga Hjärtas kloster, 2024-12-16
Detta är en opinionstext.