av PATRICK HÄLLZON, INGVAR SVANBERG OCH MAGNUS FISKESJÖ
De senaste fem åren har medierna rapporterat om förtrycket av uigurer och andra minoriteter i den kinesiska regionen Xinjiang. Det mest omskrivna är den omfattande förekomsten av interneringsläger, vilka regimen hävdar är omskolnings- och utbildningsläger för att motverka terrorism. Bevisen och vittnesmålen talar dock för sig själva: år 2019 uppskattades 1,5 miljoner människor ha spärrats in utan möjlighet att kontakta anhöriga. Vidare vittnas om påtvingade steriliseringar och aborter i stor skala; om barn som skiljs från sina föräldrar och sätts på barnhem medan föräldrarna spärrats in i läger. Både på barnhemmen och i lägren är det förbjudet att tala det egna språket och de som ändå gör det utsätts för fysisk och psykisk bestraffning. Fångarna tvingas avsäga sig sin kultur och sin religion – lägren själva är alltså ett vapen i regimens kampanj. Många av de internerade skickas nu vidare till tvångsarbete i fabriker och på bomullsfält.
De kinesiska myndigheterna genomför en systematisk kampanj riktad mot den uiguriska kulturen: man raserar moskéer och kultplatser, asfalterar begravningsplatser, och låter otaliga intellektuella, författare och artister försvinna in i lägren.
Allt detta görs utan insyn från oberoende massmedier. På så vis undviker regimen de nyhetsrubriker som andra kriser runt om i världen vanligen ger upphov till. Det står emellertid klart att ett regelrätt folkmord håller på att verkställas.
Vilka är uigurerna?
Xinjiang är en region i nordvästliga Kina. Området är rikt på naturresurser men är glest befolkat. Uigurerna var tills helt nyligen i majoritet i området. De beräknas uppgå till 13 miljoner i Xinjiang, de talar ett turkiskt språk och är muslimer. Betydande diaspora- och flyktingbosättningar finns i Kazakstan, Kirgizistan och Turkiet. Även i Sverige finns många uigurer. I Xinjiang har uigurerna traditionellt levt som köpmän och bönder. I södra delarna utgör de fortfarande en befolkningsmajoritet.
Den andra folkgruppen, som också utsätts för öppna förföljelser från de kinesiska myndigheternas sida, är kazaker. De uppgår till 1,6 miljoner, talar likaså ett turkiskt språk och är muslimer. Många kazaker från Kina har under senare år flyttat till Kazakstan.
Det finns ytterligare minoritetsgrupper i Xinjiang, men deras nuvarande situation är inte lika väl känd. Det finns dock uppgifter om att kirgizer och andra etniska muslimer också förts till läger. Gemensamt är att de är kinesiska medborgare som nu förnekas rätten att tala sitt språk, utöva sin religion och sin kultur, som utsätts för ödeläggelse.
Reaktioner och vittnesmål
Omvärlden har varit försiktig i sina reaktioner mot det som händer befolkningen i Xinjiang. Många länder stryker uppenbarligen hellre draken medhårs än står upp mot övergreppen. Vissa länder, såsom USA, Kanada, Nederländerna och nu senast Storbritannien, har visserligen börjat reagera och kallar övergreppen för ett folkmord, men resten av världen står handfallen. Några länder reagerar med kraftlösa uttalanden, andra med tystnad, eller i värsta fall rentav med stöd till diktaturen.
Nyligen kunde vi läsa i Svenska Pen (2021-01-22) att den kände uiguriske exilpoeten Tahir Hamut framfört det sorgliga och mycket upprörande faktum att i regionen ”finns det inte längre några verksamma uiguriska författare”. Flertalet av de viktigaste författarna, sångarna, poeterna och akademikerna har försvunnit in i lägren, eller dömts till mångåriga fängelsestraff, i vissa fall också till döden. Exiluigurer har på många håll skrämts till tystnad, medan andra försöker upplysa omvärlden om det som sker i Kina.
Språk och litteratur under press
Efter en rejäl nedgångsperiod före och under den kinesiska kulturrevolutionen 1966 fram till Maos död 1976 kom en tid av kulturellt tillåtande för Kinas minoritetsfolk. Det uiguriska språket och litteraturen blomstrade under 1980-talet fram till början av 2000-talet. En omfattande litteratur publicerades. Många klassiker gavs ut på nytt och gjordes tillgängliga för det uiguriska folket. Trots periodiska tillslag och skärpning av kontrollen från de kinesiska myndigheternas sida sedan 1990-talet har litteraturen kunnat frodas fram tills nu.
Till detta bör tillägas att handlingsutrymmet för författare och andra kulturarbetare befunnit sig i en nedåtgående spiral sedan 1990-talet men att förtrycket kulminerat de senaste åren. Detsamma gäller religionsutövning såsom besök vid pilgrimsplatser. Det fanns tidigare gott om böcker och tidskrifter med uigurisk lyrik, folksagor och skönlitterära alster. Språkvetenskapliga arbeten, ofta baserade på ett omfattande material som insamlats i fält under 1950-talet men sedan ej fått ges ut, kunde under denna epok nu publiceras. Uiguriska och kazakiska forskare och studenter från Xinjiang har kunnat vistas vid utländska universitet, även svenska.
Denna period av relativ öppenhet förändrades radikalt omedelbart efter att Chen Quanguo av Xi Jinping i augusti 2016 utsetts till partiledare för kommunistpartiet i Xinjiang. En ny kampanj påbörjades nästan omedelbart. Läger- och bevakningssystem byggdes upp, och uiguriska sedvänjor blev föremål för inskränkningar.
Chen nöjde sig inte bara med att förbjuda en allt för iögonfallande skäggväxt på män och att begränsa stora bröllopsfester. Även det uiguriska språket blev föremål för myndigheternas åtgärder. Uppenbart muslimska namn förbjöds. Föräldrar får inte längre ge sina barn namn som Aysha, Fatima, Huseyin och Mohammet. Ungdomar med sådana namn tvingades byta ut dem mot mer neutrala. Den namnordbok som 2010 hade publicerats av forskaren Mutellip Sidiq Qahiri förbjöds och hamnade på listan över ”farliga böcker”. Namnlexikonet innehöll uppgifter om namnens betydelse, ursprung och uttal. Även de inhemska ortnamnen blev föremål för myndigheternas ingrepp. En forskargrupp som höll på med en ortnamnsbok fängslades och skickades till läger 2019.
Uiguriska böcker har rensats ut från boklådorna. Flera bokhandlare har tvingats stänga. Det som fortfarande finns tillgängligt på uiguriska utgörs av översättningar från kinesiska förlagor och böcker som genomsyras av kommunistisk propaganda. Det gäller även de kulturtidskrifter som alltjämt kommer ut: Tarim, Tengritagh och Miras. De innehåller inte något av det som tidigare kännetecknade dessa. I stället är det enbart myndighetssanktionerat stoff. På så sätt finns de bara kvar till namnet och tjänar som en slags dimridå för att ge sken av att det finns uiguriska publikationer.
Själva grunden för litteraturen är satt under attack. Uiguriska författare och andra kulturarbetare har internerats. Poeten Haji Mirazayit Kerim avled den 10 januari i år i kinesiskt fängelse, 82 år gammal.
Samtidigt sker en sinisering på bred front. Normen för statligt anställda i Xinjiang har nu blivit att använda mandarin i stället för uiguriska eller kazakiska. En person som talar sitt modersmål uiguriska ses som en person ”med två ansikten”. Enbart för detta straffas de med att skickas till läger där de skall omskolas, som det heter ”genom utbildning”. De skall tvingas att lägga bort sitt språk, sitt sätt att tänka och sin världsbild.
Därmed angriper man levnadssättet och kulturen. Den statliga kampanjen för att sinisera den uiguriska kulturen återspeglas också i annan propaganda. Med brutal tydlighet framgår det av skyltar och affischer som påbjuder att alla skall tala det ”nationella språket”, det vill säga mandarin.
Förstörelsen av monument och helgedomar
Kulturförstörelsen i Xinjiang är omfattande och innefattar raserandet av en rad månghundraåriga religiösa byggnader, såsom moskéer och helgongravar, skändningar av gravplatser, massrivningar av uiguriska hus inklusive ödeläggelse av traditionell heminredning, men också andra monument av betydelse för uigurerna. Dessutom döps platser med uiguriska namn om för att undanröja historien för alltid. Inte ens under den kinesiska kulturrevolutionen 1966–1969 ägde en så omfattande vandalisering av den lokala kulturen i Xinjiang rum.
Det är inte bara kultplatser som omfattas av kulturförstörelsen. Nyligen framgick att de lokala myndigheterna avlägsnat statyn av Mahmud Kashgari, författaren till det första turkiskspråkiga lexikonet Diwan Lughat al-Türk (1072–1077), utanför staden Opal. Mahmud Kashgari är en viktig symbol för hela den turkologiska språkvetenskapen.
Målet med kampanjen mot uigurer har därmed inte bara antireligiösa motiv utan även etnisk-kulturella. Målet är att helt assimilera befolkningen och undanröja alla viktiga kulturminnesmärken i akt och mening att utplåna kulturen för alltid. Den kulturella och religiösa eliten är särskilt utsatt i denna kampanj.
Ödeläggelsen av kulturplatser
Som nämnts ovan är uigurerna ett turkspråkigt folk som lever främst i nordvästra Kina i det som officiellt kallas den uiguriska autonoma regionen Xinjiang. Uigurerna själva föredrar dock namnet Östturkestan, en term som är förbjuden i Kina. I hela detta område är det vanligt förekommande med pilgrimsfärder till lokala helgedomar, så kallade mazar. Att besöka en mazar är intimt sammankopplat med uigurisk kultur och av stort symboliskt värde. Man besöker dessa helgedomar för att be om vardagliga ting såsom hälsa och välstånd för familjen. Pilgrimsfärder är också socialt viktiga. Vid större festivaler har deltagande varit ett sätt för befolkningen att hänge sig åt religion, men också att vårda och minnas sin kultur, träffa personer från andra delar av regionen, lyssna på poesi och musik samt äta mat tillsammans. Vissa pilgrimsplatser har också haft en viktig ekonomisk betydelse för de orter som ligger i anslutning till dessa.
Den främsta experten på dessa pilgrimsplatser är den uiguriska etnologen Rahile Dawut. Hon har publicerat flera publikationer skrivna på uiguriska, kinesiska och engelska. Också hon har fallit offer för Kinas statsterror. I december 2017 skulle hon flyga till Peking men är sedan dess ”försvunnen”. Av många ses Rahile som en viktig symbol för det pågående förtrycket. Hon talar perfekt kinesiska och har aldrig uttalat sig politiskt. Ändå blev hon en måltavla för samma regim som nu kriminaliserat en hel befolkning för vad de är och inte för vad de gör.
En av hennes viktigaste publikationer är boken Uyghur mazarliri (Uiguriska mazarer) från 2001, där hon med stor detaljrikedom redovisar dessa helgongravars historia, legender och fysiska kännetecken. Bland dessa helgongravar nämner hon Ordam Padishah, vars namn också återfinns i en rad västerländska reserapporter. Gunnar Jarring skriver i boken Åter till Kashgar om sitt besök på platsen. Som han noterar var detta inte under den period på året då pilgrimsfester ägde rum:
”Det var nästan mörkt när vi nådde fram till Ordam-padishah, där vi tog in på det bästa pilgrimsserajet. Det var så gott som tomt eftersom det inte var den stora vallfartstiden. Vi gick direkt till den berömda helgongraven – avståndet var inte långt – och fann att den bestod av en ensam anhopning av stänger med fanor och tygtrasor. Den måste ha varit tio meter hög. Vi frågade hur folk kunde komma åt att fylla på med nya stänger och nya trasor. Jo, de hade med sig de längsta poppelstammar de kunde finna, miltals ifrån, i processioner under gråt och veklagan. När de kom fram till Ordam-padishah klättrade de vigaste bland pilgrimerna upp så högt som möjligt på kvastens sidor och band fast de nya stammarna bland de övriga. Och så sköt kvasten ständigt i höjden.”
Ordam Padishah ligger avlägset långt ut i öknen. Denna plats välkomnade tidigare tusentals pilgrimer, i synnerhet under de årligen förekommande festivalerna. Sedan 1997 är besök förbjudna och nu finns helgongraven över huvud taget inte mer. Genom satellitfoton framgår att denna helgedom, i likhet med en rad andra, däribland Imam Asim Maziri utanför oasstaden Khotan, blivit helt eller delvis jämnade med marken.
Rahile Dawut framhöll redan 2012 uigurernas starka band till helgongravarna. Tidningen The Guardian (2019-05-07) hänvisar till en intervju med Rahile där hon säger: ”Om man skulle ta bort dessa … helgongravar, skulle det uiguriska folket fråntas bandet till marken. De skulle inte längre ha någon personlig, kulturell och andlig historia. Efter några år skulle vi inte längre ha något minne kvar [som påminner oss] om varför vi bor här eller till var vi hör hemma.”
Det hon hypotetiskt anför i intervjun, sker nu i realtid. Medan vissa paralleller kan dras till kulturrevolutionen är detta dock annorlunda. Kulturrevolutionen gick ut över många och religionen var ett av de områden som drabbades hårdast. Kampanjen mot uigurer och andra turkisktalande minoriteter skiljer sig i dag genom att den är etniskt motiverad. Med andra ord riktar den in sig på att utplåna en grupp som sådan på grund av dess etniska tillhörighet och religion. I artikeln ”The Spatial Cleansing of Xinjiang: Mazar Desecration in Context” (2020) betecknar historikern Rian Thum den nuvarande kulturförstörelsen i området som den värsta i dess historia. Han skriver att under de senaste två åren har den kinesiska staten förstört och vanhelgat uiguriska historiska och religiösa platser i en omfattning som är utan motstycke i Östturkestans historieskrivning.
De flesta erinrar sig säkert talibanernas ödeläggelse i mars 2001 av de stora Buddhastatyerna från 500-talet i Bamiyan, Afghanistan. Det orsakade omfattande protester världen över. Nu är det Kina, en stormakt med globala ambitioner, som utför liknande handlingar. Man kan bara häpna över att omvärlden reagerar så lamt.
Rian Thum jämför de känslomässiga banden mellan Ordam Padishah och vad exempelvis Parisbor och människor världen över kände vid den förödande branden av Notre Dame 2019. Han noterar att de flesta uigurer i Xinjiang förmodligen ännu inte vet om att detta hänt, men då de får reda på det kommer det att leda till ett känslomässigt trauma.
”I Ordams ruiner ligger många ledtrådar till dess historia begravda. Arkeologer skulle kunna göra sådana trädringsdateringar som forskare planerar utföra med Notre Dames nedfallna träkonstruktion. Forntida skräp och votivgåvor som lämnats av [ditresta] pilgrimer skulle kunna ge oss svar på frågor om förändringar i hur tillbedjan gestaltat sig genom århundradena. Eftersom många av Xinjiangs öken-helgedomar ligger på eller i nära anslutning till forntida buddistiska platser, hade Ordams förstörelse kunnat avslöja spår av ännu äldre heliga byggnader. Det är osannolikt att flertalet uigurer i Xinjiang ännu hört talas om förstörelsen av Ordam Padishah, men när så sker, kommer det känslomässiga traumat inte att vara mindre akut än det som skedde i Paris efter katedralbranden”.
Som ett led i assimileringskampanjen och Kinas ”krig mot terror” har tusentals moskéer och flera helgongravar och begravningsplatser antingen förstörts helt eller skändats på olika sätt. För många svenskar och andra européer är de flesta av dessa helgedomar okända. Men för uigurerna intar de en särskild betydelse. De monument som ännu finns kvar är bland annat helgongravar som tidigare omvandlats till museer, såsom mausoleet Apaq Khoja i Kashgar. Den platsen besöks numera främst av kinesiska turister.
Gravplatser
Det är inte bara helgongravar som raserats eller skändas. I vissa fall har man rivit och byggt parkeringsplatser där moskéer tidigare stått. Samma sak har skett med familjegravar. Allt i ett medvetet försök att bryta uigurernas band till sin kultur och historia. Liksom Rahile uttryckte farhågor om helgongravarna finns en uppenbar risk att nästa generation uigurer inte kommer ha kvar några bestående band till vare sig språk, religion, sin historia eller sina förfäder.
Den i Sverige bosatte uiguriske poeten Abdushukur Muhammet, som år 2019 gav ut en samling uiguriska dikter på svenska, uttrycker sin sorg över det som hänt hans egen familjegrav i staden Kucha. I generationer har graven varit en samlingsplats för familjen, men år 2018 beslutade myndigheterna sig för att riva den. Detta är för närvarande inget ovanligt.
Abdushukur uttrycker sin frustration och sorg i en tidigare opublicerad dikt som här återges på svenska. Notera titeln ”Mitt namn” vilket syftar på det faktum att uigurer i dag inte ens får välja vilka namn de ska ge sina barn.
Mitt namn
Jag är Abdushukur Muhammet
mitt namn lever som en flykting i min kropp
det kläder mig som ett spindelnät
Mitt namn kanske flydde sin väg från en plats där jag aldrig satt min fot
till Taklimakan
Mitt namn är fortfarande felstavat
likt den första kvinna jag förälskade mig i
Mitt namn är alldeles för långt
precis som min längtan, mina bottenlösa tankar och min obeskrivliga sorg
Ibland liknar mitt namn raserade moskéer
och ibland som den gamla graven min far lämnade
Och ibland påminner mitt namn om Kuchas runda stora bröd
Mitt namns böjda linjer liknar länders krokiga gränser
och gör mig till ett träd ståendes vid foten av min faders grav
Min far var ingen profet när jag föddes men liksom profeter slängdes vi ut från vårt land
eftersom vi har ”Muhammets namn”
Mitt namn är som en sten som slipats av en tusenårig vind
Mitt namn hänger där som ett museiföremål
Åh! Museum
där levande kommer in och liket lämnats kvar
Lögn och sanning är densamma
Åh! Denna värld
I blodfläckarna i de av längtan uppfyllda ögonen som ej nått livets mål
där blommar namnen i sandens färg
Om mitt namn vill ha mig när jag dör
tvätta mig då med mitt namn
Översättning: Patrick Hällzon i samarbete med Abdushukur Muhammet
Kina och Unesco
Det kan tyckas motsägelsefullt att Kina säger sig vilja försvara den så kallade Sidenvägens kulturer genom bidrag till internationella organ som Unesco. I själva verket är det rent hyckleri. Som ett exempel på denna dubbelmoral gick Kina nyligen in som huvudsponsor för ett projekt för unga forskare om Sidenvägen, där det står att läsa: ”National Commission of the People’s Republic of China for Unesco, has launched the Silk Roads Youth Research Grant”. Stipendiesökande uppmanas att fokusera på ämnen som anknyter till Sidenvägarnas gemensamma arv och pluralitet, liksom deras inneboende mångfald och potential i nutida samhällen för att få till stånd en kreativitet, interkulturell dialog, social sammanhållning, regionalt och internationellt samarbete samt slutligen hållbar fred och utveckling.
Dessa utfästelser går inte ihop med vad som verkligen sker i Xinjiang, Kinas västligaste område med en lång historia av kontakter med omvärlden. Kina kontrollerar såväl forskare som de frågor som kan studeras. Det är en skam att internationella organ som Unesco på så sätt ger legitimitet åt en regim som håller på att genomföra ett kulturellt folkmord. Tillägas bör också att så sent som 2008 hedrade Unesco den tidigare nämnda författaren genom att utropa året till Mahmud Kashgaris år.
Allt verkar inte stämma med vare sig FN eller sådana organ som Unesco. Nyligen skapades en Watch dog, en övervakningsgrupp, kallad Our World Heritage av en rad kulturföreträdare, vilka visat oro över den senaste utvecklingen inom organisationen. Ekonomiska incitament tycks påverka Unesco:s ”oberoende”. Varken Unesco eller Our World Heritage har sagt någonting alls om den massiva kulturförstörelsen i Xinjiang.
När det gäller FN och uigurerna försummade dess generalsekreterare Antonio Guterres på Förintelsedagen den 27 januari att nämna det pågående folkmordet vid namn, samtidigt som judiska företrädare och organisationer i Storbritannien och USA öppet stöder uigurerna. Guterres och Michelle Bachelet, FN:s höga representant för mänskliga rättigheter, har båda försökt förhandla med Kina om att villkorslöst få inspektera förhållandena i Xinjiang, men de kinesiska myndigheterna insisterar på att detaljregissera varje sådant besökt, vilket förstås inte kan accepteras av FN.
Kultur- eller folkmord?
Eftersom det ännu inte föreligger tydliga bevis för massmord, har den hänsynslösa ödeläggelsen av uigurernas kultur beskrivits som ett kulturellt folkmord. FN:s folkmordskonvention från 1948 definierar dock folkmord just som den avsiktliga utplåningen av ett folk, och massmord är bara en av de möjliga vägarna mot det målet. Tvångssteriliseringar och konfiskering av barn finns också med bland konventionens kriterier för folkmord (genocid), ett begrepp som 1944 myntades av Raphael Lemkin (som för övrigt var flykting i Sverige 1940 och undervisade vid Stockholms högskola). Under förarbetena till FN:s folkmordskonvention 1948 argumenterade Lemkin för man skulle inbegripa även förstörelse av kultur och kulturarv som en del av begreppet. Lemkin hade ju själv sett hur nazisternas folkmord inbegrep inte bara att döda människor utan också att förstöra grunderna deras identitet vilade på: Man raserade synagogor och brände deras böcker, gav sig på framträdande kulturpersonligheter, och så vidare. Alltsammans som en paketlösning.
Lemkin ville ha med kulturförstörelse i konventionen, men det stötte emellertid på patrull från västmakterna, och därför kom dessa aspekter inte med i den slutliga skrivningen. Om detta kan man läsa i John Coopers bok Raphael Lemkin and the Struggle for the Genocide Convention, 2008. Minnet av hur nazisterna gav sig på kulturpersonligheter finns dock med i paragraf 2, där det talas om att folkmord är att ”helt eller delvis” avsiktligt utplåna ett folk. I detta ”delvis” kan man identifiera vad Kina gör då de röjer bort kulturpersonligheter, religiösa byggnader, och historiska minnesmärken. Det är lätt att dra paralleller mellan vad Lemkin sett och uigurernas situation!
Slutord
Uigurerna, kazakerna och de andra inhemska folken i Kina upplever i dag en humanitär katastrof, med obeskrivligt lidande och trauma. Det är nu utan tvivel en reell möjlighet att deras folk och kulturer inte kommer att överleva i sitt hemland, utan enbart i exil. Vi i Sverige liksom alla andra folk jorden runt, inklusive förstås det kinesiska folket, måste protestera mot Kinas folkmord och visa vår solidaritet med de drabbade. Givet hur den kinesiska staten nu gör sitt yttersta för att dölja vad som pågår, är en av de allra viktigaste sakerna vi kan göra att ta till oss och dela med oss av information om den verkliga situationen.
Mer läsning
Bibliografi med nyheter om och analyser av utvecklingen i Xinjiang: https://uhrp.org/bibliography/
Xinjiang Documentation Project: https://xinjiang.sppga.ubc.ca
För information om Rahile Dawut: https://www.freemymom.org/scholarship
Patrik Hällzon är doktorand i turkiska språk vid Institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet.
Ingvar Svanberg är forskare vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala universitet.
Magnus Fiskesjö är lärare i antropologi och Asienstudier vid Cornell University, USA.
Ur Signum nr 4/2021, s. 51–58. För bilder hänvisas till den tryckta versionen.