BENGT SÄFSTEN
Inom de flesta yrken tillämpas den så kallade proportionalitetsprincipen. Inom juridiken är det den grundregel som säger att åtgärder inte skall gå utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. Enligt denna princip vägs olika intressen mot varandra, till exempel samhällets krav på säkerhet mot individens rätt till integritet. Liknande situationer finns i andra samhällssektorer – man menar att det skall råda balans mellan mål och medel. Fall är vanliga inom sjukvården, inte minst i livets slutskede.
Den katolska kyrkans katekes kräver inte sjukvårdande behandling till varje pris. Den säger: Att upphöra med mödosamma, farliga, extraordinära eller i förhållande till det förväntade resultatet orimliga medicinska insatser kan vara riktigt. Här rör det sig om att vägra vara ’terapeutiskt halsstarrig’. Här är det inte fråga om att man dödar någon; man går med på att man inte kan hejda döden. Beslut bör fattas av patienten om han har kompetens och förmåga därtill, eller av den som har laglig rättighet till det (Katolska kyrkans katekes, nr 2278).
Katekesen tillämpar den kända och accepterade proportionalitetsprincipen på sjukvården. Behandlingen skall inte ges för behandlingens egen skull. Den får inte bli självgående, styra sig själv och rulla på i en grym ”halsstarrig” automatik där sjukvården respektive den ansvarige läkarens och de närmaste anhörigas tappar styrningen och kontrollen. All behandling skall ges i patientens intresse och med patientens bästa som mål. Den skall vara meningsfull.
Det kända fallet vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm illustrerar principen [läs mer här]. 2009 anhölls en överläkare och docent vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus misstänkt för mord alternativt dråp på ett spädbarn som hon haft i sin vård. Hon kom att kallas ”barnläkaren”. Innan hon kom in i bilden fanns en lång och plågsam förhistoria: förlossningen var komplicerad och barnet efter nedkomsten medtaget. Efter förlossningen vårdades det därför på barnsjukhuset. I det andra levnadsdygnet skedde en felbehandling utförd av en sjuksköterska (inte av barnläkaren). Den felbehandlingen som ledde till en stor hjärnskada har utretts helt separat. Först under barnets sista levnadsvecka var den mycket erfarne läkaren ansvarig för vården. Magnetröntgen på barnets hjärna visade kraftiga hjärnskador. Från sjukhuset sida gjorde man bedömningen att det inte var meningsfullt att fortsätta den livsuppehållande vården. Föräldrarna samtyckte till att vården avslutades. På eftermiddagen samma dag kopplades respirator därför bort och på kvällen avled barnet i närvaro av sina föräldrar, flera släktingar samt vårdpersonal. Efter dödsfallet hämtades barnläkaren på sin arbetsplats under förnedrande former av polisen för en uppslitande och långsam rättsprocess som kom att ta flera år. Efterhand friades barnläkaren helt från misstankarna om mord eller dråp.
Bland läkare och politiska beslutsfattare råder fortfarande stor ovisshet om hur en patient med en dödlig skada skall behandlas, om denna skada inte omedelbart leder till livets slut. Med dödlig skada menas här ett så illa sargat liv att det inte finns något rimligt hopp – behandlingen är utsiktslös.
Åtgången av de polisiära resurserna har i barnläkarfallet varit enorma. Den juridiska prestigen har satts på spel och delvis motverkat sina syften. Böcker har skrivits, ljudläget i diskussionerna har tidvis varit mycket högt. Spekulationer om vad som ”egentligen” hänt har lett till oro. Innan den dråpmisstänkte barnläkaren (som alltså egentligen var narkosläkare och docent) hade friats från varje brottsmisstanke, stängdes hon av och belades med arbetsförbud. Hon fick inte ens uppsöka sitt arbetsrum. Läkaren tvingades avbryta både forskning och undervisning och alla andra rätt kvalificerade uppdrag. Priset har varit extraordinärt.
Sällan har näthatet och drevet mot en enskild person illustrerats så smärtsamt tydligt. Det är många som borde ha dragit lärdomar av det inträffade och i fortsättningen bör handskas varligare och mer ödmjukt med en medmänniska [se DN här]. Detta tycks vara ännu ett slagfält där det enbart finns förluster, inga vinnare. Och man glömmer lätt ett efterlängtat barn har dött, mitt i allt elände står nämligen sörjande föräldrar och deras anhöriga kvar. Inte har de fått de förklaringar som deras advokat menade var deras drivkraft [se SvD här]. Alla andra som kunnat, de har lämnat platsen.
Detta är inte rätt forum för juridiska överväganden, fortsatta spekulationer eller annat. Fallet är prövat och barnläkaren är befunnen oskyldig. Fallet har inte varit till fördel för polis och rättsvårdande myndigheter, inte heller för föräldrarnas juridiska ombud. Inslaget av låsningar med stor prestige och halsstarrighet (!) har varit enormt.
Flera viktiga frågor återstår, inte minst frågan om när det inte är rimligt att fortsätta med behandling. Det har egentligen lite med ett enskilt fall att göra. Inte heller kan svar ges med juridiska spetsfundigheter, förarbeten eller andra rätt abstrakta resonemang. Det handlar mer om livets början och slut och människans grundvillkor, utan koppling till misstanke om brott. Man kan påminna sig det italienska fallet med Eluana Englaro [läs mer här och här] Englaro, där den etiska och juridiska bedömningen skilde sig starkt mot föräldrarnas önskningar. Där fanns en drivande kraft i familjen att avbryta en livsuppehållande respiratorbehandling men en etiskt annan problematik. Fler fall finns som gått till historien, inte minst svårt hjärnskadade Terri Schiavo, vars make drev på att livsuppehållande åtgärder skulle avslutas och kämpade för det med juridikens hjälp i mer än fyra år mot (!) Schiavos föräldrar [se BBC här]. Man kan till sist associera till situationen i Belgien, där man i vinter i samförstånd faktisk lagstiftat om dödshjälp för barn [se DN här].
Fallet vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus handlade däremot inte om dödshjälp. Det kan bedömas utifrån proportionalitetsprincipen. På flera sätt.
Bengt Säfsten 2014-04-05