av HEINZ WERNER WESSLER
Folken i Bangladesh och Syrien tvingade överraskande sina härskare att fly under förra året, med relativt lite blodspillan. Båda länderna befinner sig i ett osäkert mellanläge. Glädjen över den lyckade befrielsen är stor, men vägen till en bättre framtid är stenig och osäker. Men en sak är säker: Den stora majoriteten av människor i båda länderna är övertygade om att det var värt insatsen – ända till och med att sätta sitt liv på spel.
I andra länder sitter fortfarande autokratiska regimer kvar i sadeln. I Myanmar kämpar en militärregim hänsynslöst för sin överlevnad, i Nicaragua har den tidigare hjälten i befrielsekampen, Daniel Ortega, utvecklats till en grym och våldsam härskare som till och med driver ut jesuiterna från landet. I Ryssland militariserar Vladimir Putin samhället, och i Xi Jinpings Kina är massakern på Himmelska fridens torg 1989 helt utplånad från det offentliga minnet, även i det forna upproriska Hongkong. Den demokratiska förnyelseepok som många hoppades på efter Östblockets kollaps har inte inträtt.
Tvärtom. Även i länder med stabil demokratisk tradition går människor på manipulationer från högerpopulistiska hetsare i den elektroniska kommunikationens och artificiell intelligensens tidsålder. Den ”arabiska våren” 2010 spolade upp islamister till ytan – de följdes av nya autokrater, eller av inbördeskrig som i Libyen, Sudan och Syrien. Och den absurda ledarkulten i det isolerade Nordkorea blomstrar fortfarande, medan Kina maktlöst ser på den nukleära upprustningen av sitt protektorat.
Men det finns också tecken på hopp: När premiärminister Sheikh Hasina i augusti 2024 oväntat abdikerade efter femton år vid makten och flydde till Indien, var Bangladesh fortfarande inte en fullständig diktatur – men på väg dithän. Yttrandefriheten var starkt begränsad, politiska motståndare fängslades eller försvann för alltid, som i Syrien. Men den envisa studentprotesten och general Waker-uz-Zamans vägran att verkställa skjutorder fick regimens att kollapsa som ett korthus.
För aktörerna inom säkerhetsapparaten spelar det en roll hur rättfärdigad diktatorns styre fortfarande uppfattas vara i folkets ögon. Ett styre som enbart grundas på våld är aldrig stabilt. Diktaturers öde är svårt att förutse. Först efter att de har störtats, när hemliga arkiv, palats och fängelser öppnas, vet man mer.
I en diktatur är det alltid svårt att säga hur lojala maktapparaten verkligen är mot systemet. Men även diktatorn själv har ofta inte fullständig insyn. Asad hade förmodligen på något sätt anat vad som skulle hända och lämnade sin familj efter ett besök i Moskva och återvände ensam till Damaskus i början av december. Först den 8 december försvann han hastigt, utan att ha varnat sin bror, som det verkar.
Rebellernas attack på Aleppo den 27 november var överraskande snabbt genomförd: De erövrade staden på två dagar och avancerade sedan blixtsnabbt söderut. Ingen hade förväntat sig detta, inte ens upprorsmakarna. Redan för ett halvår sedan trodde väl informerade Syrien-experter att Asad satt fast i sadeln efter tretton år av inbördeskrig. Europeiska stater hade redan börjat göra närmanden till honom.
Ingen härskare sitter fast på sin tron. Särskilt inte de orättvisa härskarna. En dag kommer historien i kapp dem. Där någon i dag stilla eller tyst underkastar sig, kan revolutionen bryta ut redan imorgon. Men heller inte den nordkoreanska diktaturen har någon överlevnadsgaranti, trots atomvapen. Eller är Iran nästa kandidat för ett folkuppror? ”Han störtar de mäktiga från deras troner” (Lukas 1:52), heter det i Magnificat, som dagligen reciteras i vespergudstjänster världen över. Gud kommer att ordna det. Kundskapen om Guds ingripande är allt annat än en ny kunskap för Israel: Hannas lovsång (1 Sam 2:6–8), Jesaja 40:4–5, Psalm 113:7–8 är gripande vittnesmål om Israels förtroende för Gud, som ingriper i historien på sitt sätt. Även i de mest förtvivlade situationer kan ödet vändas.
Heinz Werner Wessler 2025-01-07
Detta är en opinionstext.