av LEONETTA ANNA JAUHOJÄRVI
Jag vördade den saliga jungfrun Maria starkt redan som barn. Hennes nästintill superkrafter i ödmjukhet och Gudsfruktan fick mig att vilja trycka mig mot jungfruns bröst för ett evigt beskydd mot onda krafter. I synnerhet tog jag mig min tillflykt till Maria för att jag hos henne kände förtröstan i ett kulturellt utanförskap. Maria var min styrka i kampen med att ha en annan etnicitet än majoriteten av klasskamrater och grannar i förortens Stockholm. Att både känna sig och se annorlunda ut. Jag vilade mina samekinder i Marias famn och hon har torkat både en och annan tår genom åren.
Mitt lappländska svårmod flätade Maria in i sin nåd och lät det glänsa som norrskenet. Den tornedalska flickan hittade en plats för sin sång i Marias ära. Jungfrun själv hade fått söka sig till diasporan i Egypten, och det var den erfarenheten som lämnade mig mindre ensam i min egen diaspora.
Det femåriga barnet tänkte på henne som sin hemliga mamma, då Maria tycktes väsensskild från de icke-troende föräldrarna hemma i vardagens kök. Mina föräldrar kunde bara inte förstå vilken mamma Maria var, för mig och en hel jord. De var bortkopplade från Bibeln och allt vad himmelskt hopp hette. Maria omslöt jorden i sin fredsdräkt och varje konflikt jag hörde talas om fick min bön att intensivt vändas mot jungfrun. Hon hade den kraften, men framför allt kärleken till skapelsen. I Maria fanns förlåtelsen till alla förövare, mindre som stora, och ödmjukheten som ser bortom en människas egen lilla horisont. Annorlunda eller inte, den dagen skulle gry när alla sårade blev förhärligade i ett rike ovanför solen. Mina föräldrar kunde bara inte mäta sig med supermamman. Maria var och förblir bön och förtröstan.
I våra dagars krig, som inte sällan är slagfält över olika etniska tillhörigheter, vänder jag mig återigen till min och hela jordens mamma. De bibliska berättelserna om jungfrun som blev mor, är berättelser om en enkel kvinna som förändrar sin omvärld genom hörsamhet och moderlig omsorg. På samma sätt ska jag lägga örat mot min medmänniskas behov och vårda denne med största moderskärlek. Att vara ett ljus i ett krigiskt mörker är självuppoffrande, men tur att det inte krävs annat än att söka Marias varma händer för att återfå styrkan. Bönen om fred är lika ihärdig som när jag var barn. Det är väl bara en supermamma som Maria som kan skänka hopp till alla krigets individer. Maria är stjärnan som lyser klarast för de som utmanas på grund av sin etnicitet och kultur. Maria är tillflykten när majoritetssamhället kommer angripande, eller nationalismen har fått vind i seglen.
Leonetta Anna Jauhojärvi 2025-01-08
Detta är en opinionstext.