av ANDERS PILTZ
Det verkar i förstone ganska lätt att bevisa att det existerar universella mänskliga rättigheter, oberoende av kulturella, politiska och historiska sammanhang: gör en enkätundersökning och fråga om någon vill riskera tortyr eller hamna i straffläger utan dom och motivering eller mista möjligheten att förklara och försvara sig. Resultatet blir entydigt. Alltså finns det något som förenar alla människor: nämligen rädsla för att isoleras från gemenskapen och dess trygghet. Den kulturella relativismen och rättspositivismen, företrädd av Horace Engdahl (se Svenska Dagbladet 30/12 2024, bakom betalvägg), är ett klent vapen mot barnäktenskap, slaveri, könsstympning, godtyckliga nackskott i fängelsehålor och andra former av barbari som vi i västerlandet vill betrakta som övervunna stadier i civilisationens historia. Engdahls cyniska resonemang passar diktatorer i alla tider utmärkt väl.
Vi andra menar dock att vi numera har uppnått ett högre stadium i kulturen genom avskaffandet av tortyr (i Sverige 1734), införandet av kvinnlig rösträtt (1921), avkriminalisering av homosexualitet (1975), förbud mot barnaga (1979) och tvångssterilisering (2013). Vi är glada över denna utveckling och har en rimlig önskan att exportera dessa värderingar till de delar av världen där de inte anses självklara.
Vi tänker också gärna att dessa rättigheter är naturliga, det vill säga grundade i den mänskliga naturen och åtkomliga för det ogrumlade förnuftet och samvetet. Föreställningen har en lång men ingalunda rätlinjig historia i vår västerländska tradition. Filosofen Herakleitos på 500-talet före Kristus talade om en kosmisk lag som genomtränger världsalltet, trots att den är oskriven men ändå ligger till grund för all skriven lag. Aristoteles skilde på mänskliga lagar som är olika i olika politiska system, och en naturlig lag som är universell och låter förnuftet skilja på gott och ont, sant och lögnaktigt, och som är förpliktande för samvetet. Alla bör fritt och frivilligt instämma i dess påbud, om de inte vill komplicera sitt eget och andras liv och öka lidandet i världen. Cicero säger att rättvisan är rotad i den mänskliga naturen och artikuleras i regler som har bevisat sin hållbarhet och därefter har kodifierats. Denna lag talar i samvetet och kan inte avskaffas.
I den antika litteraturen fick saken sitt tydligaste uttryck i Sofokles tragedi ”Antigone”. Kung Kreon är den arketypiske rättspositivisten: han menar att det värsta som kan drabba samhället är anarki. Makten har därför alltid rätt, och den som lyder makten kan aldrig göra fel. Kreon hade förbjudit begravningen av sin fiende Polyneikes. Dennes syster Antigone trotsade förbudet och dömdes till döden. Hon hänvisade till det rätta, Dike, de eviga regler som varje lagstiftare måste ta hänsyn till. Ingen vet varifrån Dike (femininum) kommer, men hon har evigt liv.
Också de kristna byggde på denna tanke om en naturlig rättskänsla, den gyllene regeln och olika Paulus-ställen som insisterar på att alla människor i samvetet kan skilja på rätt och orätt, åtminstone som allmängiltiga principer. Thomas av Aquino skisserade ett utkast till det som skulle kallas mänskliga rättigheter, en doktrin om universella och medfödda idéer om vad som är gott och skall eftersträvas och vad som är ont och bör undvikas. Alla varelser, hävdar han, har en naturlig strävan efter liv och överlevnad, samhörighet, fortplantning och vård av avkomman, efter kunskap och fredlig samverkan med andra. Dessa principer är sanna och desamma i alla kulturer.
Teologen Francisco de Vitoria hänvisade till naturrätten, oberoende av religion, när han protesterade mot den spanska kronans imperialistiska metoder i Sydamerika. Folkmordet på armenierna 1915 var första gången man appellerade till begreppet ”brott mot mänskligheten”, när de allierade regeringarna protesterade mot Höga Porten, den osmanska riksledningen. ”United Nations Charter”, FN:s grundläggningsdokument från 1945, var en trosbekännelse: man tillkännagav sin ”faith” på de mänskliga rättigheterna, något som understryker att dessas existens inte går att bevisa, långt mindre då vilken tolkning som är mer korrekt än en annan. Också den ”Universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna” 1948 är mera av en moraliskt förpliktande överenskommelse än ett juridiskt bindande fördrag.
Under 1800-talet betraktades tesen om naturrätten som oanvändbar och ersattes allmänt av utilitarismen, formulerad av Jeremy Bentham som största möjliga lycka till största möjliga antal, och av rättspositivismen, enligt vilken en lag helt enkelt baseras ”på härskarens befallning”, med ett uttryck av den engelske rättspositivisten John Austin – också om härskaren är en demokratisk majoritet. Man kan aldrig göra fel om man lyder sina rättmätiga överordnade, enligt denna princip. Right or wrong, my country, sade lojala amerikanska soldater under Vietnam-kriget.
Den attityden är förstås problematisk. De vedervärdigheter som begicks under andra världskriget återupplivade intresset för naturrätten. Nazikoryféerna anklagades för ”brott mot mänskligheten”, ett lagrum som förvisso inte existerade i Tredje rikets rättssystem – eller någon annanstans heller, vid denna tid. De ställdes till svars, och dömdes i flera fall till döden, enligt en lag som inte fanns i någon lagbok.
Naturrättsteoretikerna menar således att de (oskrivna) mänskliga rättigheterna kodifierats mer eller mindre lyckat i deklarationer och konventioner, medan rättspositivisterna hävdar att dessa lagtexter i sig är grunden för de mänskliga rättigheterna, som endast existerar i den mån sådana regler har ratificerats och kan upprätthållas av makten.
Det finns möjligen ett kriterium med vars hjälp man kan fastställa existensen av en naturlig lag (och validera den genom tillämpning på enskilda fall) – nämligen tiden. Tidens gång bekräftar eller avslöjar allt, i lyckliga fall också juridiska principer. Det som är giltigt består tidens prövning och visar sig giltigt.
Enligt den katolska naturrättstraditionen, sådan den uppfattas i dag, är den naturliga lagen mer ett instrument för att upptäcka moraliska värden än ett antal sanna principer. Detta leder till tre fundamentala övertygelser: 1. den naturliga lagen hävdar att det finns en objektiv moralisk ordning, 2. denna är tillgänglig för alla människor oberoende av religiös tillhörighet, och 3. kunskapen om moraliska värden kan generaliseras och inses av varje människa av god vilja.
Begreppet naturlig lag har enligt min mening presenterats övertygande av thomisten Servais Pinckaers. Den mänskliga naturen kan jämföras med de anlag och kvaliteter som gör det möjligt för människan att utvecklas till en person som är värd beundran. I denna mening är natur detsamma som potentialitet till det bästa. Varje människa har något begrepp om vad som är rätt och gott, även om detta sensorium inte är högt utvecklat. Det kan jämföras med musikalitet eller språkbegåvning. Alldeles som musik och språk är rättskänsla något som måste läras in, övas och upprätthållas. För att spela fiol krävs viss talang, i annat fall är övning till ingen nytta. Övningen kräver självdisciplin, kanske i början yttre påtryckning. Efter den första plågsamma tidens skal- och greppövningar kommer en dag den punkt där musicerandet förvandlas till något njutbart, till en angenäm utmaning. Ingen behöver längre tvivla på att musikanten kan sin sak. Själv behöver hen inte tvivla på sin förmåga. Lika litet behöver någon tvivla på att en moraliskt beundransvärd handling har blivit utförd, när den väl blivit utförd. Man förstår det intuitivt, men också rationellt.
Moralisk frihet är ju inte friheten att göra vad som helst, lika litet som pianomusik är möjligheten att hamra fritt och ohämmat på klaviaturen. Verklig frihet är att gestalta och stärka sin förmåga att utöva det man lärt sig. En människa som behärskar ett instrument efter tusentals övningstimmar åtnjuter och utövar en suverän frihet att spela, leka, göra en personlig tolkning, med precision, talang, intelligens, ja till och med bryta mot reglerna, om det sker avsiktligt – med andra ord, uppvisa de egenskaper som gör en artist beundrad.
Den naturliga lagen handlar om denna frihet, som inte är godtycklig utan strävar efter att förvärva en färdighet. Den naturliga lagen uthärdar tidens test, och historiens skiften. Det som är moraliskt skönt visar sig med tiden. Det inbjuder till andras beundran. På detta sätt kan man konstatera att den handlingsväg som valdes av Mahatma Ghandi, Martin Luther King, Nelson Mandela och Alexander Navalnyj har visat sig vara i överensstämmelse med den naturliga lagen, eftersom de har varit till ovärderlig inspiration för andra, och de kommer att så förbli.
Utan dessa ideal och exempel hade världen varit fattigare, alldeles som världen skulle vara fattigare utan den stora musiken och konsten, också för dem som inte kan nå upp till idealen utan bara gläder sig åt att några få, i några lyckliga fall, har nått ända fram.
Anders Piltz 2025-01-12
Detta är opinionstext.
Horace Engdahl, ”Vår förträfflighet har en jobbig tid framför sig”, Svenska Dagbladet, den 30 december 2024, via länken här
Repliker
Håkan Lindgren, ”Horace Engdahls tes bygger på villfarelse”, Svenska Dagbladet, den 6 januari 2025, via länken här
Fredrik Johansson, ”Engdahl missförstår historien baklänges”, Svenska Dagbladet, den 11 januari 2025, via länken här