av ANDREAS MAZETTI
Det sägs att när fan blir gammal blir han religiös. Nu är det inte fan det ska handla om i denna text, men likväl en person som har komponerat Sympathy for the Devil, Dancing with Mr. D och sjungit ”you’ll never make a saint of me”. Personen i fråga är den numera 80-årige Mick Jagger, sångare och frontman i The Rolling Stones som är aktuella med det nya albumet Hackney Diamonds.
Sedan släppet av skivan A Bigger Bang (2005) har det varit tyst med egenskrivet material – med undantag från singlarna Doom and Gloom (2012), One More Shot (2012) och Living in a Ghost Town (2019). Efter att ha drabbats av ett stort bakslag när trummisen Charlie Watts avled, år 2021, har gruppen hämtat ny energi och kommer att släppa sitt första album med originalmaterial sedan 2005.
Allmänheten får vänta på skivsläppet till den 20 oktober, men två singlar med nytt material har redan släppts. Första singeln, Angry, är en för Rolling Stones karaktäristisk riffbaserad låt, vars text är smått banal. Annat är det med den senaste singeln, Sweet Sounds of Heaven, där såväl Stevie Wonder som Lady Gaga medverkar. Texten, som är Jaggers, döljer inte upphovsmannens vilja att bli överöst av himmelsk kärlek.
Kanske är Sweet Sounds of Heaven Jaggers slutgiltiga bekännelse till kristendomen? Ty, i ingen annan Rolling Stones låt levererar han rader såsom ”Bless the Father, bless the Son, hear the sound of the drums” och ”I’m not going to hell […] I’m not going down in the dirt […] I’m going to laugh, I’m going cry, eat the bread, drink the wine. ‘Cause I’m finally, finally quenching my thirst.” Intill detta finns en vädjan – eller bön – om att inga kvinnor eller barn ska behöva gå hungriga.
Med dynamik och inlevelse – som åtminstone låter äkta – balanseras social realism, sinnliga erfarenheter av himmelska ljud (”sounds”) och dofter (”scents”) med ett personligt beslut om att inte hamna i helvetet. Låten svänger av gospelinfluenser, arrangemanget är väl uttänkt och melodin är ljuv. Nästintill himmelsk.
Möjligen höjer någon på ögonbrynen eftersom himlen kanske inte är det första som slår en, när Jaggers namn kommer på tal. Men att kristendomen finns på sångarens radar är ingenting nytt.
Redan år 1967 försvarades han av den katolske journalisten William Rees-Mogg (far till den brittiske parlamentsledamoten Jacob Rees-Mogg), som med en ledare i The Times – med titeln Who Breaks a Butterfly on a Wheel? – kom till Jagger och Keith Richards försvar när de stod anklagade för droginnehav. Tillsammans med jesuitpater Thomas Corbishley diskuterade Jagger och Rees-Mogg ungdomskultur och kristen moral i engelsk TV.
Inför vigseln mellan Jagger och Bianca Pérez-Mora Macías, år 1971, konverterade Jagger till den katolska kyrkan. Bröllopet ägde rum i franska Saint-Tropez, i en katolsk ceremoni. Om eller när han upphörde att vara katolik är oklart. Men klart är att det är efter separationen från hustrun, år 1978, som de kulturkristna referenserna allt oftare dyker upp låttexterna.
Exempelvis sjöng Jagger om att skänka tio dollar till ”the Church of the Sacred Bleeding Heart of Jesus” (Far Away Eyes, 1978), att grannar bör behandla främlingar såsom de själva önskar att bli behandlade (Neighbors, 1981). Han skickade en uppmaning till världen att engagera sig mot korruption och för socialt utstötta och fattiga (Rock and a Hard Place, 1989). I Blinded by Rainbows, från år 1994, mediterade han över Kristi lidande på korset i en värld av våld, ständig förändring och meningslöshet. I Flip the Switch, från år 1997, är det inte Lucifer som han hyser sympati för utan för “den andra firman”, som han sade sig arbeta för.
I låten Joy sjöng Jagger om att han åkte ut i öknen för att söka efter Buddha, men i stället fann han Jesus Kristus. I God Gave Me Everything uttryckte han tacksamhet för att ha fått ta del av Guds gåvor. De två sistnämnda låtarna återfinns på hans senaste soloalbum Goddess in the Doorway (2001).
På A Bigger Bang (2005), var referenserna till kristendomen dock färre. Här hörs endast en klagan över att nykonservativa amerikaner kallar sig för kristna (Sweet Neo-Con).
Med Sweet Sounds of Heaven har de kristna motiven återvänt som ett inslag i Rolling Stones texter. Men riktigt säker kan man inte vara på Mick Jaggers omvändelse. Genom åren har han varit noga med att värdesatta sin integritet och privata sfär och några raka svar på personliga frågor får journalister sällan. Svaren är i stället undanglidande i bästa politikerstil.
Måhända är detta anledningen till att bilderna av honom har kommit att bli många och motstridiga. Än beskrivs han som en hälsonörd, än som en dekadent rockstjärna. Än som en man med promiskuösa förbindelser, än som en konservativ familjefar. Möjligen innehåller Hackney Diamonds fler bekännelser? Svaret får vi kanske den 20 oktober.
Andreas Mazetti 2023-10-14
Detta är en opinionstext.