av CHARLES CÂMARA
Katoliken och överläkaren, Mikaela Luthman, höll ett mycket uppskattat föredrag om sina många års erfarenheter av att ge vård till döende på Stockholms sjukhem. Föredraget hölls den 19 oktober 2023 i S:ta Eugenia katolska församlings stora sal i Stockholm, anordnat av Katolskt Forum i samarbete med Artos förlag.
”Jag har världens bästa jobb”, säger Luthman till oss, ett femtiotal församlade i olika åldrar. ”Det är ett privilegium att kunna hjälpa en mycket sjuk människa som närmar sig slutet att få leva tills den dör.” Hon nämner att de flesta människor som har fått diagnosen att slutet närmar sig har en ”stark livsvilja som är betydligt vanligare än önskan att dö”. En sådan tanke kan gå stick i stäv med gängse uppfattning att människor i livets slutskede snabbt vill avsluta sina liv – och inte vara till besvär för andra.
Luthman, som är specialiserad i palliativ vård (helhetsomhändertagande vård) både på vårdavdelning och i hemmet, har erfarit att sjukvården och de anhöriga kan göra mycket för att den sjuke ska kunna få en ”god död.” Hon värjer sig emellertid emot att använda uttrycket ”värdig död” och ifrågasätter ”om en värdig död över huvud taget existerar”.
Luthman, som byggde sitt föredrag på sin nyutkomna bok Om döendets vardag (Artos, 2023) anser att en god död är lättare att definiera än en värdig död: ”En god död brukar beskrivas som en död i frid, utan smärta eller andra plågsamma symptom, med sina älskade människor nära, med möjlighet att innan slutet få summera sitt liv, ge och få förlåtelse, ge och få kärlek. Men värdig?”
En aspekt som föredragshållaren tog upp var om den obehagliga smärtan som patienten kan uppleva: ”Smärta ingår i människans livsvillkor, vilket inte betyder att vi inte kan och ska behandla den. I den palliativa vården kan vi oftast ge adekvata medel för att lindra smärtan. Men det är något som patienten själv måste ta ställning till: att ta emot eller tacka nej till smärtlindring.” Överläkaren Luthman har i sina iakttagelser av patienter erfarit att svår smärta bryter ner personen, det blir svårt att sova och äta, och tröttheten ökar. ”Smärta gör patienten irriterad, nedstämd och det blir väldigt svårt att umgås med de närmaste på ett normalt sätt.” Därför kan Luthman ge råd till patienten: ”Ta emot adekvat smärtlindring!”
Den största behållningen av Luthmans föredrag var att lyssna till hennes personliga erfarenheter av att ge vård och umgås med döende människor samt deras anhöriga. Hon berättade också om hur hon själv reagerade som läkare och dotter när hennes far blev svårt sjuk i slutet av hans långa liv och behövde sjukvårdens hjälp med praktiskt taget allting, något som den annars stolte mannen mottog med ödmjukhet och tacksamhet. Säkert var det en och annan bland åhörarna som från liknander erfarenheter med anhöriga kände igen sig i Luthmans personligt hållna berättelse.
Kyrkoherden, jesuitpater Dominik Terstriep, som efter Luthmans föredrag förde ett samtal med henne och då bland annat frågade: Det måste vara mycket krävande att dagligen arbeta med döende människor. Hur hanterar du det och vem hjälper er i arbetsgruppen som vårdar andra – vem vårdar vårdaren? Hon svarade att visst får också de i arbetsgruppen externt stöd att hantera sina upplevelser, men i första hand så stöttar man varandra i arbetsgruppen. Som katolik framhävde hon också att hennes tro är en resurs i utövandet av sin profession och som ger henne en värdegrund att stå på för att kunna orientera sig i tillvaron, professionellt och privat.
Man kan nog sammanfatta Mikaela Luthmans föredrag ungefär så här: Vid livets slut behöver vi ge och få kärlek, ge och få förlåtelse och sammanfatta vårt liv. Vi behöver få bra symptomlindring, kärleksfull omvårdnad, och sjukvården bör enbart utföra provtagningar samt undersökningar som gagnar patientens välmående. Man ska inte ta till åtgärder som påskyndar döden, inga åtgärder som förlänger ett liv i plågor. Ett helhetstänkande bör beaktas där också anhöriga inkluderas. Och om sjukvården som ofta har bra palliativa behandlingar inte når ända fram, då kan patienten, om han eller hon så önskar, få sövande och smärtstillande läkemedel och sova in i döden – det som kallas palliativ sedering.
Även om Luthman inte explicit polemiserade mot dem som förespråkar aktiv dödshjälp, exempelvis den amerikanska Oregonmodellen och schweiziska Dignitas, klargjorde hon att det i första hand inte är hennes katolska tro utan hennes profession som läkare som gör att hon är emot dödshjälp.
Charles Câmara 2023-10-22
Detta är en opinionstext.
I nr 7 av tidskriften Signum som kommer ut i slutet av oktober publiceras en recension av Mikaela Luthmans bok Om döendets vardag.