av HEINZ WERNER WESSLER
Sedan flera år tillbaka har de summor som avsätts för klassiskt utvecklingssamarbete i västvärlden minskat. Men den planerade totala nedläggningen av USAID (United States Agency for International Development) kan snabbt leda till att många andra rika länder i norr drastiskt sänker sina prioriteringar inom bistånd. I linje med detta ligger Storbritanniens besked om att skära ner sitt bistånd från 0,5 procent till 0,3 procent av BNP – med hänvisning till ökade budgetanslag för försvaret.
Mer till militären – mindre till världens fattiga. Det verkar vara tidens tecken. Den berömda Brundtland-rapporten från 1987, som etablerade hållbar utveckling som en ledstjärna, föreslog att 0,7 procent av ländernas BNP skulle investeras i utvecklingssamarbete. Sverige var under årtionden ett av de få länder som inte bara nådde detta mål, som ingen öppet motsatte sig, utan till och med överträffade det.
USAID grundades 1961 av president John F. Kennedy. Myndigheten skapades för att centralisera och effektivisera USA:s biståndsarbete. Den blev snabbt världens kanske största biståndsorganisation. Givetvis har amerikanska intressen alltid funnits med i bakgrunden. Den sovjetiske presidenten Nikita Chrusjtjov följdriktigt var en av de främsta kritikerna av USAID. Han anklagade USA för att använda organisationen som ett imperialistiskt instrument för inblandning i andra länders inre angelägenheter. Hur som helst: Med USAID är det nu slut.
Förutom statliga organisationer spelar kyrkliga biståndsorganisationer en viktig roll i utvecklingssamarbetet. Särskilt den katolska kyrkan engagerar sig genom organisationer som Caritas Internationalis och Misereor i kampen mot fattigdom, utbildning och sjukvård. Dessa institutioner bygger ofta långsiktiga partnerskap med lokala samhällen och arbetar nära kyrkliga strukturer på plats, som ansöker om projektfinansiering och därmed åtar sig att genomföra hållbara åtgärder.
För många projektpartners i det globala syd är det svårt att uppfylla de många kriterier som ställs vid ansökan. Det börjar med att bygga upp en strukturerad bokföring – med extern övervakning, regelbundna rapporter och bevis på projektets långsiktiga hållbarhet även efter dess avslut. Ett stort antal rådgivare bistår på plats. Den ökande professionaliseringen av de afrikanska stiftens ekonomiförvaltning är till stor del en frukt av erfarenheterna av att samarbeta med givarsidan.
Ett klassiskt exempel är finansieringen av en skola, en vårdcentral eller ett utbildningscentrum. Om en församling exempelvis beslutar att ansöka om ett projekt, samlar den först in egna medel. Det är viktigt att ansvaret för projektet är förankrat lokalt. Därefter tillkommer medel från stiftet och stöd i ansökningsprocessen till en biståndsorganisation i norr.
Kritiker av traditionellt bistånd hävdar att det ofta är ineffektivt och i många fall leder till beroenden. Visst kan man fråga sig varför sjukvården i många delar av Afrika drivs av kyrkliga institutioner utan statliga medel. Är inte folkhälsa en statlig uppgift? I svaga eller nästan obefintliga statsstrukturer finns dock praktiskt taget inget alternativ till kyrklig sjukvård.
För kyrkorna, med deras omfattande engagemang inom sjukvård, utbildning, kvinnors rättigheter, jordbruk och till och med demokratifrågor, innebär detta en stor utmaning. Biskopar står inför den enorma uppgiften att förena världsliga och andliga ansvarsområden. Kyrkan måste vara karismatisk, men samtidigt anpassa sig till komplexa världsliga sammanhang, även i svåra situationer. Denna balansgång kan kyrkan inte undvika någonstans. Därför måste solidaritet med de fattiga i form av utvecklingssamarbete fortsätta även i framtiden.
Heinz Werner Wessler 2025-02-27
Detta är en opinionstext.