av JOHAN WALLESJÖ
Alla vet vi vad själen är för något så länge ingen frågar oss om den, för att travestera Augustinus. Försöken till svar är åtskilliga, men också på något sätt undflyende. Söker man svaret hos Nationalencyklopedin heter det att ”själen är den del av en individs personlighet som innefattar egenskaperna som möjliggör tanke-, känslo- och viljeliv.” I Katolska kyrkans katekes sägs att begreppet själ i Bibeln ofta avser ”det mänskliga livet eller hela den mänskliga personen. Men det avser också det innersta i människan eller det värdefullaste i henne.”
Att själen engagerat under seklernas lopp är ett rejält understatement. Uppfattningen om den har förändrats, antagit nya och alltmer komplexa former. Är den vår innersta kärna, odödlig och Gudagiven – eller en kulturell och social mänsklig uppfinning, ett bifynd från evolutionen?
Norrmannen Ole Martin Höystad, filosofie doktor och professor emeritus i kulturstudier, har något att säga om den saken. För några år sedan skrev han det ambitiösa verket Själens historia, som förra året utkom i svensk översättning av Ingrid Viktoria Kampås, (Langenskiöld förlag, Stockholm, 2021). Precis som Homeros hade sin uppfattning 800 år före vår tideräkning – och gav den odödlig litterär gestalt i Iliaden och Odysséen – uttryckte Sigmund Freud sin syn vid 1900-talets början genom sin psykoanalys. Tiden däremellan tar författaren ett omfångsrikt grepp om i ett imponerande försök att skildra själens historia. Här ger han plats åt namn som Platon och Aristoteles, Augustinus och Dante, Descartes, Kant och Hegel, Kierkegaard, Darwin och Nietzsche.
Som en övergripande lektion om själen i idé-, religions-, och filosofihistorisk mening, är det fascinerande att ta del av hur uppfattningen om själen formats, omskapats och präglats av sin samtid. Det är ett i flera avseenden imponerande verk. Men ingen författare kan objektivt betrakta själens utvecklingshistoria under nästan 3 000 år, utan att från början vara där med sitt subjektiva förstoringsglas. Och ju längre man kommer i historiken, desto mer tenderar Ole Martin Höystad själv också att mellan raderarna bekänna vad han anser om ämnet. Ibland är det heller inte helt lätt att veta vem det är som talar, Höystad eller Nietzsche? Författarens förtjusning över den tyske existentialisten är för övrigt illa dold. Mot slutet av Själens historia är det mellan raderna tydligt vilken uppfattning författaren själv har: att själen enbart är en mänsklig konstruktion.
Han skriver: ”Det har varit en utbredd föreställning att det är Guds skrift som har skrivit in sig i människornas hjärtan som varande säte för själen. Men det är inte Gud som skrivit in sig i och dikterat själen. Det är människornas skrift och olika berättelser om själen med sina bilder och symboler som skapat och format vårt inre […] Själen finns bara så länge vi har ord och begrepp och bilder för den, så länge vi beskriver, omskriver och föreskriver den på olika sätt.”
Ett tydligt ställningstagande i fråga om världsbild från författarens sida, tycks det – antingen har endast Gud med själen att göra och ”dikterar” den, eller är den blott människans påfund, som om hennes bilder och symboler som formar det inre livet är skilt från Gud.
Tämligen ensidigt blir det när själen i kristendomens historia framställs. Nästan uteslutande är det den kristet-platonska synen som får plats, ofta med koppling till en starkt nedvärderande syn på kroppen. Det framhålls att platonismen gradvis minskade under högmedeltiden, till förmån för Aristoteles starka inflytande på bland andra Thomas av Aquino (ca 1225–1274). I likhet med Aristoteles såg han på själen som kroppens form. Men i övrigt sägs inte mycket om hur Thomas och hans mer oskiljaktiga syn på kropp och själ påverkat kyrkans uppfattning sedan högmedeltiden. Själen är för Thomas kroppens livsprincip och den intima föreningen mellan kropp och själ har åtminstone haft stor betydelse för katolsk människosyn.
Den kristna dualismen mellan kropp och själ som särskilt präglade kyrkans första tusen år, återkommer författaren desto oftare till. Men det gäller även den dualism som följde av Descartes och Kants tänkande. Höystad slår fast: ”Med Darwins evolutionsteori föll också idén om att människan en gång skapades fix och färdig med en gudalik själ.” Han hävdar också att vid 1800-talets början ”trodde alla att människan var skapad till Guds avbild; när århundradet gick mot sitt slut var det få upplysta människor som trodde på det”. Här väcks en misstanke om att författaren själv närmar sig ett slags dualism, genom att skarpt dela upp världen i religiöst och naturalistiskt. Bilden blir än tydligare när Freud äntrar scenen, vars psykoanalytiska teorier där själen transformeras till psyke, enligt Höystad gör att ”kristendomens människobild har rasat ihop”.
Nog för att Darwins och Freuds teorier inneburit stora utmaningar i en kristen kontext. Men det betyder knappast att exempelvis Freuds uppfattning om den tredelade själen, Detet, Jaget och Överjaget, inte kan bära frukt i en troende människas liv – utan att man för den skull tvingas reducera själens kärna enbart till en mänsklig uppfinning, något irrationellt eller undermedvetet. Själen måste väl på ett plan få ses som en social och kulturell konstruktion, motsägelsefull och problematisk men gynnsam i ett evolutionärt perspektiv – och samtidigt på en grundläggande nivå kunna betraktas som Guds skapelse?
Höystad medger trots allt att uppfattningen om själen som något Gudagivet och evigt med substans, snarare är regel än undantag också i modern tid. ”Med undantag av det sekulariserade väst, representerar den fortfarande kärnan i den människosyn som de flesta ansluter sig till runt om i världen.”
Hur man till sist ser på själen har förstås att göra med hur man ser på tillvaron som helhet. Om verkligheten hela tiden delas upp i naturligt eller övernaturligt som motsatta icke kompatibla poler, tvingas man snart välja sida för att få det hela att gå ihop. Om man däremot skulle få för sig att räkna med Gud som skapare av allt som existerar; inte bara av Big Bang utan också de mänskliga konstruktionerna, nuet och varje andetag, då kanske valet till slut kan få handla om någonting helt annat.
Johan Wallesjö 2022-10-26
Detta är en opinionstext.