av MAGDALENA DAHLBORG
På den tiden då jag var som mest aktiv i Sveriges unga katoliker, var Youth2000-rörelsen väldigt populär. Jag, liksom många andra unga katoliker i landet, var uppfylld och fann näring och energi i samlingarna, sångerna och vittnesbörden. Men en surgubbe i min närhet muttrade ilsket att ”det där är rent pingstkyrkligt”, och menade väl att det var för mycket av religiös eufori.
Jag tyckte han var tjurig och tråkig, och att han inte heller riktigt förstod ungdomar och vad vi behövde.
Så for jag på mitt första större lajv, levande rollspel, och polletten föll ned. Lajvet utspelade sig rent geografiskt i skogarna i Dalarna, där ett hundratal personer tillsammans byggde upp en sorts medeltidsinspirerad sagovärld, i vilken vi under några dagar spelade olika roller, från biskopar och kungar till lägsta tjänstejon. Ett lajv kan sägas vara en sorts teater utan publik, eller en låtsaslek med mycket påkostad rekvisita, och för många är det viktigt att det man gör känns rätt, genuint, äkta.
Religionen i lajvets värld var förhållandevis genomtänkt. Den första generationen lajvare (hit brukar man räkna dem som började med hobbyn på 80-talet) har vuxit upp och, delvis tack vare rollspelandet, studerat socialpsykologi, religion, filosofi och andra intressanta ämnen, och lajven har sedan 90-talet blivit alltmer väl underbyggda och trovärdiga. Det religiösa systemet i det här fallet var ett tämligen komplext mischmasch av lite tillskruvad medeltida katolicism och islam, med viss diskrepans mellan hierarki och folkfromhet, med inkvisition och angivarkultur och personliga skäl att gilla eller ogilla de religiösa ledarna.
Det firades en midnattsliturgi, som blev otroligt stark. Den blev också, för mig, en erfarenhet av hur lätt det är att framkalla någonting som kan upplevas som ”religiösa erfarenheter” genom rätt rekvisita, musik och tonfall.
Då förstod jag ju vad han menade, surgubben. Utifrån den erfarenheten blev jag en period rätt skeptisk till en del av de mer emotionella aspekterna av religion, och överbetonade snarare förnuftet och distansen även i frågor som rör tron. Troligen påverkades jag av den samtida diskussionen, där religion ofta betraktas som någonting känslomässigt och därmed, verkar det, mindre trovärdigt. Med tiden har det draget mildrats för min del. Förhoppningsvis beror det på någon sorts insikt: känslor är en del av vilka vi är, och inte ens möjliga att skilja från förnuftet. Men vi behöver reflektera över dem också. De är inte alltid vad de verkar vara.
På samma lajv var min rollperson, den jag spelade, svårt förälskad i en ung munknovis i grannlägret. Situationen var komplicerad. Och förälskelsen besvarad, vilket förstås gjorde det hela än mer komplicerat. Vi hade en helt fantastisk kväll under lajvet, när vi rymde från lägret och upplevde den där sortens solnedgång som är för sliskig för att ens fungera som Hötorgskonst. För vacker för att vara trovärdig.
Jag levde gott på min rollpersons biokemiska reaktioner på den där förälskelsen, fast den inte var min egen och jag inte ens kände den som spelade munknovisen. Kanske visar det att förälskelse, till skillnad mot djupare kärlek, inte är inriktad på en person utan på själva känslan och kroppens reaktioner på den. När man är förälskad på det sättet är det snarast själva förälskelsen man älskar.
Med religion kan det bli samma sak. Om man blir helt inriktad på och uppfylld av stundens allvar och skönhet, kan Gud hamna i bakgrunden. En risk är att man då gärna fortsätter jaga den religiösa kicken. Men för att tron ska bära över tid behöver man kunna erfara Guds närvaro i en surrande diskmaskin lika väl som i ett livaktigt väckelsemöte. Och lika mycket i en glest besökt, lite trött vardagsmässa som i en högtidsliturgi med fullsatt kyrka och extra allt.
Naturligtvis är inte känslor av ondo, eller ens möjliga att välja bort. När vi i församling eller kör sjunger tillsammans, framkallar och förstärker detta av nödvändighet känslor, som i sin tur bidrar till större skönhet, starkare gemenskap och i bästa fall även en försmak av paradiset. Men vi behöver ibland reflektera över de känslor som uppstår, särskilt i diskussioner av vilka former av sång och bön som är att föredra. Ibland är det rimligt att frammana känslor för känslans egen skull. Den sinnliga upplevelsen av att sjunga helt samstämt i den sortens gemensam kropp som en kör kan bli, är en otrolig erfarenhet som kan ge en typ av vila och energi som är svår att få på andra håll. Men i synnerhet i religiösa sammanhang behöver vi vara uppmärksamma på känslans inriktning, för att undvika att upphöja den till avgud. Behöver jag få sjunga ”Shine, Jesus, shine” med hundra andra för att kunna känna Andens närvaro, då är jag troligen fel ute.
Profetlitteraturen kryllar av surgubbar, som påminner om att vi alldeles för lätt gör oss avgudar och betraktar dem som höjden av fromhet. Det är inte alltid roligt att lyssna till dem, men de behövs. Om vi inte omedelbart förstår vad de menar, kan de insikterna komma senare, och leda betydligt djupare in i tron, till den punkt där min sång, min bön, är inriktad på Gud själv, snarare än min upplevda erfarenhet av Gud.
Magdalena Dahlborg 2022-10-30
Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.