Sekulära och religiösa fundamentalisters brist på omdöme

av ULF JONSSON Det är alldeles uppenbart att det finns en skillnad mellan formell och reell kompetens. En person som tog körkort för 30 år sedan, men som inte har kört bil under de senaste 28 åren, är förmodligen en sämre bilförare än en person som ska göra körkortsprov i morgon. Men formellt sett är den första personen kompetent att köra bil, till skillnad från den senare personen.

Det faktum att någon har formell kompetens inom ett område är tveklöst en mycket viktig indikation på att personen faktiskt är kompetent att utföra uppdrag inom området. Men likväl behöver man göra ännu ett annat slags bedömning, innan man tryggt kan anförtro uppdrag åt personen i fråga. Man behöver bedöma huruvida den formella kompetensen motsvaras av en reell kompetens. Den reella kompetensen, alltså den kompetens som faktiskt krävs av personen för att han eller hon ska kunna utföra uppgiften väl, innefattar mer än enbart det som brukar räknas in i den formella kompetensen. Hit hör inte minst det goda omdömet, alltså den egenskap som kännetecknar en klok person. Det är en förmåga som inte på något enkelt sätt kan mätas, vägas och dokumenteras. Men den är av helt avgörande betydelse.

Vikten av det goda omdömet märks i synnerhet när det saknas. En bekant till mig råkade av misstag få parkeringsböter. Han ägde varken bil eller körkort, hade aldrig kört bil och än mindre parkerat felaktigt. När han ringde parkeringsbolaget och till sist lyckades få prata med en person, bemöttes han vänligt och formellt korrekt. Men för att kunna göra en felanmälan krävdes det att han uppgav bilens registreringsnummer. Annars skulle anmälan vara ofullständig och ärendet inte kunna behandlas. Att det inte fanns någon bil inblandad i detta fall betraktades inte som relevant. Den nitiske handläggaren stod på sig och konstaterade att böterna måste betalas. Att tänka utanför boxen, i detta fall utanför anmälningsformulärets kryssrutor, fanns inte på kartan.

I en ledarkolumn i Dagens Nyheter den 13/10 reflekterar Hanne Kjöller över att det numera verkar ha blivit allt vanligare att även formellt sett välutbildade människor slutar att tänka själva. Som Kjöller formulerar saken: ”den oförblommerade idiotin tar över och dumheten upphöjs till norm”. Eller som fenomenet kallas med en term myntad av Lundaprofessorn Mats Alvesson: ”funktionell dumhet”. Rimliga invändningar besvaras på ett robotartat sätt, med reflexmässiga hänvisningar till gällande regler och styrdokument. Eget ansvar och personlig omdömesförmåga sätts helt enkelt ur spel.

I sin tänkvärda bok Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet (Volante 2020) reflekterar filosofiprofessorn Jonna Bornemark kring detta fenomen ur olika perspektiv. Hon konstaterar att vi lever i en tid där omdömet ständigt glöms bort. I synnerhet det professionella omdömet (som bygger på en kombination av utbildning och lång erfarenhet av att jobba inom något visst yrke) undervärderas massivt i Sverige. Den största skurk som Bornemark pekar ut heter New Public Management (NPM), en systemteori som förespråkar att verksamheter ska bedrivas enligt standardiserade styrdokument som ska tillämpas på ett närmast mekaniskt sätt, utan hänsyn till utförarens eget professionella omdöme och de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet. Resurser fördelas enligt standardiserade scheman för att uppnå maximal effektivitet och optimal ekonomisk avkastning. Människor (exempelvis läkare och patienter inom sjukvården) reduceras till kuggar i ett maskineri och stor vikt läggs vid att mäta och väga, samt att dokumentera allt som görs in i minsta detalj. Att tänka utanför boxen och att använda sin egen yrkeserfarenhet och sitt eget omdöme blir här den stora dödssynden.

I Sverige har NPM under årtionden hyllats och använts brett, inte minst inom den offentliga sektorn. Men numera betraktas NPM av många (och av allt fler ju mer tiden går) som en ren disaster. Men dess idealföreställningar lever fortsatt kvar på många håll i det svenska samhället. Jonna Bornemarks eget recept för att råda bot på problemet lyder:  Ersätt NPM med ”tillitsbaserad styrning”, som bygger på tillit till mänskligt omdöme och professionell yrkeskunskap. Tillit är centralt i alla samhällen och i alla mänskliga relationer. NPM däremot bygger på att tilliten ska spela så liten roll som möjligt, och främjar därmed ett avhumaniserat samhälle.

Låt oss återvända till Hanne Kjöller. Hon avslutar sin ledartext i Dagens Nyheter på följande sätt: ”Vi är i Sverige bättre utbildade än under någon tidigare tidsepok. Och ändå uppmuntras vi alltså att använda vårt huvud mindre än tidigare. Hur kunde Sverige bli ett land av fundamentalister?”

Kjöllers analys kan tillämpas på både sekulära och religiösa fundamentalister. Fundamentalisten slutar att tänka själv och menar att texten (arbetsbeskrivningen, styrdokumentet, ritualet) i en ordagrann bemärkelse har svaret på alla frågor. Det är en intellektuell kortslutning som för stunden tycks skänka säkerhet – och dessutom frihet från eget ansvar. Men riktigare kan det beskrivas som ett sätt att göra sig själv dummare än man är, och dessutom som ett försök att avsäga sig ansvaret för ens eget handlande och – för den troende – också som ett sätt att skymfa Gud, som har gett oss omdömesförmågan för att vi ska använda oss av den.

Ulf Jonsson 2022–11–03

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ULF JONSSON Det är alldeles uppenbart att det finns en skillnad mellan formell och reell kompetens. En person som tog körkort för 30 år sedan, men som inte har kört bil under de senaste 28 åren, är förmodligen en sämre bilförare än en person som ska göra körkortsprov i morgon. Men formellt sett är den första personen kompetent att köra bil, till skillnad från den senare personen.

Det faktum att någon har formell kompetens inom ett område är tveklöst en mycket viktig indikation på att personen faktiskt är kompetent att utföra uppdrag inom området. Men likväl behöver man göra ännu ett annat slags bedömning, innan man tryggt kan anförtro uppdrag åt personen i fråga. Man behöver bedöma huruvida den formella kompetensen motsvaras av en reell kompetens. Den reella kompetensen, alltså den kompetens som faktiskt krävs av personen för att han eller hon ska kunna utföra uppgiften väl, innefattar mer än enbart det som brukar räknas in i den formella kompetensen. Hit hör inte minst det goda omdömet, alltså den egenskap som kännetecknar en klok person. Det är en förmåga som inte på något enkelt sätt kan mätas, vägas och dokumenteras. Men den är av helt avgörande betydelse.

Vikten av det goda omdömet märks i synnerhet när det saknas. En bekant till mig råkade av misstag få parkeringsböter. Han ägde varken bil eller körkort, hade aldrig kört bil och än mindre parkerat felaktigt. När han ringde parkeringsbolaget och till sist lyckades få prata med en person, bemöttes han vänligt och formellt korrekt. Men för att kunna göra en felanmälan krävdes det att han uppgav bilens registreringsnummer. Annars skulle anmälan vara ofullständig och ärendet inte kunna behandlas. Att det inte fanns någon bil inblandad i detta fall betraktades inte som relevant. Den nitiske handläggaren stod på sig och konstaterade att böterna måste betalas. Att tänka utanför boxen, i detta fall utanför anmälningsformulärets kryssrutor, fanns inte på kartan.

I en ledarkolumn i Dagens Nyheter den 13/10 reflekterar Hanne Kjöller över att det numera verkar ha blivit allt vanligare att även formellt sett välutbildade människor slutar att tänka själva. Som Kjöller formulerar saken: ”den oförblommerade idiotin tar över och dumheten upphöjs till norm”. Eller som fenomenet kallas med en term myntad av Lundaprofessorn Mats Alvesson: ”funktionell dumhet”. Rimliga invändningar besvaras på ett robotartat sätt, med reflexmässiga hänvisningar till gällande regler och styrdokument. Eget ansvar och personlig omdömesförmåga sätts helt enkelt ur spel.

I sin tänkvärda bok Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet (Volante 2020) reflekterar filosofiprofessorn Jonna Bornemark kring detta fenomen ur olika perspektiv. Hon konstaterar att vi lever i en tid där omdömet ständigt glöms bort. I synnerhet det professionella omdömet (som bygger på en kombination av utbildning och lång erfarenhet av att jobba inom något visst yrke) undervärderas massivt i Sverige. Den största skurk som Bornemark pekar ut heter New Public Management (NPM), en systemteori som förespråkar att verksamheter ska bedrivas enligt standardiserade styrdokument som ska tillämpas på ett närmast mekaniskt sätt, utan hänsyn till utförarens eget professionella omdöme och de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet. Resurser fördelas enligt standardiserade scheman för att uppnå maximal effektivitet och optimal ekonomisk avkastning. Människor (exempelvis läkare och patienter inom sjukvården) reduceras till kuggar i ett maskineri och stor vikt läggs vid att mäta och väga, samt att dokumentera allt som görs in i minsta detalj. Att tänka utanför boxen och att använda sin egen yrkeserfarenhet och sitt eget omdöme blir här den stora dödssynden.

I Sverige har NPM under årtionden hyllats och använts brett, inte minst inom den offentliga sektorn. Men numera betraktas NPM av många (och av allt fler ju mer tiden går) som en ren disaster. Men dess idealföreställningar lever fortsatt kvar på många håll i det svenska samhället. Jonna Bornemarks eget recept för att råda bot på problemet lyder:  Ersätt NPM med ”tillitsbaserad styrning”, som bygger på tillit till mänskligt omdöme och professionell yrkeskunskap. Tillit är centralt i alla samhällen och i alla mänskliga relationer. NPM däremot bygger på att tilliten ska spela så liten roll som möjligt, och främjar därmed ett avhumaniserat samhälle.

Låt oss återvända till Hanne Kjöller. Hon avslutar sin ledartext i Dagens Nyheter på följande sätt: ”Vi är i Sverige bättre utbildade än under någon tidigare tidsepok. Och ändå uppmuntras vi alltså att använda vårt huvud mindre än tidigare. Hur kunde Sverige bli ett land av fundamentalister?”

Kjöllers analys kan tillämpas på både sekulära och religiösa fundamentalister. Fundamentalisten slutar att tänka själv och menar att texten (arbetsbeskrivningen, styrdokumentet, ritualet) i en ordagrann bemärkelse har svaret på alla frågor. Det är en intellektuell kortslutning som för stunden tycks skänka säkerhet – och dessutom frihet från eget ansvar. Men riktigare kan det beskrivas som ett sätt att göra sig själv dummare än man är, och dessutom som ett försök att avsäga sig ansvaret för ens eget handlande och – för den troende – också som ett sätt att skymfa Gud, som har gett oss omdömesförmågan för att vi ska använda oss av den.

Ulf Jonsson 2022–11–03

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.