OLSSON, STIG
Kan teologi och naturvetenskap mötas och förstå varandras teorier och arbetsmetoder?
Ord är bräckliga spänger lagda över en avgrund. De håller ofta för den som snabbt går över. Men ingen bör bli stående på dem.” (Valéry)
Alltsedan upplysningstiden har förhållandet mellan teologi och naturvetenskap varit bistert. Avogheten är ömsesidig. Teologer som arbetar med verkligheten på andra sidan menar sig ha föga nytta av de insikter naturvetare uppnått på den här sidan; naturvetare å sin sida har svårt att se teologi som en intellektuellt hederlig sysselsättning. Finns det då något bra slut på detta sekellånga och märkliga gräl? Ja, kanske. Teologer och naturvetenskapliga forskare har tillsammans påbörjat en serie undersökande samtal i en anda där man frågar sig vad man kan lära av varandra. För att detta utbyte av tankar och argument skall kunna bli fruktbart måste emellertid teologerna fullt ut acceptera en etablerad stomme i den naturvetenskapliga världsbilden. Så har också skett. Några av dem som mest ivrigt deltar i samtalen är såväl teologer som framstående naturvetare, som t.ex. Arthur Peacocke (biokemist) och John Polkinghorne (teoretisk fysiker).
Startpunkten för samtalen är alltså den naturvetenskapliga världsbeskrivningen och härifrån söker sig teologerna fram till möjliga tolkningar. Man frågar: Var kommer Gud in i det hela? Arthur Peacockes bok Paths from Science towards God. The End of all our Exploring är både en summering av några teman i dessa samtal och ett klarläggande av hans egen ståndpunkt. Den artikel du nu läser är i huvudsak en presentation av Peacockes tankar, kompletterade med några synpunkter från Polkinghorne ur dennes bok Belief in God in an Age of Science.
Teologiska metoder och mål
Peacocke börjar sin bok med en sorgsen bekännelse: den samtida kristendomen har inte klarat av konfrontationen med modern naturvetenskap. Den har förlorat sin trovärdighet och intellektuella heder genom att fly undan till dubbla sannings- och verklighetsbegrepp. Flykten har i vissa fall gått till fundamentalism; ”Det är sant eftersom det står i bibeln eller för att en auktoritet säger att det är så!”, eller till en postmodernistisk skuggvärld, där sanningen blivit subjektiv och verkligheten ersatts av språkspel. Men än vanligare är att flykten inneburit en radikal bodelning: ”det andliga” (= det subjektiva) och ”det materiella” (= det objektiva) har helt separerats från varandra och placerats i varsitt tillslutet fack. I detta för kristen teologi brydsamma läge hjälper bara en besk medicin: teologin måste lära av naturvetenskapen. Inte bara på allvar beakta dess resultat utan också våga använda några av dess metoder, som ju visat sig vara riktiga framgångsrecept. För uppenbarligen har naturvetenskapen vunnit framgång genom att ha en uppsättning någorlunda rättframma metoder. Viktigaste bland dessa är kanske de som ger oss ett empiriskt sanningsbegrepp.
Alla våra teorier om verkligheten är mer eller mindre provisoriska till sin karaktär. De bör därför vara öppna för omprövning. Bäst sker det genom att ställa alternativa teorier mot varandra så att de sämre kan förkastas eller omarbetas. Inom naturvetenskapen gäller särskilda krav för sådana jämförande tester. En teoris sanningshalt skall helst kunna demonstreras med handgripliga mätningar och experiment. Den bör vila på en objektivt kontrollerbar faktabas. För hypoteser gäller mindre stränga krav. En hypotes kan tillsvidare hållas för trolig, även om den idag inte är direkt testbar. Man kan föredra den därför att den är enkel, har ett stort förklaringsinnehåll eller genererar spännande frågor för fortsatta undersökningar. De kriterier man använder för att bedöma teoriers och hypotesers grad av tillförlitlighet är öppna för kritisk granskning. Och det sker en fortgående modifiering av dessa kriterier på basis av logik och förnuft. Den enda absoluta auktoritet som naturvetenskapen accepterar som argument i denna diskussion är empiriskt demonstrerbara fakta. Övriga auktoriteter göre sig icke besvär! Inget bör accepteras som sant bara för att det länge sagts så. Men när nu teologin inte kan hänvisa till en empiriskt kontrollerbar faktabas eller upprepningsbara mätresultat, borde den då inte åtminstone förlita sig mer på kritiskt förnuft och logik än på auktoritetsargument? Peacocke menar att det är just vad den bör. Förnuft och logik är den trygga och breda vägen till sanning för teologin.
Naturvetenskapens stora framgångar har medfört att de flesta forskare har råd att gäckas med postmodernismen och med gott mod hålla kvar ett robust verklighetsbegrepp. Våra teorier må vara mentala konstruktioner, som ofta måste revideras, men det finns åtminstone en objektiv verklighet ”därute” som korrigerande instans. Själva det undersökande arbetet förutsätter ett visst mått av förtröstan på verkligheten. Åtminstone att den finns, men dessutom att den inte är beskaffad hur som helst. Av någon för oss svårgenomskådad anledning låter den sig delvis genomskådas av oss. Den brukar svara positivt eller negativt på våra försök att beskriva den med logiskt byggda teorier. Verkligheten brukar ge besked. Därför står naturvetare i allmänhet oanfrätta av postmodernismens upplösning av verkligheten i språkspel och mentala konstruktioner. Naturvetarnas ståndaktighet bör vara ett föredöme för teologerna . Det manar till efterföljd. Teologer bör lära sig att använda begreppet Gud som refererande till en objektiv verklighet. En objektivt sann beskrivning av denna objektiva verklighet bör vara teologins yttersta mål.
Med sina robusta sannings- och verklighetsbegrepp som trygg bas har naturvetenskapen, till skillnad från teologin, lyckats att bli både universellt accepterad och göra verkliga framsteg. Med ”universellt accepterad” menas då att det inte finns och inte heller kan finnas t.ex. en indisk eller en feministisk eller en ”alternativ” naturvetenskap. Vetenskap är vetenskap, oavsett härkomst, religion eller kön på dess utövare. Konflikter mellan olika teorier inom en vetenskap kan bara avgöras i enlighet med inomvetenskapliga kriterier. Peacocke ser fram emot en universellt accepterad teologi även om han medger att den idag verkar vara mycket avlägsen. (Än mer avlägsen efter Irak-kriget, kan man kanske tillfoga.)
Och med ”verkliga framsteg” avses det enkla faktum att vår kunskap om naturen idag är mer omfattande, systematisk och tillförlitlig än den var för t.ex. 50 eller 100 år sedan. En verklig tillväxt har skett. Den ena generationens forskare har lämnat efter sig väldokumenterade och tillförlitliga resultat, som nästa generation kan använda sig av. Använda för att revidera, förfina, utveckla, sätta samman; alltså bygga vidare på det stora pusslet. Om motsvarande framsteg skall vara möjliga också inom teologin, måste den på allvar ge sig i kast med utmaningen från naturvetenskapen och utgå från dess bild av världen.
Allt-som-är
Peacocke utgår ifrån att den naturvetenskapliga beskrivningen av världen är någorlunda tillförlitlig. Åtminstone finns där en allmänt accepterad stomme som kan betraktas som i det närmaste sann. Hans framställning av denna stomme kan sammanfattas i följande punkter:
Världen är uppbyggd av materia, rum, tid och energi ungefär så som fysiken idag beskriver den. Denna värld, som han kallar ”Allt-som-är”, är orsaksmässigt sluten. Det betyder att allt som händer i världen kan beskrivas och förstås såsom orsakat av andra händelser i världen osv., i sekvenser som följer de lagar och mönster som naturvetenskapen är i färd med att utforska. Några ”övernaturliga” orsaker finns inte och behövs heller inte för att vi skall förstå hur världen är funtad.
Men detta att världen är orsaksmässigt sluten, betyder inte att allt som sker i den är helt förutbestämt av mekanistiska lagar. Den hårt styrda biljardbordsvärld med studsande atomer som föresvävade 1800-tals-fysiken, den världen existerar inte längre inom vetenskapen. Man har upptäckt ett rågat mått av slump, som blandar sig i skeendet. Flertalet fysiker tycks mena att en del av det som vi kallar slump inte beror enbart på vår bristande kunskap om världen. Tvärtom, det finns en reell obestämbarhet inbyggd i de fysikaliska skeendena. Världen måste därför förstås som en kombination av lagbundenheter och tillfälligheter. Detta ger världen (och verkligheten) ett speciellt förhållande till tiden: en händelse har inte inträffat förrän den verkligen har inträffat. Innan den inträffade stod ännu många möjligheter öppna. Världen är inte förutbestämd.
Allt-som-är, alltså materia, rum, tid och energi, uppvisar dessutom besynnerliga och hittills föga förstådda ”emergenta” egenskaper: ur det mycket enkla, såsom kvarkar eller elementarpartiklar, uppkommer sådant som är mycket komplicerat, såsom ekosystem och mänskliga samhällen. Termen ”emergens” är inte avsedd vara en förklaring till detta skeende utan används snarast för att helt enkelt konstatera att detta tycks vara en generell tendens i Allt-som-är. Om man accepterar emergensen på detta sätt, kräver uppkomsten av liv eller människa inget ”övernaturligt” ingripande. Och det är hur som helst antagligen fruktlöst att leta efter ett något sådant. Det räcker med naturliga orsaker och den emergenta tendensen hos materien.
Begreppet emergens betonar även att det i dessa skeenden inträffar något av ett språng i världen. En helt ny och icke reducerbar gestaltning av verkligheten uppkommer och med den en rad nya och oförutsägbara kombinationer av lagbundet och tillfälligt. Så kan t.ex. vattnets egenskaper inte förstås som något som finns ”inbyggt” i väte- eller syreatomen; dess egenskaper uppkommer först genom en specifik kemisk bindning mellan väte och syre. Man behöver inte anta att det finns någon vattnets ”själ” för att acceptera att vatten är en unik och egen gestalt av verklighet. Vatten är verkligt som vatten. På samma sätt behöver en människa ingen särskild ”själssubstans” för att vara verklig som männi-ska och person.
Peacocke håller sig tryggt på den naturvetenskapliga allfartsvägen, där det övernaturliga är avskaffat som förklarande orsak. En förnuftig teologi bör följa samma väg och inte i onödan befrämja vidskeplighet, menar han. Det övernaturliga finns inte och saknar berättigande. För den verkliga skiljelinjen går inte mellan naturligt och övernaturligt. Den går mellan Skaparen och det skapade, mellan Gud och världen. För att göra reda för förhållandet mellan dessa bägge poler behövs en klart formulerad och intellektuellt acceptabel teologi. Den väg han prövar för att uppnå detta kallar han panenteism.
Panenteism
Peacocke börjar sin teologiska reflexion med, om inte ett gudsbevis, så i alla fall ett gudsargument. Det är inte logiskt och vetenskapligt tillfredsställande, menar han, att tänka sig att Allt-som-är har sin grund och sitt upphov i sig självt. Vi bör istället allvarligt pröva hypotesen att det finns ett Vara, en yttersta verklighet, ur vilken Allt-som-är har sitt upphov och som är dess nödvändiga och egentliga grund. Vad kan vi då veta om denna verklighet? Via en logiskt uppbyggd argumentation kommer han fram till att Den måste vara en enda, förnuftig, allsmäktig, allvetande och alltid finnas överallt i Allt-som-är. Dessutom är den yttersta verkligheten personlig, alternativt överpersonlig. Den sista härledningen kan verka en smula förbluffande. Hur kan det ursprungliga och odelade Varat också vara en person och det av enbart logiska och förnuftiga skäl? Argumentet lyder: människan är en person och Varat är allvetande, alltså måste Varat också vara person för att kunna känna människan som person. Sedan ror han sitt resonemang i land genom att sammanfatta detta Vara och alla dess attribut i en praktisk, språklig förkortning: Gud. Gud är alltså en åtminstone ganska rimlig hypotes.
I Peacockes härledning är Gud den allsmäktige skaparen och upprätthållaren. Men i sin ständigt pågående skapelseakt har Gud själv satt gränser för sin allmakt. Han tillåter sig inte att rubba på den naturliga ordning han själv instiftat. En ordning som alltså är en kombination av strikta lagar och tillfälligheter, plus materiens emergenta tendens. Utifrån denna ordning är världen fri att bygga sig själv, utan inblandning från Guds sida om den så önskar. Men Gud har en önskan med sin skapelse. Den avslöjar han i materiens emergens: Gud vill att det i världen skall uppkomma fria och förnimmande varelser, som kan möta honom i frihet. Det finns således en avsikt med livets evolutionära historia på jorden. Den har visserligen inte varit detaljplanerad med avseende på däggdjurens, primaternas eller människans uppkomst, men den har i alla fall följt en riktning. Om det förekommer liv på andra planeter, bör där finnas samma tendens. Men intelligensens bärare på dessa planeter behöver inte nödvändigtvis ha någon likhet med vår planets primater; deras historia kan ha följt andra vägar men likväl sökt sig i samma riktning: mot förnimmande, intelligenta varelser.
Så långt är det mesta panteism: Gud är en allnärvarande världsordning. Man lär känna Gud genom att läsa av denna ordning. Men Peacocke gör ett tillägg: Gud är närvarande i världen, alltid och överallt eftersom Gud omsluter världen. Därför är världen också i Gud och Gud är mer än världen och Gud är fri att handla i världen utan att inkräkta på dess frihet. Denna något paradoxala formel rymmer både teism och panteism. Han kallar den panenteism. Gud är känd som en okänd, närvarande som en frånvarande och omvänt.
Det logiskt svåra i panenteismen är Guds fria handlande i en värld som följer egna, om än av Gud givna, lagar. Vilka vägar kan Gud använda för att handla i världen utan att inkräkta på världens frihet och den ordning som han själv har bestämt och utan att upphöra att vara Gud? Eller annorlunda uttryckt: hur kan en osynlig handla utan att bli synlig?
Knuten är att när Gud handlar förväntar vi att något händer. För att något skall hända fordras emellertid kraft, energi. Nu är de lagar som reglerar energiutbyte mycket exakt formulerade. Här finns ingen prutmån. Så vitt vi vet förblir summan av all energi i världen alltid konstant. Energi uppträder i olika former, men i varje händelse byts det lika mot lika. Alltid. Om Gud skulle handla genom att bryta mot dessa lagar bleve han genast synlig, fastlagd som en ny form av energi, fångad i en utbytbar relation till andra former av energi. Vill han förbli Gud måste han använda mer subtila metoder. Som väl är finns sådana tillhands.
Kanske nöjer sig Gud med att justera sannolikheter på materiens minsta nivå, kvantnivån? Om Gud arbetar med kvantsprång vore hans ingripanden säkrade mot upptäckt. Både Peacocke och Polkinghorne diskuterar denna möjlighet men avvisar den som otillräcklig. Istället föreslår de ”aktiv information” som den plats, där Gud och världen kopplas samman som orsak och verkan i en reell interaktion. Ty en sammankoppling krävs om det teistiska momentet skall finnas närvarande. Om jag förstått dem rätt är tanken följande:
Det förekommer att delområden i Allt-som-är är sammanlänkade till något som kallas kaotiska system. Dessa system förekommer överallt där materien börjat växelverka med sig själv i tillräckligt komplicerade former. Särskilt vanliga är de inom den biologiska och mänskliga sfären. Dessa system är så känsligt sammanfogade att minimala och obestämbara energifluktuationer i omgivningen eller i någon av dess komponenter, kan leda till att det fortsatta förloppet inom systemen kan utvecklas i olika riktningar. Exakt hur, var och när vägvalet skedde går inte att precisera. Det är skyddat mot insyn. Den som handlar förblir därmed osynlig. Den riktning systemet tog är däremot fullt synligt och avläsbart. Poängen är alltså att kaotiska system flyttar upp obestämbarheten på mikronivån (kvantsprång) till systemnivån och därmed även till vår egen nivå. Här kan en känslig mottagare ta emot den riktning systemet valt som information. Gud handlar genom att meddela sig, han verkar genom ”aktiv information” och utan att bryta mot energiprincipen. Han meddelar sig utan att något egentligen händer, som när Elia möter Gud i ”ljudet av en ren tystnad” (1 Kung 19:12 f.; ”the sound of sheer silence” NRSV).
Så långt är Peacockes panenteism allmänreligiös, men han tar ytterligare ett steg för att göra den specifikt kristen. Om jag förstår honom rätt (en ständig reservation) menar han att Jesus är både den evolutio-nära historiens sista (eller åtminstone senaste) steg och en aktiv handling av Gud. När Gud blir människa i Jesus sker en avgörande vändning i förhållandet mellan Gud och världen. Gud ger sig till känna i sin fulla närvaro i och delaktighet med människan och allt skapat. Därmed blir världen ett sakrament. Detta är en reell omvandling, ett emergent skeende. Världen har gjort ett språng och en ny form av verklighet har uppstått. Eukaristin är det kristna uttrycket för den omvandling av världen som redan är påbörjad på den fysikaliska världens mikronivå.
Peacocke tycks mena att den klassiska kristologins begreppsapparat bör kompletteras med en mer adekvat terminologi med anknytning till modern vetenskap. Så blir kristendomen mer intellektuellt lättsmält, bättre förankrad i samtiden och ges en stadigare grund.
Invändningar
När jag läser Peacockes naturvetenskapligt orienterade teologi, grips jag ofta av otålighet, och tänker åter på Valérys varning: orden håller ibland för den som snabbt söker ta sig över en avgrund. Men varthän vill denna teologi ta sig? Vart syftar den? Peacockes ansats är att teologin har mist sin intellektuella heder genom att inte ta vetenskapen på allvar och att det nu är dags att anta utmaningen, återta hedern. Den uppgiften är desto mer angelägen som det i västvärlden finns en stor andlig hunger. Om den hungern inte kan tillgodoses med en förnuftig och vetenskapligt sund teologi, så kommer andra och mörkare krafter att ta vid. Vi blir översvämmade av fundamentalism, postmodernism eller annat oförnuft. Då skulle teologin och kristendomen svika sitt uppdrag. Så tycks hans farhågor gå och det är svårt att hävda att han har fel. Samtidigt kan man ställa sig tveksam till om han själv verkligen är på rätt spår. ”Andlig hunger” – vad är det? Hur kan den stillas? Ligger den inte på ett annat plan än Peacocke verkar förmoda?
Är det inte så att det största hotet mot människan i vår civilisation är hennes förtingligande? Om så är fallet kan vår hunger bara stillas av Du (en annan person), inte av det (ett ting). Det förtingligade Varat må sedan vara aldrig så förnuftigt och objektivt. Det hjälper inte. Inte ens det ursprungliga Varat håller att stå på, än mindre mättar det vår hunger, om inte Du finns. En teologi som håller fast vid ett objektivt gudsbegrepp men som inte möter Gud som Du kan aldrig möta vår andliga hunger. En vetenskaplig, allmänt accepterad bevisföring snuddar inte ens vid skillnaden mellan någon och något. Du finns i början, i mitten, i slutet av mitt frågande. Du är ständigt närvarande. Eller så finns där alls inget du.
Psalmisten säger ”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?” (Ps 8:4–5). Ett gudsargument? Inte alls! Du, Gud, var det först givna. Med en enda lätt rörelse av tillit överskrider psalmisten avstånd som idag tycks oss avgrundslika. Det inre, innerliga, skygga, mest ömtåliga tilltalet från Någon som tar sig an mig, det tilltalet hör samman med Någon, som ”med sina fingrar” skapat himmel och jord och allt som är. Dessa tilltal hör samman, måste höra samman, för verkligheten är en. Men att vara hörsam mot det som hör samman är farligt. Då kommer inre och yttre i rörelse, subjektivt och objektivt byter plats. Det läget är instabilt, det hotar att bli kaotiskt. Men det kan också vara början på omvändelsen. Att bejaka att Du finns före Det.
Varför har det avstånd som psalmisten tog sig över så lätt, idag blivit oss avgrundslikt? Beror det på den naturvetenskapliga världsbilden? Eller på teologins intellektuella oredlighet? Kanske toge vi oss säkrare över med en vetenskapligt hållbar panenteism? Eller har sprickan mellan Gud och världen faktiskt blivit bredare? Kanske finns det ett samband mellan mätta människors andliga hunger och fattiga människors svält? (Jes 59: 1–2)
För en naturvetenskapligt orienterad teologi är det angeläget att precisera på vilka sätt det är tillåtet för Gud att handla i världen och att fastställa den plats där utbytet mellan Gud och världen kan äga rum så att det inte inkräktar på energiprincipen och världens frihet. Kvant-språng och aktiv information genom kaotiska system föreslås som möjliga lösningar. Gud har alltså fortfarande vissa teoretiska möjligheter kvar att handla. Utmärkt, då vet vi det! Men när en chassid tog upp frågan om hur Gud verkar och var Han finns, gav han ett mycket enkelt svar: ”Han finns och verkar där man släpper in Honom!” Jag finner det svaret mer klargörande än det som ges av panenteismen. Det är mer rakt på sak. Om Gud är en hypotes – testa den!
Arthur Peacocke, Paths from Science towards God. The End of all our Exploring. Oneworld, Oxford 2001.
John Polkinghorne, Belief in God in an Age of Science. Yale University Press, New Haven & London 1998.
Publicerad 2004 i nummer 5